Kategori: Okategoriserade

Nästan 5000 personer har hjälpt eftervärlden att förstå livet under pandemin. Men hur gick det till när Nordiska museet startade Sveriges insamling om coronaviruset? Och vad har vi lärt oss? Låt oss blicka tillbaka.

5 mars 2020. I entrén till UR drabbar insikten oss med full kraft. Vi har ett möte inbokat om insamlingsprojektet Mitt liv och ska diskutera tidsplan. Men plötsligt känns det som att tiden stannat.

Det har blivit allvar.

Vakten ställer en lång rad frågor, bland annat om vi rest från norra Italien. När vi svarat rätt på formuläret släpps vi in. Ingen skakar hand. Handsprit ligger framme. Vi planerar framtiden, samtidigt som inget längre går att planera.

Coronaviruset har nått Sverige. De närmaste dagarna kommer pandemin att på mycket kort tid förändra samhället. Skolor stänger. Folk uppmanas att jobba hemifrån. Restauranger står öde. Det blir tomt i kollektivtrafiken. Smittan sprids. Hur och till vem är oklart. Många blir sjuka och somliga dör.

Samtidigt startar handlingskraftiga museer och andra kulturinstitutioner insamlingar för att dokumentera det samhällsförändrande skeendet. Runt om i landet får människor möjlighet att åtminstone göra något konstruktivt i krisen. (Se här en karta vi tagit fram över samtidsdokumentationer i Sverige och Norge).

Vi på Nordiska museet är inte först med vår insamling, men vi har till skillnad från andra möjlighet att rikta oss nationellt. Och även utanför landets gränser.

Eftermiddagen 10 mars 2020 lägger vi ut Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden på insamlingsplattformen Minnen.se. Det dröjer inte många minuter innan det första bidraget inkommer. Vi uppmanar Norsk folkemuseum att ställa samma frågor, och de agerar snabbt. Först nästa morgon sänds vårt pressmeddelande ut. Då har redan ett hundratal bidrag skickats in från hela Sverige och från svenskar runt om i världen.

In strömmar skildringar av liv och död, om ensamhet, oro, men även hopp om att pandemin ska innebära en ögonöppnare, att vi måste lära oss att leva på ett annat sätt. För oss som tar emot materialet är det som att ta del av hela Sveriges dagbok. Emellanåt är innehållet outhärdligt svårt att ta del av, andra gånger ger de en känsla av gemenskap. Vi sitter onekligen i samma båt.

Mediakontakterna är många. Vi kontaktas av tv, tidningar och radio, från både när och fjärran (länklista längst ned i denna text). Vad vi möjliggjort är att i realtid följa svenskarnas mående och tankar i en historisk tid. Till skillnad från tidigare insamlingar vi gjort lyckas vi här nå ut brett: till alla delar av landet, till alla åldrar och olika etnisk bakgrund. Alla tycks vilja vara med. Varför? När vi frågar folk berättar det att det känns meningsfullt. Det känns konstruktivt. Och skrivandet är terapeutiskt. Dessutom finns vi där redo just när behovet uppstått.

Då gymnasieskolan går över till distansarbete blir insamlingen ett verktyg i undervisningen. Många elever får i uppdrag att beskriva sina upplevelser, och läraren kan genom webben se bidragen under tiden de lämnas in.

Texterna räknas snart i tusental. Det blir nästan omöjligt att sålla bland dem, så vi skapar en karta. Där kan man prick för prick följa vardagen i krisläget och i karantänen. Den kommer att synas i många nyhetsinslag. Vi diskuterar att starta en egen kampanjsajt för insamlingen, men har inget färdigt läs-api från Minnen.se, så det blir inget av det. Vi var inte ordentligt förberedda, men vem var det?

Hur har det gått?

När vi skriver det här har covid-19 slutat klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Det finns åter åskådare på fotbollsmatcher, folk sitter tätt på restauranger och skolorna bjuder in föräldrarna till sommaravslutningen. Det är nästan som att pandemin känns som en ond dröm.

