Värsta möjliga timing, eller kanske den allra bästa? Insamlingsprojektet Mitt liv, som syftat till att låta elever i Sverige berätta om en vanlig dag i livet, lanserades mitt under en pandemi.
Allt började under ett möte om något annat. Samarbetet mellan Nordiska museet och UR hade redan pågått under några år i arbetet med museets upplevelserum ”Tidsvalvet”, tv-programmet ”Jakten på den glömda historien” och radioprogrammet ”Hälsning till framtiden”.
Plötsligt kläcktes idén: Skulle inte barnen själva kunna bidra med sina egna livsberättelser? Bli ”Skaffare*”?
Det blev startskottet för det fristånde projektet Mitt liv. Även det ett samarbete mellan museet och UR.
Uppdraget för oss hösten 2019 var alltså relativt öppet. Att berättandet skulle genomföras på insamlingsplattformen Minnen.se bestämdes snabbt, eftersom det är där vi försöker att koncentrera vårt digitala insamlande, men ungefär lika snabbt förstod vi att den plattformen i så fall behövde byggas om för att kunna ta emot tioåringars berättelser. Inte en helt enkel nöt att knäcka.
Konceptet
Själva upplägget behövde också preciseras och moderniseras. Idén var nämligen inte ny.
Redan 1942 gjorde en insamling av barns berättelser av Nordiska museet och UR (dåvarande Skolradion). Den satsningen gick under namnet ”Mitt hem”, där över tusen handskrivna bidrag inkom med ofta detaljerade ritningar av platsen där barnet bodde på. Och i vissa fall – där läraren varit extra ambitiös – även berättelser om en dag i livet som barn mitt under brinnande världskrig.
Dessa berättelser tog vi fasta på. Just så ville vi att 2020 års barn skulle skildra sin vardag. Det nya insamlingsprojektet utgick från fyra frågor, frammejslade av museets interna arbetsgrupp:
1. En dag i mitt liv – en uppgift där barnen från början till slut beskriver sin vardag
2. Mitt hem – som påminner om 1942 års läxa, att skildra sin boendemiljö
3. Människorna i mitt liv – där barnen berättar om människorna omkring sig
4. Mitt liv 2050 – en öppen uppgift där barnet kan fantisera om sitt eget liv år 2050
Ett antal berättelser om livet för barnen 1942 togs fram ur arkivet och publicerades digitalt på Minnen.se, att använda i undervisningen för att inspirera både lärare och elever, och ge dem en kanske första aha-upplevelse om hur vardagen är i förändring.
En ytterligare sporre för att delta blev också den nya tävlingen ”Årets skaffare”, där den klass som särskilt väl genomfört uppgiften skulle vinna priset vid en utdelning på Nordiska museet.
Tekniken
Men hur skulle barnen berätta? För att skapa framgångsrika insamlingar behövs alltid en insamlare. I detta fall handlade det om att fokusera på läraren. Parallellt med konceptarbetet tog vi ihop med Kultur IT fram en specialutvecklad lärarplattform till Minnen.se. I den kunde läraren skapa sin klass, lägga in sina elever och ge dem varsitt unikt lösenord. Allt för att minimera lärarens arbetsbörda.
Eleven kunde därefter logga in på mittliv.minnen.se i en för Mitt liv skräddarsydd trygg miljö, klicka upp rätt uppgift och fylla i den. Läraren kunde då se arbetet fortgå i lärarplattformen, och sedan välja om den skulle skickas in för publicering eller för arkivering (efter att ha synat vår tillståndslapp som läraren skickat hem till föräldrarna). Ett enkelt upplägg som krävde hårt arbete att få till, med hänsyn till enkelhet, effektivitet, kvalitet och så klart etiska frågor där vi inte ville att eleven fritt skulle kunna publicera känsliga uppgifter på nätet. Som pedagogiskt bollplank fanns både en manual och en lärarhandledning från UR.
