Jörgen Löwenfeldt

Coronaviruset i Sverige – tusentals berättelser för framtiden

Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen "Coronaviruset i Sverige - berätta för framtiden". — Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”.

Nästan 5000 personer har hjälpt eftervärlden att förstå livet under pandemin. Men hur gick det till när Nordiska museet startade Sveriges insamling om coronaviruset? Och vad har vi lärt oss? Låt oss blicka tillbaka.

5 mars 2020. I entrén till UR drabbar insikten oss med full kraft. Vi har ett möte inbokat om insamlingsprojektet Mitt liv och ska diskutera tidsplan. Men plötsligt känns det som att tiden stannat.

Det har blivit allvar.

Vakten ställer en lång rad frågor, bland annat om vi rest från norra Italien. När vi svarat rätt på formuläret släpps vi in. Ingen skakar hand. Handsprit ligger framme. Vi planerar framtiden, samtidigt som inget längre går att planera.

Coronaviruset har nått Sverige. De närmaste dagarna kommer pandemin att på mycket kort tid förändra samhället. Skolor stänger. Folk uppmanas att jobba hemifrån. Restauranger står öde. Det blir tomt i kollektivtrafiken. Smittan sprids. Hur och till vem är oklart. Många blir sjuka och somliga dör.

Samtidigt startar handlingskraftiga museer och andra kulturinstitutioner insamlingar för att dokumentera det samhällsförändrande skeendet. Runt om i landet får människor möjlighet att åtminstone göra något konstruktivt i krisen. (Se här en karta vi tagit fram över samtidsdokumentationer i Sverige och Norge).

Vi på Nordiska museet är inte först med vår insamling, men vi har till skillnad från andra möjlighet att rikta oss nationellt. Och även utanför landets gränser.

Eftermiddagen 10 mars 2020 lägger vi ut Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden på insamlingsplattformen Minnen.se. Det dröjer inte många minuter innan det första bidraget inkommer. Vi uppmanar Norsk folkemuseum att ställa samma frågor, och de agerar snabbt. Först nästa morgon sänds vårt pressmeddelande ut. Då har redan ett hundratal bidrag skickats in från hela Sverige och från svenskar runt om i världen.

In strömmar skildringar av liv och död, om ensamhet, oro, men även hopp om att pandemin ska innebära en ögonöppnare, att vi måste lära oss att leva på ett annat sätt. För oss som tar emot materialet är det som att ta del av hela Sveriges dagbok. Emellanåt är innehållet outhärdligt svårt att ta del av, andra gånger ger de en känsla av gemenskap. Vi sitter onekligen i samma båt.

Mediakontakterna är många. Vi kontaktas av tv, tidningar och radio, från både när och fjärran (länklista längst ned i denna text). Vad vi möjliggjort är att i realtid följa svenskarnas mående och tankar i en historisk tid. Till skillnad från tidigare insamlingar vi gjort lyckas vi här nå ut brett: till alla delar av landet, till alla åldrar och olika etnisk bakgrund. Alla tycks vilja vara med. Varför? När vi frågar folk berättar det att det känns meningsfullt. Det känns konstruktivt. Och skrivandet är terapeutiskt. Dessutom finns vi där redo just när behovet uppstått.

Då gymnasieskolan går över till distansarbete blir insamlingen ett verktyg i undervisningen. Många elever får i uppdrag att beskriva sina upplevelser, och läraren kan genom webben se bidragen under tiden de lämnas in.

Texterna räknas snart i tusental. Det blir nästan omöjligt att sålla bland dem, så vi skapar en karta. Där kan man prick för prick följa vardagen i krisläget och i karantänen. Den kommer att synas i många nyhetsinslag. Vi diskuterar att starta en egen kampanjsajt för insamlingen, men har inget färdigt läs-api från Minnen.se, så det blir inget av det. Vi var inte ordentligt förberedda, men vem var det?

Hur har det gått?

När vi skriver det här har covid-19 slutat klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Det finns åter åskådare på fotbollsmatcher, folk sitter tätt på restauranger och skolorna bjuder in föräldrarna till sommaravslutningen. Det är nästan som att pandemin känns som en ond dröm.

Våra två coronainsamlingar talar ett annat språk. 4428 bidrag sändes in till vår första insamling, som följdes av 257 bidrag året därpå i insamlingen Återföreningen, som berörde vaccinet och mötena efteråt. Dessutom dokumenterades tusentals grundskolebarns berättelser genom Mitt liv, som vi kom att lansera lite försenat (första året med Mitt liv har ett eget blogginlägg, som går att läsa här). Och i Norge inkommer över 750 bidrag till deras första insamling, som sedan följs av fler.