Våra två coronainsamlingar talar ett annat språk. 4428 bidrag sändes in till vår första insamling, som följdes av 257 bidrag året därpå i insamlingen Återföreningen, som berörde vaccinet och mötena efteråt. Dessutom dokumenterades tusentals grundskolebarns berättelser genom Mitt liv, som vi kom att lansera lite försenat (första året med Mitt liv har ett eget blogginlägg, som går att läsa här). Och i Norge inkommer över 750 bidrag till deras första insamling, som sedan följs av fler.

Varje fas i pandemin, så när som den allra första, har dokumenterats av människor i Sverige, med hjälp av oss. Det kom att bli ett stort arbete. Bara ett läsa igenom bidragen krävde en ny organisation (det löpande arbetet sköttes under en period av värdar som blev tillfälligt sysslolösa när museet stängde). Daglig kontakt med journalister krävde också både tid och energi, men ledde förstås till att nå ut till allmänheten. Många var också de privatpersoner, forskare, företag och organisationer som vände sig till museet för att diskutera möjliga samarbeten. Somliga museer använde vår insamling istället för att göra egna. Andra har i efterhand valt att ladda upp material till oss.

Bland höjdpunkterna märks hur talmannen Andreas Norlén uppmanar samtliga riksdagsledamöter att delta i insamlingen, vilket flera nappar på. Här är en Zoom-intervju med en av dem, Elisabeth Björnsdotter Rahm, M.  (denna dokumentationsform var ett resultat av pandemin och kom att bli en metod museet fortsatt arbeta med).

Senare under 2020 tilldelas sajten Minnen.se IDG:s hederspris. Museet blir också nominerat till såväl “Årets pedagogiska initatitiv” för Mitt liv och för “Årets arkiv” där pandemiinsamlingen nämns i motiveringen.

Vad har vi lärt oss?

Två år senare invaderar Ryssland sitt grannland Ukraina. Det blir dags för en ny krisinsamling, men den här gången agerar vi lite annorlunda, tack vare lärdomar vi hämtat från coronainsamlingen. Vi har till exempel bildat en grupp för samtidsdokumentation, bestående av sakkunniga på museet. Häri ingår numera en intendent för samtidsdokumentation, Anna Fredholm, som tillfört välbehövlig expertis. Frågan om en Ukrainainsamling tas upp, diskuteras och vi väljer att använda Minnen.se igen för dokumentationen. Där placerar vi även våra egna insatser i form av foton och Zoom-intervjuer.

Vis av tidigare insamlingar är vi snabba, för det gäller att finnas på plats under de dagar viljan att berätta är som störst. Redan fyra dagar efter invasionen är insamlingen igång. För kontakt med museet har vi numera en specifik mejladress som inte är knuten till en enskild person.

Vi har även kontaktuppgifter till de personer som deltagit i våra insamlingar och visat intresse att vara med igen, genom att ha skrivit upp sig för ett nyhetsbrev. Det rör sig om över 1000 personer vi direkt kan nå. Människor vi ser som ett embryo till en digital meddelarstab.

Vi vet nu även att många deltar i insamlingen av två skäl: att göra nytta i en kris och av terapeutiska skäl. Därför behöver nyttan vara tydlig tidigt (berätta för framtiden + du hamnar i museets arkiv) och frågorna måste vara tillräckligt öppna för att rymma känslor och egna reflektioner. De behöver också gå att besvara på en gång, helt spontant.

Vad händer nu med alla berättelser?

Många forskare har velat studera coronainsamlingarna. Bland annat i ett internationellt forskningsprojekt som drivs av Carol Tishelman, professor i innovativ vård vid KI. Där analyseras det insamlade materialet i förhållande till sex olika hälso- och sjukvårdsrelevanta forskningsområden. Målet är att förbättra vård och hälsa kopplat till likartade situationer i framtiden.

Vid Lunds universitet driver Lars Crusefalk, doktor i sociologi, ett projekt om social isolering, social distansering och ensamhet under pandemin i Sverige, där insamlingen också kommer till användning. Materialet har också efterfrågats av både doktorander och studenter som skriver uppsats.

För egen del planerar vi att skapa en utställningssajt där materialet ska presenteras lite mer läsvänligt, för den som själv vill undersöka samlingarna mer på djupet. Nästa gång vi behöver agera snabbt hoppas vi kunna ha en sån lösning tillgänglig från dag ett. 