Viktigt var också att bara ha en hemsida att hänvisa till, mittliv.minnen.se, för alla inblandade, det vill säga elever, lärare, föräldrar, media, museifolk och allmänheten. Lösningen blev att överst på sidan införa inloggningsrutan för att under ge läraren all nödvändig information, och avslutningsvis lägga till en fråga-svar-sektion. Också detta en enkelhet som krävde lite tankemöda att pedagogiskt lägga upp.
Lanseringen
4 maj 2020 var satt som datum för lansering av Mitt liv. Arbetet med att ta fram lärarplattformen krävde åtskilliga arbetstimmar och svällde under vintern och våren. Till sist hade vi utvecklat ett helt nytt system för att samla in berättelser från elever, inte bara kopplat till Mitt liv, utan till vilken insamling som helst med läraren som administratör.
Ihop med en testklass i Botkyrka, som vi nådde genom UR, kunde vi dra lärdomar om hur systemet fungerade i praktiken, genom att ha löpande kommunikation med klassföreståndaren om hur eleverna jobbade och ville jobba.
Men just innan vi skulle trycka på startknappen drog coronaviruset in över världen och Sverige. Allt sattes på paus.
Inte minst för att vi blixtlanserat insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”, som kommit att samla över 4000 berättelser om livet under pandemin. Fokuset blev plötsligt stort på vår insamlingsverksamhet, både från media, allmänhet, andra institutioner och även internt. Vi beslöt till sist att lansera Mitt liv ändå, med några veckors fördröjning eftersom vi ville ha möjlighet att även få in barnens berättelser. Något som visade sig vara en utmärkt uppgift för elever som i vissa fall arbetade på distans.
Både Nordiska museet och UR marknadsförde Mitt liv i sina kanaler. Lilla Aktuellt gjorde ett långt inslag till lanseringen. Annan media visade också intresse, både i Sverige genom SR, DN, TT med flera och faktiskt även internationellt, där nyhetsbyrån AFP uppmärksammade insamlingen. Alltsammans gav oss en skjuts.
Resultatet
Prisutdelningen av Årets skaffare kom att äga rum 4 maj 2021, precis som planerat. Men några klasser dök inte upp i samlingssalen när styresmannen Sanne Houby-Nielsen från Nordiska museet och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén meddelade vinnarna. De fanns på distans via länk till Bagarmossen respektive Malmö. Under året hade sammanlagt 1326 bidrag kommit in till Mitt liv-insamlingen, även från svenska skolor i Warszawa, Paris, Marbella och på Mallorca. En mängd och spridning vi varit mycket nöjda med, även om vi skulle vilja få fler att bidra med bild och video, helst på sig själva (något som visat sig oväntat svårt att få till).
Lärdomar
Mitt liv, som var tänkt som ett ettårigt projekt, kommer att fortsätta samla in berättelser även 2022 och 2023. Det vi kan se nu är att vi behöver arbeta aktivt för att fortsätta entusiasmera lärare och elever. Konkurrensen om deras uppmärksamhet är stor. Vi har bland annat annonserat på Lektionsbanken.se och på Facebook, men även direktkontaktat rektorer i områden där vi haft sämre spridning (främst norra Sverige, Gotland och i utanförskapsområden, se karta). Ett samarbete har också startats med Nordic Museum i Seattle för att få med oss svenskättade barns berättelser därifrån.
Vi har också (lagom) tät kontakt med de lärare som redan har deltagit i Mitt liv. Ett nyhetsbrev går ut till dessa, som vi betraktar som projektets ambassadörer. Förhoppningen är att de ska vilja göra om Mitt liv med nya klasser, helst varje år. Parallellt med detta har vi också ringt runt till lärare för att samla feedback om hur vi kan förbättra oss.
Intressant där är att få veta mer om drivkrafterna bakom att delta. Visserligen fick vi en skjuts under lanseringen av vår coronainsamling, från vilken vi länkade till Mitt liv ifrån, men enligt lärarna handlade åtminstone elevernas motivation inte så mycket om att dokumentera livet under pandemin utan om tre andra saker:
1) Att vinna tävlingen (och därmed jobba ihop som klass).
2) Att bli publicerad (kort sagt: att bli sedd här och nu).
