Mitt liv i backspegeln: Hur vi samlade 1326 livsberättelser från barn under pandemin

Värsta möjliga timing, eller kanske den allra bästa? Insamlingsprojektet Mitt liv, som syftat till att låta elever i Sverige berätta om en vanlig dag i livet, lanserades mitt under en pandemi.

Allt började under ett möte om något annat. Samarbetet mellan Nordiska museet och UR hade redan pågått under några år i arbetet med museets upplevelserum ”Tidsvalvet”, tv-programmet ”Jakten på den glömda historien” och radioprogrammet ”Hälsning till framtiden”.

Plötsligt kläcktes idén: Skulle inte barnen själva kunna bidra med sina egna livsberättelser? Bli ”Skaffare*”?

Det blev startskottet för det fristånde projektet Mitt liv. Även det ett samarbete mellan museet och UR.

Uppdraget för oss hösten 2019 var alltså relativt öppet. Att berättandet skulle genomföras på insamlingsplattformen Minnen.se bestämdes snabbt, eftersom det är där vi försöker att koncentrera vårt digitala insamlande, men ungefär lika snabbt förstod vi att den plattformen i så fall behövde byggas om för att kunna ta emot tioåringars berättelser. Inte en helt enkel nöt att knäcka.

Konceptet

Själva upplägget behövde också preciseras och moderniseras. Idén var nämligen inte ny.

Redan 1942 gjorde en insamling av barns berättelser av Nordiska museet och UR (dåvarande Skolradion). Den satsningen gick under namnet ”Mitt hem”, där över tusen handskrivna bidrag inkom med ofta detaljerade ritningar av platsen där barnet bodde på. Och i vissa fall – där läraren varit extra ambitiös – även berättelser om en dag i livet som barn mitt under brinnande världskrig.

Dessa berättelser tog vi fasta på. Just så ville vi att 2020 års barn skulle skildra sin vardag. Det nya insamlingsprojektet utgick från fyra frågor, frammejslade av museets interna arbetsgrupp:

1. En dag i mitt liv – en uppgift där barnen från början till slut beskriver sin vardag
2. Mitt hem – som påminner om 1942 års läxa, att skildra sin boendemiljö
3. Människorna i mitt liv – där barnen berättar om människorna omkring sig
4. Mitt liv 2050 – en öppen uppgift där barnet kan fantisera om sitt eget liv år 2050

Ett antal berättelser om livet för barnen 1942 togs fram ur arkivet och publicerades digitalt på Minnen.se, att använda i undervisningen för att inspirera både lärare och elever, och ge dem en kanske första aha-upplevelse om hur vardagen är i förändring.

En ytterligare sporre för att delta blev också den nya tävlingen ”Årets skaffare”, där den klass som särskilt väl genomfört uppgiften skulle vinna priset vid en utdelning på Nordiska museet.

Tekniken

Men hur skulle barnen berätta? För att skapa framgångsrika insamlingar behövs alltid en insamlare. I detta fall handlade det om att fokusera på läraren. Parallellt med konceptarbetet tog vi ihop med Kultur IT fram en specialutvecklad lärarplattform till Minnen.se. I den kunde läraren skapa sin klass, lägga in sina elever och ge dem varsitt unikt lösenord. Allt för att minimera lärarens arbetsbörda.

Eleven kunde därefter logga in på mittliv.minnen.se i en för Mitt liv skräddarsydd trygg miljö, klicka upp rätt uppgift och fylla i den. Läraren kunde då se arbetet fortgå i lärarplattformen, och sedan välja om den skulle skickas in för publicering eller för arkivering (efter att ha synat vår tillståndslapp som läraren skickat hem till föräldrarna). Ett enkelt upplägg som krävde hårt arbete att få till, med hänsyn till enkelhet, effektivitet, kvalitet och så klart etiska frågor där vi inte ville att eleven fritt skulle kunna publicera känsliga uppgifter på nätet. Som pedagogiskt bollplank fanns både en manual och en lärarhandledning från UR.

Viktigt var också att bara ha en hemsida att hänvisa till, mittliv.minnen.se, för alla inblandade, det vill säga elever, lärare, föräldrar, media, museifolk och allmänheten. Lösningen blev att överst på sidan införa inloggningsrutan för att under ge läraren all nödvändig information, och avslutningsvis lägga till en fråga-svar-sektion. Också detta en enkelhet som krävde lite tankemöda att pedagogiskt lägga upp.