Men mer än något annat har coronainsamlingen genomförts med framtiden i fokus. Syftet är inte att skapa en utställning här och nu utan att ha material för kommande generationer att använda när de vill förstå vår tid, så som det verkligen upplevdes. Det kommer inte minst vara användbart vid nästa pandemi.

Länkar till insamlingarna:
Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden
Återföreningen – berätta om livet efter vaccinet

Röster från våren 2020 (när viruset drar fram genom Sverige):

Anna, född 1972, Stockholm, 22 mars 2020:
“Nu är jag faktiskt väldigt rädd. Det som påverkar mig allra mest just nu är att jag inte får träffa min 84-åriga mamma som bor på ett demensboende. Det är bara hon och jag i livet. Jag har inte skaffat egen familj och har inga andra släktingar. Mamma och jag har ett starkt band och jag är livrädd, dels för att hon ska bli sjuk i covid-19, dels för att hon inte ska klara att vi är ifrån varandra under längre tid än vad vi varit sen hon blev sjuk. Kommer vi någonsin ses igen? Och om vi ses, kommer hon att känna igen mig fortfarande?”

Linda, sjuksköterska, född 1973, 6 april 2020:
”Ena stunden känns allt som vanligt, i nästa stund får jag ont i magen i väntan på vad som komma ska… Jag är rädd att vi som kommer att stå i främsta ledet inte ska få det skydd vi behöver. Att mina kollegor ska offras i den ovisshet som finns kring detta virus. Jag är också rädd för att bli fysiskt sjuk av detta virus men jag är mer rädd för att jag mentalt inte ska orka se så mycket lidande.”

Alva, elev, född 2001, Kalmar, 8 april 2020:

”Jag har nog inte spenderat sådan kvalitetstid med min familj som jag gjort de senaste veckorna sedan barnsben. Istället för att sitta i avskilda rum och stirra blint på skärmar har vi nu haft långa samtal. En kväll satt mamma, pappa och jag i soffan, med tända ljus på bordet och jag insåg att jag nog inte känner mina föräldrar så bra, för där satt vi när pappa berättade om massa historier om sin ungdom, historier jag aldrig hört tidigare. För det är jag tacksam att vi nu har kvalitetstid som jag bara minns vi på riktigt hade när jag va liten. När skärmarna inte fanns.”

Veronica, sjuksköterska, född 1995, 12 april 2020:
”Eftersom jag jobbar som sjuksköterska så är jag orolig över att min arbetsmiljö ska bli ohållbar till slut. Jag är rädd att jag och mina kollegor inte ska räcka till och att människor inte ska kunna få den vård de behöver. Ibland ser jag skräckscenarion framför mig med överbelamrade sjukhuskorridorer fulla med människor som ligger och hostar i långa rader… Att svårt sjuka människor med andnöd och dödsångest ska lämnas ensamma att dö. Jag är också lite extra orolig för mina kollegor på IVA som redan har det väldigt tungt, jag är rädd att det ska bli värre och att de inte kommer ha möjlighet att vårda alla som behöver det.”

Hanna, journalist, född 1980, Vanhem, 4 april 2021:
“Vi är en stor familj, och normalt sett brukar alla barnkalas, skolaktiviteter och föreningsinsatser vara så många att jag blir rätt trött. Nu är det ingenting, och att slippa Klassfotbollen och liknande känns faktiskt väldigt, väldigt skönt. Haha, jag är en så dålig mor. Men annat är ju väldigt tråkigt – till exempel att man inte kan träffa släkten, inte kan bada i badhus och så vidare. En annan sak som är tråkig är att jag i princip aldrig får vara ensam. Mina två äldsta barn pluggar hemifrån, min man jobbar alltid hemma och dessutom måste ju småbarnen vara hemma så fort de är de minsta snuviga. Ibland känns det som om jag skulle göra vad som helst för att vara ensam hemma i mitt hus.”