Varje fas i pandemin, så när som den allra första, har dokumenterats av människor i Sverige, med hjälp av oss. Det kom att bli ett stort arbete. Bara ett läsa igenom bidragen krävde en ny organisation (det löpande arbetet sköttes under en period av värdar som blev tillfälligt sysslolösa när museet stängde). Daglig kontakt med journalister krävde också både tid och energi, men ledde förstås till att nå ut till allmänheten. Många var också de privatpersoner, forskare, företag och organisationer som vände sig till museet för att diskutera möjliga samarbeten. Somliga museer använde vår insamling istället för att göra egna. Andra har i efterhand valt att ladda upp material till oss.

Bland höjdpunkterna märks hur talmannen Andreas Norlén uppmanar samtliga riksdagsledamöter att delta i insamlingen, vilket flera nappar på. Här är en Zoom-intervju med en av dem, Elisabeth Björnsdotter Rahm, M. (denna dokumentationsform var ett resultat av pandemin och kom att bli en metod museet fortsatt arbeta med).

Senare under 2020 tilldelas sajten Minnen.se IDG:s hederspris. Museet blir också nominerat till såväl “Årets pedagogiska initatitiv” för Mitt liv och för “Årets arkiv” där pandemiinsamlingen nämns i motiveringen.

Vad har vi lärt oss?

Två år senare invaderar Ryssland sitt grannland Ukraina. Det blir dags för en ny krisinsamling, men den här gången agerar vi lite annorlunda, tack vare lärdomar vi hämtat från coronainsamlingen. Vi har till exempel bildat en grupp för samtidsdokumentation, bestående av sakkunniga på museet. Häri ingår numera en intendent för samtidsdokumentation, Anna Fredholm, som tillfört välbehövlig expertis. Frågan om en Ukrainainsamling tas upp, diskuteras och vi väljer att använda Minnen.se igen för dokumentationen. Där placerar vi även våra egna insatser i form av foton och Zoom-intervjuer.

Vis av tidigare insamlingar är vi snabba, för det gäller att finnas på plats under de dagar viljan att berätta är som störst. Redan fyra dagar efter invasionen är insamlingen igång. För kontakt med museet har vi numera en specifik mejladress som inte är knuten till en enskild person.

Vi har även kontaktuppgifter till de personer som deltagit i våra insamlingar och visat intresse att vara med igen, genom att ha skrivit upp sig för ett nyhetsbrev. Det rör sig om över 1000 personer vi direkt kan nå. Människor vi ser som ett embryo till en digital meddelarstab.

Vi vet nu även att många deltar i insamlingen av två skäl: att göra nytta i en kris och av terapeutiska skäl. Därför behöver nyttan vara tydlig tidigt (berätta för framtiden + du hamnar i museets arkiv) och frågorna måste vara tillräckligt öppna för att rymma känslor och egna reflektioner. De behöver också gå att besvara på en gång, helt spontant.

Vad händer nu med alla berättelser?

Många forskare har velat studera coronainsamlingarna. Bland annat i ett internationellt forskningsprojekt som drivs av Carol Tishelman, professor i innovativ vård vid KI. Där analyseras det insamlade materialet i förhållande till sex olika hälso- och sjukvårdsrelevanta forskningsområden. Målet är att förbättra vård och hälsa kopplat till likartade situationer i framtiden.

Vid Lunds universitet driver Lars Crusefalk, doktor i sociologi, ett projekt om social isolering, social distansering och ensamhet under pandemin i Sverige, där insamlingen också kommer till användning. Materialet har också efterfrågats av både doktorander och studenter som skriver uppsats.

För egen del planerar vi att skapa en utställningssajt där materialet ska presenteras lite mer läsvänligt, för den som själv vill undersöka samlingarna mer på djupet. Nästa gång vi behöver agera snabbt hoppas vi kunna ha en sån lösning tillgänglig från dag ett.

Men mer än något annat har coronainsamlingen genomförts med framtiden i fokus. Syftet är inte att skapa en utställning här och nu utan att ha material för kommande generationer att använda när de vill förstå vår tid, så som det verkligen upplevdes. Det kommer inte minst vara användbart vid nästa pandemi.