Lanseringen

4 maj 2020 var satt som datum för lansering av Mitt liv. Arbetet med att ta fram lärarplattformen krävde åtskilliga arbetstimmar och svällde under vintern och våren. Till sist hade vi utvecklat ett helt nytt system för att samla in berättelser från elever, inte bara kopplat till Mitt liv, utan till vilken insamling som helst med läraren som administratör.

Ihop med en testklass i Botkyrka, som vi nådde genom UR, kunde vi dra lärdomar om hur systemet fungerade i praktiken, genom att ha löpande kommunikation med klassföreståndaren om hur eleverna jobbade och ville jobba.

Men just innan vi skulle trycka på startknappen drog coronaviruset in över världen och Sverige. Allt sattes på paus.

Inte minst för att vi blixtlanserat insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”, som kommit att samla över 4000 berättelser om livet under pandemin. Fokuset blev plötsligt stort på vår insamlingsverksamhet, både från media, allmänhet, andra institutioner och även internt. Vi beslöt till sist att lansera Mitt liv ändå, med några veckors fördröjning eftersom vi ville ha möjlighet att även få in barnens berättelser. Något som visade sig vara en utmärkt uppgift för elever som i vissa fall arbetade på distans.

Både Nordiska museet och UR marknadsförde Mitt liv i sina kanaler. Lilla Aktuellt gjorde ett långt inslag till lanseringen. Annan media visade också  intresse, både i Sverige genom SR, DN, TT med flera och faktiskt även internationellt, där nyhetsbyrån AFP uppmärksammade insamlingen. Alltsammans gav oss en skjuts.

Resultatet

Prisutdelningen av Årets skaffare kom att äga rum 4 maj 2021, precis som planerat. Men några klasser dök inte upp i samlingssalen när styresmannen Sanne Houby-Nielsen från Nordiska museet och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén meddelade vinnarna. De fanns på distans via länk till Bagarmossen respektive Malmö. Under året hade sammanlagt 1326 bidrag kommit in till Mitt liv-insamlingen, även från svenska skolor i Warszawa, Paris, Marbella och på Mallorca. En mängd och spridning vi varit mycket nöjda med, även om vi skulle vilja få fler att bidra med bild och video, helst på sig själva (något som visat sig oväntat svårt att få till).

Lärdomar

Mitt liv, som var tänkt som ett ettårigt projekt, kommer att fortsätta samla in berättelser även 2022 och 2023. Det vi kan se nu är att vi behöver arbeta aktivt för att fortsätta entusiasmera lärare och elever. Konkurrensen om deras uppmärksamhet är stor. Vi har bland annat annonserat på Lektionsbanken.se och på Facebook, men även direktkontaktat rektorer i områden där vi haft sämre spridning (främst norra Sverige, Gotland och i utanförskapsområden, se karta). Ett samarbete har också startats med Nordic Museum i Seattle för att få med oss svenskättade barns berättelser därifrån.

Vi har också (lagom) tät kontakt med de lärare som redan har deltagit i Mitt liv. Ett nyhetsbrev går ut till dessa, som vi betraktar som projektets ambassadörer. Förhoppningen är att de ska vilja göra om Mitt liv med nya klasser, helst varje år. Parallellt med detta har vi också ringt runt till lärare för att samla feedback om hur vi kan förbättra oss.

Intressant där är att få veta mer om drivkrafterna bakom att delta. Visserligen fick vi en skjuts under lanseringen av vår coronainsamling, från vilken vi länkade till Mitt liv ifrån, men enligt lärarna handlade åtminstone elevernas motivation inte så mycket om att dokumentera livet under pandemin utan om tre andra saker:
1) Att vinna tävlingen (och därmed jobba ihop som klass).
2) Att bli publicerad (kort sagt: att bli sedd här och nu).
3) Kopplingen mellan 1942 och 2020. Att förstå att barn var barn även då, och att skillnaden i livsföring skilde sig så åt (slutsats: det kommer att fortsätta förändras, så min vardag är också viktig att dokumentera).

Vi hade nog tänkt att fler skulle välja möjligheten att enbart spara sina berättelser i arkivet, men att faktiskt visa upp sig har varit avgörande har vi märkt, både för barn och för vuxna i andra insamlingar. Det är en lärdom att ta med sig för museisektorn i stort. Ett formulär och ett ”tack för ditt bidrag” räcker inte alltid. Folk drar folk, och folk vill synas (99 av 100 elever väljer publicering framför arkivering, bland vuxna ungefär 7 av 10).