Snuffan23, född 1964, Jönköping, 18 april 2021:
“Inte klippt mej på över ett år nu. Funderar fram och tillbaka. Vågar jag chansa? Mår verkligen inte bra på att mitt hår hänger tungt nu. En bagatell, men det är så mycket annat så då blir det plötsligt jätteviktigt. Det gör absolut något med mej att inte kunna röra sej otvunget. Längtar efter att kunna simma i simhallen. det kommer ju dröja ett tag. Julen passerade obemärkt nästan för min familj. Både på gott och ont.”

TT (18 mars) https://www.sydsvenskan.se/2020-03-18/museum-samlar-historier-om-att-leva-i-pandemi
TV4 Nyhetsmorgon (24 mars) https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/nordiska-museets-uppmaning-skicka-in-dina-berättelser-om-corona-12534203
SVT Kulturnyheterna (27 mars) https://www.svt.se/kultur/over-1300-svenskar-delar-med-sig-av-coronavardagen
SVT Stockholm (4 april) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/berattelser-om-allmanhetens-upplevelser-om-corona-samlas-in
P1 Kultur (1 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7442506
DN Kultur (5 april) https://www.dn.se/kultur-noje/sa-ska-minnet-av-coronapandemin-bevaras/
P4 Stockholm (14 april) https://sverigesradio.se/artikel/7472153
P1 Morgon (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7460672
P4 Stockholm (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=7461197
DN Stockholm (7 maj) https://www.dn.se/sthlm/har-far-skolbarnen-beratta-om-hur-de-paverkas-av-coronakrisen/
TT (7 maj) https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/na2bBL/barnen-alla-bara-pratar-om-corona
Radio Sweden (8 maj) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=7469097
Genom AFP bland annat CNN Indonesia (13 maj) https://www.cnnindonesia.com/hiburan/20200511161430-241-
UR Samtiden – Barnens historia på Nordiska museet

Den 21 januari genomfördes en internationell kampanj i sociala medier på tema ”selfies”. Trenden att ta så kallade selfies och sedan publicera i sociala medier har funnit länge. Förra året lanserade londonbaserade museikonsulten Mar Dixon initiativet att sprida hashtaggen #MuseumSelfie. Initiativet blev en stor succé, många museer världen över hakade på – även flera svenska museer, och i år var det alltså dags på nytt.

Som fenomen är besökarfotografier inget nytt, även om museer genom åren haft en tendens att vara försiktiga med att tillåta fotografering i utställningarna, ibland av upphovsrättsliga skäl och ibland för att skydda konstverk och föremål från starka blixtljus. Men idag när de flesta fotograferar med mobilkameror, sällan med blixt, och med syfte att berätta om sitt besök för släkt, vänner och bekanta genom sociala medier, får termen besökarfotografier en helt ny innebörd. Och det blir mer angeläget än någonsin att ställa sig frågan vad fotografering under museibesöket egentligen betyder, både för besökaren och för museet.

Just nu undersöker jag vad för slags bilder besökarna tar på Nordiska museet genom att studera bilder på Instagram taggade med #nordiskamuseet och #meandgustavvasa. Den senare hashtaggen finns på en skylt i museet som uppmanar just till selfies med statyn av Gustav Vasa.

Det blir allt mer tydligt hur viktig fotograferandet är för besökaren. Även om antalet fotografier i förhållande till det totala besökarantalet vid museet fortfarande är mycket litet, är det ändå en växande trend att genom hashtags dela sin upplevelse av museet inte bara till sina följare på Instagram eller andra sociala medier, utan även med andra. De allra flesta tar bara en enda bild under sitt besök, men den lilla grupp som faktiskt tar fler bilder, väcker intresse genom att de faktiskt ägnar tid åt att inkludera Nordiska museet i sin personliga berättelse och i sin identitet på webben. Det är också högst personliga berättelser som bilderna utgör, som kan kopplas till individens bildspråk och individuella intressen. Mer om den studien berättar vi längre fram i år.

Så om #MuseumSelfie Day igen. Initiativet har hittills genererat nästan 13 000 fotografier där besökare och museianställda delar med sig av museiupplevelser. Mycket är på skoj, med en stor dos humor, vilket just var avsikten med initiativet. Det ger besökarna en möjlighet att vara mindre högtidligt inställda till de hittills så pompösa och auktoritativa museerna, och det ger anställda en möjlighet att visa en mer personlig och lättsam sida av museet.