3) Kopplingen mellan 1942 och 2020. Att förstå att barn var barn även då, och att skillnaden i livsföring skilde sig så åt (slutsats: det kommer att fortsätta förändras, så min vardag är också viktig att dokumentera).
Vi hade nog tänkt att fler skulle välja möjligheten att enbart spara sina berättelser i arkivet, men att faktiskt visa upp sig har varit avgörande har vi märkt, både för barn och för vuxna i andra insamlingar. Det är en lärdom att ta med sig för museisektorn i stort. Ett formulär och ett ”tack för ditt bidrag” räcker inte alltid. Folk drar folk, och folk vill synas (99 av 100 elever väljer publicering framför arkivering, bland vuxna ungefär 7 av 10).
Vi kommer att fortsätta att ringa runt och samla respons. Det är en viktig del i vårt arbete. Vi har ju ett pris att dela ut även 2022 och 2023 och då behöver vi få in fler bidrag. Den här gången skildras ett liv efter att restriktionerna har släppt i samhället, och det är ju minst lika viktigt att ha dokumenterat.
Tipsa gärna närmaste lärare om att vi finns! Allt du behöver veta är samlat på adressen mittliv.minnen.se.
* Skaffare är vad grundaren Artur Hazelius kallade de personer som hjälpte Nordiska museet att samla in föremål och berättelser. Ordet används flitigt i UR:s program och alltså även i Mitt liv-insamlingen, där eleverna blir moderna skaffare.
Bonuslänk: UR Samtiden gjorde ett program om Mitt liv, som finns fritt att titta på.
Röster från insamlingen:
Jag brukar hjälpa till hemma med disken och att städa. Jag brukar också plocka äpplen i typ en timme för att vi har sju äppelträd så man kan nog förstå att jag plockar varje dag. Jag brukar göra mina läxor runt 16:00 till typ 17:30 det tycker jag är väldigt roligt. Sen brukar jag spela Fortnite med en kompis som bor i Sundsvall.
Mitt liv i mitt hem är ganska enkelt. Vi har en diskmaskin en tvättmaskin en robot som dammsuger och tvättar golvet åt oss och en robotgräsklippare. Så vi inte behöver göra något av det. Vi har också fyra tv så vi alla i min familj kan kolla på vilken film vi vill.
Min bästa vän heter Deniz och är född i Turkiet (hela min familj är från Turkiet alltså jag med). Men han bor i Paris och jag bor i Stockholm). Det finns ett virus som heter Coronaviruset. Han får inte gå ut från sitt hus och alla måste vara i sitt land tills viruset är slut.
På 1940-talet så trodde man att det skulle finnas flygande bilar 2020 men tyvärr så har vi inte det nu men det hade varit coolt! Min idag så har vi istället elbilar som både är bra för vår miljö och dom är coola dom med. Eftersom vår teknologi går snabbt fram 2020 och så tror jag att världen överlag kommer vara mycket utvecklad om 30 år. Jag tror att det kommer finnas hus som bara är gjorda av glas, att det kommer att vara en vanlig sak då att ha glashus. Och sen tror jag att nästan alla hus kommer ha solceller på byggnaderna.
Här är några kreativa bidrag:
Intervjuer • I Rörsjöskolan har eleverna i 5A fått intervjua släktingar till uppgiften ”Människorna i mitt liv”. Här är ett exempel där Ava intervjuar farmor, pappa och mormor.
Serierutor • I Enskede skola har eleverna i 6A ritat serier av sina dagar i uppgiften ”En dag i mitt liv”, för att kombinera uppgiften med ämnet Bild. Olivia har tecknat hur det såg ut när hon besökte shoppingcentret Nacka Forum.
Video och tiktok • Malin i Malmsjö skola har filmat sin dag från morgon till kväll med mobilen, och klippt ihop och skickat till museet. Jasna i samma skola har lagt upp sin Tiktokvideo i insamlingen. Bra beslut, tycker vi. Det digitala är ju en del av barnens vardag, men sällan sparas någon dokumentation av hur det faktiskt används. Guldstjärna!
1 reaktion till “Mitt liv i backspegeln: Hur vi samlade 1326 livsberättelser från barn under pandemin”