Vi kommer att fortsätta att ringa runt och samla respons. Det är en viktig del i vårt arbete. Vi har ju ett pris att dela ut även 2022 och 2023 och då behöver vi få in fler bidrag. Den här gången skildras ett liv efter att restriktionerna har släppt i samhället, och det är ju minst lika viktigt att ha dokumenterat.

Tipsa gärna närmaste lärare om att vi finns! Allt du behöver veta är samlat på adressen mittliv.minnen.se.

* Skaffare är vad grundaren Artur Hazelius kallade de personer som hjälpte Nordiska museet att samla in föremål och berättelser. Ordet används flitigt i UR:s program och alltså även i Mitt liv-insamlingen, där eleverna blir moderna skaffare.

Bonuslänk: UR Samtiden gjorde ett program om Mitt liv, som finns fritt att titta på.

Röster från insamlingen:

Jag brukar hjälpa till hemma med disken och att städa. Jag brukar också plocka äpplen i typ en timme för att vi har sju äppelträd så man kan nog förstå att jag plockar varje dag. Jag brukar göra mina läxor runt 16:00 till typ 17:30 det tycker jag är väldigt roligt. Sen brukar jag spela Fortnite med en kompis som bor i Sundsvall.

Till Jonatans berättelse

Mitt liv i mitt hem är ganska enkelt. Vi har en diskmaskin en tvättmaskin en robot som dammsuger och tvättar golvet åt oss och en robotgräsklippare. Så vi inte behöver göra något av det. Vi har också fyra tv så vi alla i min familj kan kolla på vilken film vi vill.

Till Emilijas berättelse

Min bästa vän heter Deniz och är född i Turkiet (hela min familj är från Turkiet alltså jag med). Men han bor i Paris och jag bor i Stockholm). Det finns ett virus som heter Coronaviruset. Han får inte gå ut från sitt hus och alla måste vara i sitt land tills viruset är slut.

Till Aras berättelse

På 1940-talet så trodde man att det skulle finnas flygande bilar 2020 men tyvärr så har vi inte det nu men det hade varit coolt! Min idag så har vi istället elbilar som både är bra för vår miljö och dom är coola dom med. Eftersom vår teknologi går snabbt fram 2020 och så tror jag att världen överlag kommer vara mycket utvecklad om 30 år. Jag tror att det kommer finnas hus som bara är gjorda av glas, att det kommer att vara en vanlig sak då att ha glashus. Och sen tror jag att nästan alla hus kommer ha solceller på byggnaderna.

Till Alvas berättelse

Här är några kreativa bidrag:

Intervjuer • I Rörsjöskolan har eleverna i 5A fått intervjua släktingar till uppgiften ”Människorna i mitt liv”. Här är ett exempel där Ava intervjuar farmor, pappa och mormor.

Serierutor • I Enskede skola har eleverna i 6A ritat serier av sina dagar i uppgiften ”En dag i mitt liv”, för att kombinera uppgiften med ämnet Bild. Olivia har tecknat hur det såg ut när hon besökte shoppingcentret Nacka Forum.

Video och tiktok • Malin i Malmsjö skola har filmat sin dag från morgon till kväll med mobilen, och klippt ihop och skickat till museet. Jasna i samma skola har lagt upp sin Tiktokvideo i insamlingen. Bra beslut, tycker vi. Det digitala är ju en del av barnens vardag, men sällan sparas någon dokumentation av hur det faktiskt används. Guldstjärna!

#MuseumSelfie Day och besökarfotografier

Selfies från Nordiska museet taggade med #meandgustavvasa

Den 21 januari genomfördes en internationell kampanj i sociala medier på tema ”selfies”. Trenden att ta så kallade selfies och sedan publicera i sociala medier har funnit länge. Förra året lanserade londonbaserade museikonsulten Mar Dixon initiativet att sprida hashtaggen #MuseumSelfie. Initiativet blev en stor succé, många museer världen över hakade på – även flera svenska museer, och i år var det alltså dags på nytt.