Framöver kommer vi kanske att se allt fler och längre bildberättelser från besökarnas upplevelser av museet. Möjligheten finns också för att museerna själva använda samma visuella kommunikation för att förmedla kunskap till besökarna, och inte minst för att skapa delaktighet och föra en dialog.

Kajsa Hartig

Nordiska museets folkkonst, samiska hantverk och magiska föremål visas nu tillsammans med verk skapade av världskända konstnärer såsom Van Gogh, Rembrandt, Monet m.fl. på Google Art Project.

Google Art Project är Googles stora kultursatsning för att främja och tillgängliggöra konst och kulturhistoria på internet. Via tjänsten erbjuder man besökarna möjlighet att betrakta mästerverken på detaljnivå och dessutom möjlighet att skapa, kommentera och dela sina egna digitala konstsamlingar och utställningar på nätet.

Totalt innefattar webbplatsen idag 256 samlingar från 40 länder som tillsammans visar   46 000 högupplösta bilder av konst och kulturhistoriska föremål. Sedan starten 2011 har många miljoner människor besökt Google Art och skapat fler än 22 000 privata gallerier. Kommunikationen via sociala medier om innehållet i Google Art Project är omfattande och enbart på projektets Google+ sida finns drygt 6 miljoner följare.

Googles övergripande mål med satsningen är att göra världens kulturhistoriska konstskatter tillgängliga för alla.

Museets bidrag

I Nordiska museets samlingar finns över 1,5 miljoner föremål och 6 miljoner fotografier. På Google Art Project har 52 objekt hittills publicerats. Ambitionen har varit att urvalet så väl som möjligt ska spegla museets samlingsområde samtidigt som det ska vara internationellt gångbart.

Nordiska museets övergripande mål med satsningen på Google Art Project är att fler och nya grupper av besökare ska bli nyfikna på Nordiska museet och vilja utforska våra samlingar och utställningar. Målet är också att öka antalet besökare till Digitalt museum där museet har drygt 350 000 objekt.

Sommaren är äntligen här, och semestrarna har infunnit sig för många. Dock inte riktigt ännu på avdelningen Nya medier här på Nordiska museet. Förutom vårt stora projekt med att ta fram en ny museiwebbplats, som jag återkommer till i ett separat inlägg, arbetar vi just nu med att ta fram strategier för mobilguider.

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg kommer museet att arbeta med ett befintligt verktyg för att skapa innehåll för mobiltelefoner. Kulturpunkt produceras av norska Kultur-IT och omfattar ett eget CMS (content management system), ett administrationsgränssnitt och ett användargränssnitt.

Tekniken som används är html5, det betyder att det egentligen är vanliga webbsidor som visas för användaren men i ett gränssnitt anpassat för mobiltelefoner. Fördelen är att produktionerna nås från alla mobiltelefoner oavsett plattform (t.ex. iPhone eller android).

Nordiska museets nya webbplats, som vi har för avsikt att lansera i slutet av året, blir mobilanpassad. Den byggs responsivt, dvs. gränssnittet anpassas till användarens skärmstorlek helt automatiskt, oavsett om det är mobiltelefon, surfplatta, laptop eller vanlig skärm till en stationär dator.

Webbplatser är idag alltså redan anpassade för mobiltelefoner. Varför har vi då valt att arbeta med Kulturpunkt? En viktig anledning är att vi paketerar information på ett sätt som är anpassat för specifika upplevelser, vid specifika platser. Informationsstrukturen blir därför annorlunda mot för museiwebbplatsen. Syftet med innehållet och upplevelsen är en annan. Men den kanske viktigaste anledningen är att vi enkelt kan stuva om och återanvända dessa informationspaket så att de blir tillgängliga i olika sammanhang.

Så vad händer just nu? Igår besökte jag Julita gård tillsammans med de brittiska konsulterna Alyson Webb och Lindsey Green från Frankly, Green + Webb. Syftet var att på plats, tillsammans med representanter för Julita gård, diskutera möjligheter och svårigheter med att skapa digitalt innehåll för mobilenheter.

