Fria bilder till besökare via Nordiska museets första QR-kod

I Nordiska museets nyss öppnade, omarbetade Strindbergsutställning, visas de fotografier museet äger som är tagna av Strindberg själv.

Vi har valt att producera ett digitalt bildspel, i ganska stora skärmar och med åkningar in i bilderna. På så sätt kan våra besökare se bilderna på ett nytt och annorlunda sätt än tidigare. Många förundras över detaljerna: -Aha, Strindberg håller en pipa i handen!?…-Titta på blicken, hans blick…-Vad är det de har på sig?

Vi berättar samtidigt för våra besökare att museet gjort Strindbergs bilder tillgängliga och användbara för alla, genom att publicera dem på Wikimedia Commons. Man kan direkt i utställningen gå till sajten och bokmärka den, genom de QR-koder vi placerat invid respektive bildspels-skärm. Besökare med QR-läsare i sin mobil som scannar koderna kommer till http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Images_from_Nordiska_museet 

Sven Rentzhog har skrivit om Nordiska museets samarbete med Wikimedia Sverige i tidigare inlägg här i bloggen http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2010/11/nordiska-museet-har-inlett-ett-samarbete-med-wikipedia/

Trots att min kollega Kajsa här på bloggen flera gånger har skrivit om QR-koder och möjligheterna de ger ( http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/04/qr-koder/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/09/wikipedia-och-qr-koder/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/09/atbar-qr-kod/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/10/karlekslas-och-qr-kod-mitt-pa-vasterbron/ ), så är detta första gången vi själva använder dem i en utställning.

En anledning till att det dröjt är att vi börjat diskutera hur bra koderna egentligen är. Under senaste månaderna har nya rön dykt upp där nyttan med QR-koder ifrågasätts, till exempel här http://www.imediaconnection.com/content/30267.asp. Vi vill ändå gärna pröva, för att kunna utvärdera och lära oss själva. Fortfarande ser vi en stor potential för kulturarvsinformation via QR-koder.  Det vi måste lyckas med är att integrera dem på ett tydligt sätt i de presentationer vi gör. Och i den här utställningen tycker vi koderna är helt rätt, för vi är övertygade om att Strindberg själv skulle älskat att använda ny teknik och att finnas distribuerad på webben.

Digitalt museum har fått en rejäl ansiktslyftning

Ett omfattande utvecklingsarbete med målet att vidareutveckla och förbättra museisystemet Primus har bedrivits under 2011. Det är den största satsningen hittills som Kultur IT i Norge genomför tillsammans med museerna i Norge och Sverige.

Detta har bl.a. resulterat i en ny version av Digitalt museum.  Den nya versionen har fått en rejäl ansiktslyftning och förutom snyggare och mer överskådlig presentation av innehållet har stor vikt lagts vid att kunna erbjuda besökarna ökade möjligheter att interagera med samlingarna och bidra med eget innehåll.

Användarna kan nu skapa sina egna samlingar i mappar utifrån innehållet i Primus och komplettera med eget innehåll. De egna samlingarna kan sedan delas med andra via sociala medier och på Digitalt museum. Användarna kan också hjälpa till och geotagga objekt så att de kan presenteras på en karta, vara med och välja sin egen höjdpunkt (favoritföremålet etc.) som sedan visas på Digitalt museums startsida.

En annan intressant nyhet är att när man sökt reda på ett objekt och fått fram presentationen av det, så får man samtidigt automatiskt förslag till relaterade artiklar på Wikipedia. Dessa autogenereras direkt från Wikipedia. Du kan också rekommendera en artikel på Wikipedia som du tycker bäst passar in på sökordet. Se exempel här längst ner på objektssidan.

Dessa funktioner och mycket mer finns att utforska i den nya versionen av Digitalt museum. Välkommen in och botanisera bland ca 650 000 museiobjekt från 15 museers samlingar och pröva de nya funktionerna själv!

Bläddra digitalt i Strindbergs dagbok och i ”Fröken Julie”

I går öppnade vi utställningen STRINDBERG i museibyggnaden på Djurgården, efter en rejäl omarbetning av en tidigare utställning på samma tema. En av höjdpunkterna är  Ockulta Dagboken, Strindbergs privata anteckningar mellan 1896 och 1908 som aldrig givits ut som tryckt text. Dagboken, som ägs av Nordiska museet, är möjligen det närmaste man kan komma denne store kulturpersonlighet.

Originalskriften visas i utställningen bakom glas. För att våra besökare ändå ska kunna komma nära, så har vi producerat en digital kopia av hela dagboken, som också finns i utställningen. Nu kan var och en på egen hand bläddra igenom de omkring 300 sidorna. Det går också att zooma in och ut i bilden, vilket man ju faktiskt inte skulle kunna med originalet. Den digitala tekniken erbjuder alltså både en fullvärdig presentation av originalmaterialet och samtidigt ett skydd av det, eftersom behovet av att bläddra i och slita på originalet minskar kraftigt.

På samma dubbla sätt exponerar vi originalmanuskriptet till teaterpjäsen Fröken Julie, som också ägs av Nordiska museet. Såväl replikerna som Strindbergs berömda företal om den naturalistiska teatern finns med.

De digitala versionerna, som visas i skärmar med touchscreen-teknik, är i grunden ett slags appar. Vi har lagt ner mycket arbete på att fastställa den bästa höjden och den bästa vinkeln för att bläddra på touchskärmarna. Hur mycket böjning av handleden orkar man med och hur länge, om man vill bläddra genom 500 digitaliserade sidor? Efter tester har vi valt att lägga skärmarna helt horisontellt. Många kan uppfatta detta som märkligt, eftersom skärmar ofta är vinklade uppåt eller hängda raka på vägg. Men funktionen här är inte ett bildspel eller en snabb orientering i en galleria, utan här ska användaren kunna stå en lång stund i en bekväm position och både kunna läsa en handskrift och bläddra. Av samma skäl har vi valt höjden 80 cm från golv.

Finns det några nackdelar? Ja, vi kan redan nu se att besökarna inte alltid på en gång förstår vad man kan göra vid touchskärmarna. Trots att vi satt upp kortfattad och tydlig instruktionstext alldeles intill. Den it-vana delen av vår publik tycks tänka att det rör sig om någon slags ipad, och försöker inledningsvis använda skärmen från den utgångspunkten. Den it-ovana delen ställer sig i stället inledningsvis endast och betraktar skärmen, tanken att det kan finnas möjlighet till interaktion tycks långt borta. En sådan besökare blev igår närmast chockad – men även djupt lycklig – över att det var möjligt att bläddra i en handskrift på en skärm. Detta var första gången hon såg något liknande.