Som fenomen är besökarfotografier inget nytt, även om museer genom åren haft en tendens att vara försiktiga med att tillåta fotografering i utställningarna, ibland av upphovsrättsliga skäl och ibland för att skydda konstverk och föremål från starka blixtljus. Men idag när de flesta fotograferar med mobilkameror, sällan med blixt, och med syfte att berätta om sitt besök för släkt, vänner och bekanta genom sociala medier, får termen besökarfotografier en helt ny innebörd. Och det blir mer angeläget än någonsin att ställa sig frågan vad fotografering under museibesöket egentligen betyder, både för besökaren och för museet.

Besökarbilder i utställningen Trend 2010.
Besökarbilder i utställningen Trend 2010.

Just nu undersöker jag vad för slags bilder besökarna tar på Nordiska museet genom att studera bilder på Instagram taggade med #nordiskamuseet och #meandgustavvasa. Den senare hashtaggen finns på en skylt i museet som uppmanar just till selfies med statyn av Gustav Vasa.

Det blir allt mer tydligt hur viktig fotograferandet är för besökaren. Även om antalet fotografier i förhållande till det totala besökarantalet vid museet fortfarande är mycket litet, är det ändå en växande trend att genom hashtags dela sin upplevelse av museet inte bara till sina följare på Instagram eller andra sociala medier, utan även med andra. De allra flesta tar bara en enda bild under sitt besök, men den lilla grupp som faktiskt tar fler bilder, väcker intresse genom att de faktiskt ägnar tid åt att inkludera Nordiska museet i sin personliga berättelse och i sin identitet på webben. Det är också högst personliga berättelser som bilderna utgör, som kan kopplas till individens bildspråk och individuella intressen. Mer om den studien berättar vi längre fram i år.

Så om #MuseumSelfie Day igen. Initiativet har hittills genererat nästan 13 000 fotografier där besökare och museianställda delar med sig av museiupplevelser. Mycket är på skoj, med en stor dos humor, vilket just var avsikten med initiativet. Det ger besökarna en möjlighet att vara mindre högtidligt inställda till de hittills så pompösa och auktoritativa museerna, och det ger anställda en möjlighet att visa en mer personlig och lättsam sida av museet.

Framöver kommer vi kanske att se allt fler och längre bildberättelser från besökarnas upplevelser av museet. Möjligheten finns också för att museerna själva använda samma visuella kommunikation för att förmedla kunskap till besökarna, och inte minst för att skapa delaktighet och föra en dialog.

Kajsa Hartig

 

 

 

 

 

 

Nordiska museet på Google Art Project

Nordiska museets folkkonst, samiska hantverk och magiska föremål visas nu tillsammans med verk skapade av världskända konstnärer såsom Van Gogh, Rembrandt, Monet m.fl. på Google Art Project.

Google Art Project är Googles stora kultursatsning för att främja och tillgängliggöra konst och kulturhistoria på internet. Via tjänsten erbjuder man besökarna möjlighet att betrakta mästerverken på detaljnivå och dessutom möjlighet att skapa, kommentera och dela sina egna digitala konstsamlingar och utställningar på nätet.

Totalt innefattar webbplatsen idag 256 samlingar från 40 länder som tillsammans visar   46 000 högupplösta bilder av konst och kulturhistoriska föremål. Sedan starten 2011 har många miljoner människor besökt Google Art och skapat fler än 22 000 privata gallerier. Kommunikationen via sociala medier om innehållet i Google Art Project är omfattande och enbart på projektets Google+ sida finns drygt 6 miljoner följare.

Googles övergripande mål med satsningen är att göra världens kulturhistoriska konstskatter tillgängliga för alla.

Museets bidrag

I Nordiska museets samlingar finns över 1,5 miljoner föremål och 6 miljoner fotografier. På Google Art Project har 52 objekt hittills publicerats. Ambitionen har varit att urvalet så väl som möjligt ska spegla museets samlingsområde samtidigt som det ska vara internationellt gångbart.

Nordiska museets övergripande mål med satsningen på Google Art Project är att fler och nya grupper av besökare ska bli nyfikna på Nordiska museet och vilja utforska våra samlingar och utställningar. Målet är också att öka antalet besökare till Digitalt museum där museet har drygt 350 000 objekt.

Digikult i Göteborg 10-11 april

Den 10-11 april genomfördes konferensen Digikult i Göteborg. Det var ett digert program med många intressanta presentationer om öppna data, tillgänglighet, upphovsrätt, Wikipedia, sociala medier med mera.