Bland de saker vi diskuterade var verktygets, Kulturpunkt, möjligheter och begränsningar, tidsbegräsningar för vår första pilot, internetuppkoppling, möjlighet att ta fram ett bra innehåll, målgrupper osv.

Att på plats se miljön, få höra från Gustav Olsson, avdelningschef, och Per Larsson, intendent och forskare, hur verksamheten fungerar och hur besökarna rör sig på området var nödvändigt för den vidare planeringen. Idag arbetar vi vidare med att planera och diskutera förutsättningarna, i en workshop med kollegor från Nordiska museet, och under ledning av Alyson Webb och Lindsey Green.

I nästa inlägg här på bloggen kommer en lite utförligare beskrivning av våra tankar coh reflektioner efter två dagar med experter på mobilguider för museer.

Kajsa Hartig

Idag inledde Nordiska museet sitt nya arbete med att utveckla sociala medier och digital kommunikation som en strategisk resurs för hela verksamheten. Först på tur stod en inspirationsföreläsning för mussets ledningsgrupp. Inspirationsföreläsningen hölls av JMW Kommunikations mediastrateg  Brit Stakston. Brit gick igenom det sociala medialandskapet och visade på olika sätt som museet skulle kunna använda sig av dessa kanaler och tjänster för att kunna utveckla och förstärka relationen med museets besökare och få fler engagerade verksamheten.

Grundtanken med Brits föreläsning var att ge ledningsgruppen en gemensam bild av hur medialandskapet ser ut och de möjligheter som ryms inom ramen för detta verksamhetsfält. Nästa steg är att fortsätta diskussionen inom ledningsgruppen inom ramen för en gemensam workshop samt att lyfta fram nyckelpersoner på Nordiska museet som får en bredare och mer djuplodande utbildning. De senare ska fungera som goda ambassadörer för övriga på museet och bli delaktiga i olika försöksverksamheter.

Under devisen ”Släpp kulturarvet loss, det är vårt” publicerade ett antal internetkännare och mediastrateger igår en debattartikel på SvD. I artikeln argumenterar man kraftfullt för att regeringen och minnesinstittionerna måste våga mera och skruva upp ambitionerna så att vi snabbare kan nå ut med större delar av vårt gemensamma kulturarv via arenor där användarna befinner sig.  

Hur når vi då dit? Jag tror att vi behöver arbeta på två planhalvor. Dels behöver vi som sitter på minnesinstitutionerna bli mer aktiva med att lägga ut det vi redan har och där upphovsrätt och annat inte sätter några hinder. Här kan vi skjuta fart redan nu och samarbeta mera samt stödja varandra.

Dels finns en ypperlig möjlighet att sätta dessa frågor på den politiska dagordningen. EU-kommissionen har just lagt fram en ny vision och målbild för unionens satsningar inom IT-området – En digital agenda för Europa. I Sverige pågår formandet av en motsvarandet nationell agenda. Inom kulturområdet har regeringen initierat ett arbeta som har ambitionen att bygga upp en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande av minnesinstitutionernas samlade mängd av kulturarvsinformation.  Målet är ökad tillgänglighet till våra gemensamma minnesnycklar så att medborgarna får bättre tillgång till kulturarvet på nätet. Centralt för att lyckas här är att den nationella strategin har som övergripande mål att göra kulturarvsinformationen så fritt och öppet tillgänglig som möjligt samt att kulturarvet blir en grundbult i formandet av En digital agenda för Sverige.

På Nordiska museet arbetar vi målinriktat för att göra vår kulturarvsinformation så öppen, tillgänglig och användbar som möjligt. Som ett led i denna strävan och för att kunna arbeta mer strategiskt och målinriktat avslutas just nu arbetet med att forma  en strategi och en handlingsplan för arbetet med digital kulturarvsinformation och nya medier. 

Tre verksamhetsområden har lyfts fram som särskilt viktiga att fokusera på. Dessa är:

• öppenhet, kommunikation och delaktighet
• dynamisk och nyskapande användning
• väl fungerande basinfrastruktur

För att bli framgångsrika här kommer vi att förstärka våra strategiska samarbeten med andra minnesinstitutioner och privata aktörer kring kommunikation och tillhandahållande av kulturarvsinformation.