Sven Rentzhog, chef för avdelningen Nya medier här på Nordiska museet var moderator för konferensen och själv berättade jag om betydelsen av sociala medier i museiverksamheten. Presentationen finns på Slideshare. Om sociala medier berättade även Lena Leigert från Kreafon i Göteborg.

Kortfattat handlar sociala medier idag om att använda Facebook, Twitter, Youtube och andra kanaler som verktyg för att skapa delaktighet. Den stora utmaningen är inte att komma igång på sociala medier utan att arbeta in delaktighet i museiverksamheten på ett övergripande plan. Och i det arbetet är sociala medier bara en del av verktygen. Andra viktiga verktyg är de teknologier som utvecklas som ett svar på de ökade behoven från användarna att vara just delaktiga och medskapande i samhället.

 Ta del av konferensens samtliga presentationer här.

/Kajsa Hartig

Mobil intensivkurs med brittiska konsulter

Alyson Webb och Lindsey Green besöker Julita gård för att diskutera förutsättningarna för mobilguider.
Alyson Webb och Lindsey Green besöker Julita gård för att diskutera förutsättningarna för mobilguider.

Sommaren är äntligen här, och semestrarna har infunnit sig för många. Dock inte riktigt ännu på avdelningen Nya medier här på Nordiska museet. Förutom vårt stora projekt med att ta fram en ny museiwebbplats, som jag återkommer till i ett separat inlägg, arbetar vi just nu med att ta fram strategier för mobilguider.

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg kommer museet att arbeta med ett befintligt verktyg för att skapa innehåll för mobiltelefoner. Kulturpunkt produceras av norska Kultur-IT och omfattar ett eget CMS (content management system), ett administrationsgränssnitt och ett användargränssnitt.

Tekniken som används är html5, det betyder att det egentligen är vanliga webbsidor som visas för användaren men i ett gränssnitt anpassat för mobiltelefoner. Fördelen är att produktionerna nås från alla mobiltelefoner oavsett plattform (t.ex. iPhone eller android).

Nordiska museets nya webbplats, som vi har för avsikt att lansera i slutet av året, blir mobilanpassad. Den byggs responsivt, dvs. gränssnittet anpassas till användarens skärmstorlek helt automatiskt, oavsett om det är mobiltelefon, surfplatta, laptop eller vanlig skärm till en stationär dator.

Webbplatser är idag alltså redan anpassade för mobiltelefoner. Varför har vi då valt att arbeta med Kulturpunkt? En viktig anledning är att vi paketerar information på ett sätt som är anpassat för specifika upplevelser, vid specifika platser. Informationsstrukturen blir därför annorlunda mot för museiwebbplatsen. Syftet med innehållet och upplevelsen är en annan. Men den kanske viktigaste anledningen är att vi enkelt kan stuva om och återanvända dessa informationspaket så att de blir tillgängliga i olika sammanhang.

Så vad händer just nu? Igår besökte jag Julita gård tillsammans med de brittiska konsulterna Alyson Webb och Lindsey Green från Frankly, Green + Webb. Syftet var att på plats, tillsammans med representanter för Julita gård, diskutera möjligheter och svårigheter med att skapa digitalt innehåll för mobilenheter.

Bland de saker vi diskuterade var verktygets, Kulturpunkt, möjligheter och begränsningar, tidsbegräsningar för vår första pilot, internetuppkoppling, möjlighet att ta fram ett bra innehåll, målgrupper osv.

Att på plats se miljön, få höra från Gustav Olsson, avdelningschef, och Per Larsson, intendent och forskare, hur verksamheten fungerar och hur besökarna rör sig på området var nödvändigt för den vidare planeringen. Idag arbetar vi vidare med att planera och diskutera förutsättningarna, i en workshop med kollegor från Nordiska museet, och under ledning av Alyson Webb och Lindsey Green.

I nästa inlägg här på bloggen kommer en lite utförligare beskrivning av våra tankar coh reflektioner efter två dagar med experter på mobilguider för museer.

Kajsa Hartig

 

 

 

 

 

Inspirationsseminarium den 11 maj

Digital kommunikation & kulturarv

Välkommen till ett inspirationsseminarium den 11 maj.

Alla pratar om digital kommunikation, men vad betyder det egentligen för kulturarvssektorn? Vilken kompetens behöver vi för att kunna kommunicera kulturarvet till våra digitala användare? Seminariet vänder sig till alla med intresse för kulturarv och digital kommunikation. Vi tar upp bland annat upp betydelsen av sociala medier, vikten av vägval och strategier, och tittar med hjälp av föreläsarna i framtidskikaren.

Arrangörer: Nordiska museets avdelning Nya medier i samverkan med föreningarna MABBAS och IdeK-labbet.

Läs mer om seminariet >>

Från information till kommunikation – nya vägar för Nordiska museet att nå ut

Idag inledde Nordiska museet sitt nya arbete med att utveckla sociala medier och digital kommunikation som en strategisk resurs för hela verksamheten. Först på tur stod en inspirationsföreläsning för mussets ledningsgrupp. Inspirationsföreläsningen hölls av JMW Kommunikations mediastrateg  Brit Stakston. Brit gick igenom det sociala medialandskapet och visade på olika sätt som museet skulle kunna använda sig av dessa kanaler och tjänster för att kunna utveckla och förstärka relationen med museets besökare och få fler engagerade verksamheten.

Grundtanken med Brits föreläsning var att ge ledningsgruppen en gemensam bild av hur medialandskapet ser ut och de möjligheter som ryms inom ramen för detta verksamhetsfält. Nästa steg är att fortsätta diskussionen inom ledningsgruppen inom ramen för en gemensam workshop samt att lyfta fram nyckelpersoner på Nordiska museet som får en bredare och mer djuplodande utbildning. De senare ska fungera som goda ambassadörer för övriga på museet och bli delaktiga i olika försöksverksamheter.

Ny avdelning = nya möjligheter

Den 1 januari i år sjösattes en ny avdelning på Nordiska museet. Avdelningen för nya medier, som den heter, ska vara noden och motorn i det stora arbetet med att förverkliga den vision om digital kulturarvsinformation och nya medier som museet, i bred samverkan med omvärlden, arbetade fram under 2010.

Jag har fått det stora äran att leda den nya avdelningen och i ett första skede kommer jag tillsammans med den nyinrättade digitala navigatören Kajsa Hartig och producenten för digitala media att forma en plan för vad som ska göras under det kommande året.  Vårt mål för 2011 är bl.a. att förädla och vidareutveckla våra produkter och tjänster, engagera flera på museet i användandet av sociala medier för kommunikation med vår publik samt ta fram en strategisk plan för publicering och kommunikation av våra kunskapsbanker via de stora webbaktörernas  arenor. Mycket av det som vi kommer att genomföra inbegriper en nära samverkan med andra minnesinstitutioner men även med privata aktörer.

Museets mål med den nya verksamheten är att kunna erbjuda besökarna ett mer sammansatt och utökat utbud som kan stimulera till en tätare dialog, ökat utforskande och medskapande inför, under och efter det fysiska besöket i museet.  På så vis hoppas vi kunna attrahera en ny, större och bredare publik och därigenom kunna etablera ett starkare engagemang för kulturhistoria och kulturarv.

Nu vidtar en spännande tid med att vidareutveckla och förnya våra arbetssätt så att vi på sikt kan nå visionen om:

  • en fri och öppen tillgång till vårt kulturarv
  • fler engagerande kanaler och tjänster som bjuder in till kommunikation och medskapande
  • en bred, dynamisk och kreativ användning av vår kulturhistoriska kunskapsbank

Hör gärna av dig om du har idéer till samverkan eller är nyfiken att veta mer om vårt utvecklingsarbete.

En digital agenda för kulturarvet?

Under devisen ”Släpp kulturarvet loss, det är vårt” publicerade ett antal internetkännare och mediastrateger igår en debattartikel på SvD. I artikeln argumenterar man kraftfullt för att regeringen och minnesinstittionerna måste våga mera och skruva upp ambitionerna så att vi snabbare kan nå ut med större delar av vårt gemensamma kulturarv via arenor där användarna befinner sig.  

Hur når vi då dit? Jag tror att vi behöver arbeta på två planhalvor. Dels behöver vi som sitter på minnesinstitutionerna bli mer aktiva med att lägga ut det vi redan har och där upphovsrätt och annat inte sätter några hinder. Här kan vi skjuta fart redan nu och samarbeta mera samt stödja varandra.

Dels finns en ypperlig möjlighet att sätta dessa frågor på den politiska dagordningen. EU-kommissionen har just lagt fram en ny vision och målbild för unionens satsningar inom IT-området – En digital agenda för Europa. I Sverige pågår formandet av en motsvarandet nationell agenda. Inom kulturområdet har regeringen initierat ett arbeta som har ambitionen att bygga upp en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande av minnesinstitutionernas samlade mängd av kulturarvsinformation.  Målet är ökad tillgänglighet till våra gemensamma minnesnycklar så att medborgarna får bättre tillgång till kulturarvet på nätet. Centralt för att lyckas här är att den nationella strategin har som övergripande mål att göra kulturarvsinformationen så fritt och öppet tillgänglig som möjligt samt att kulturarvet blir en grundbult i formandet av En digital agenda för Sverige.

På Nordiska museet arbetar vi målinriktat för att göra vår kulturarvsinformation så öppen, tillgänglig och användbar som möjligt. Som ett led i denna strävan och för att kunna arbeta mer strategiskt och målinriktat avslutas just nu arbetet med att forma  en strategi och en handlingsplan för arbetet med digital kulturarvsinformation och nya medier. 

Tre verksamhetsområden har lyfts fram som särskilt viktiga att fokusera på. Dessa är:

  • öppenhet, kommunikation och delaktighet
  • dynamisk och nyskapande användning
  • väl fungerande basinfrastruktur

För att bli framgångsrika här kommer vi att förstärka våra strategiska samarbeten med andra minnesinstitutioner och privata aktörer kring kommunikation och tillhandahållande av kulturarvsinformation.

Nordiska museet har inlett ett samarbete med Wikipedia

Tidigare publicerades all information nästan enbart via den egna webbplatsen. Allt vanligare blir det dock att olika organisationer och myndigheter publicerar och indexerar sin egen information så att den blir sökbar via de stora aktörernas webbtjänster. Den stora fördelen med detta är att antalet besökare där är enormt många fler och att helt andra besöksgrupper befinner sig där än de som besöker museerna hemsidor. Flickr, Wikipedia, Google, YouTube och andra världsledande söktjänster har, var och en för sig, flera miljoner besök i veckan medan museerna egna webbplatser möjligen kommer upp i detta besökstal på ett helt år. Nordiska museets webbplats hade exempelvis drygt 1 miljon besök under 2009.

Ett viktigt ställningstagande är hur mycket vi ska satsa på våra egna webbsidor kontra andras. Vi bör tänka på att de stora användargrupperna på webben inte kommer att besöka våra egna webbplatser utan befinna sig på de stora söksajterna istället. Är man framgångsrik med att publicera vår information och kunskap på de stora arenorna kommer man automatiskt att inspirera fler att hitta våra egna sidor och webbplatser där besökarna erbjuds mer fördjupad information och möjlighet till dialog med experter. Vi bör m.a.o. satsa betydligt mer på publicering via andras arenor och mindre enbart på våra egna för att bli riktigt framgångsrika med att nå de stora besöksgrupperna och i stor omfattning få deras hjälp med att kvalitetshöja och färbättra informationen.

På Nordiska museet pågår just nu arbetet med att ta fram en strategi och en handlingsplan för arbetet med digital kulturarvsinformation och användningen av nya medier. Viktiga ledord i strategin är öppenhet, kommunikation och delaktighet. Ambitionen är bl.a. att kunna publicerar innehållet ur samlingarna på de arenor där de stora användargrupperna befinner sig, så att det kan delas, taggas, samlas, betygsättas, återanvändas, kommenteras och exporteras till andra webbplatser.

Som ett viktigt led i ambitionen att öppna upp samlingarna och nå ut på arenor där de stora brukargrupperna finns, har Nordiska museet inlett ett samarbete med Wikimedia Sverige för att publicera bilder via Wikipedias medialager Wikimedia Commons. Målet med samarbetet är att göra vårt stora arkiv så tillgängligt och användbart som möjligt samt att underlätta och uppmuntra kreativ användning av materialet i framförallt skola och undervisning.

I den första laddningen kommer omkring 1000 bilder från Nordiska museets arkiv, bl.a. August Strinbergs egna bilder från sin tid i Schweiz år 1886, att bli tillgångliga via Wikimedia commons. Intressant är att han blev intresserad av fotografi redan i tonåren och kom att experimentera med färgfotografi, astronomisk fotografi, molnstudier och fotogram. Samarbetet med Wikimedia Sverige kommer att fortsätta och ambitionen är att lägga ut så mycket bildmaterial som det är möjligt.

Hur ser kulturarvssverige på att bygga upp en väl fungerande distributionslina till Wikimedia commons via K-samsök? Är det en framkomlig väg?