Länkar till insamlingarna:
Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden
Återföreningen – berätta om livet efter vaccinet

Röster från våren 2020 (när viruset drar fram genom Sverige):

Anna, född 1972, Stockholm, 22 mars 2020:
“Nu är jag faktiskt väldigt rädd. Det som påverkar mig allra mest just nu är att jag inte får träffa min 84-åriga mamma som bor på ett demensboende. Det är bara hon och jag i livet. Jag har inte skaffat egen familj och har inga andra släktingar. Mamma och jag har ett starkt band och jag är livrädd, dels för att hon ska bli sjuk i covid-19, dels för att hon inte ska klara att vi är ifrån varandra under längre tid än vad vi varit sen hon blev sjuk. Kommer vi någonsin ses igen? Och om vi ses, kommer hon att känna igen mig fortfarande?”

Linda, sjuksköterska, född 1973, 6 april 2020:
”Ena stunden känns allt som vanligt, i nästa stund får jag ont i magen i väntan på vad som komma ska… Jag är rädd att vi som kommer att stå i främsta ledet inte ska få det skydd vi behöver. Att mina kollegor ska offras i den ovisshet som finns kring detta virus. Jag är också rädd för att bli fysiskt sjuk av detta virus men jag är mer rädd för att jag mentalt inte ska orka se så mycket lidande.”

Alva, elev, född 2001, Kalmar, 8 april 2020:

”Jag har nog inte spenderat sådan kvalitetstid med min familj som jag gjort de senaste veckorna sedan barnsben. Istället för att sitta i avskilda rum och stirra blint på skärmar har vi nu haft långa samtal. En kväll satt mamma, pappa och jag i soffan, med tända ljus på bordet och jag insåg att jag nog inte känner mina föräldrar så bra, för där satt vi när pappa berättade om massa historier om sin ungdom, historier jag aldrig hört tidigare. För det är jag tacksam att vi nu har kvalitetstid som jag bara minns vi på riktigt hade när jag va liten. När skärmarna inte fanns.”

Veronica, sjuksköterska, född 1995, 12 april 2020:
”Eftersom jag jobbar som sjuksköterska så är jag orolig över att min arbetsmiljö ska bli ohållbar till slut. Jag är rädd att jag och mina kollegor inte ska räcka till och att människor inte ska kunna få den vård de behöver. Ibland ser jag skräckscenarion framför mig med överbelamrade sjukhuskorridorer fulla med människor som ligger och hostar i långa rader… Att svårt sjuka människor med andnöd och dödsångest ska lämnas ensamma att dö. Jag är också lite extra orolig för mina kollegor på IVA som redan har det väldigt tungt, jag är rädd att det ska bli värre och att de inte kommer ha möjlighet att vårda alla som behöver det.”

Jonas, Försvarsmakten, född 1988, 23 april 2020:
”Soldater ur 26:e Hemvärnsbataljonen (Järvabataljonen) upprättar sjukhussängar i Älvsjömässans hallar. Spridningen av Coranaviruset har tvingat hela samhället att ställa om för att möta de förväntat stora mängderna smittade personer. Järvabataljonens uppgift på Älvsjömässan är bland annat att bereda sängar för 600 sjukvårdsplatser utöver de intensivvårdsplatser som upprättas för att möta pandemins stundande peak.”

Pia, lärare, född 1964, Älta, 26 april 2020:
”När jag kom tillbaka till skolan efter sportlovet så hade jag 16 av 29 elever i min klass 1C. Några var sjuka men resten var hemma pga oron att smittas av Coronaviruset. Under skoltid undervisade jag de elever som var i klassrummet precis som vanligt och på eftermiddagarna satt jag och mailade de föräldrar vars barn var hemma om vad vi gjort under dagen. Ju närmare vi kom påsklovet ju fler av mina elever kom tillbaka, utom två som fortsatte vara hemma och lämnade in ledighetsansökan i princip terminen ut.”

Matilda, elev, född 2001, Karlstad, 26 maj 2020:
”När du vänder dig ser du klockans röda, lysande siffror blänka: 03:57. Det är inte morgon än, men det är heller inte natt. Du befinner dig i limbo. Sakta går du tillbaka till sängen och lägger dig på rygg. Stirrar upp i taket. Väntar på att natten ska försvinna helt och att en ny dag ska börja. En dag indränkt i sirap. En dag i limbo. En dag i karantän.”

Röster från 2021 (nu mer fokus på livet i karantän):

Hanna, journalist, född 1980, Vanhem, 4 april 2021:
“Vi är en stor familj, och normalt sett brukar alla barnkalas, skolaktiviteter och föreningsinsatser vara så många att jag blir rätt trött. Nu är det ingenting, och att slippa Klassfotbollen och liknande känns faktiskt väldigt, väldigt skönt. Haha, jag är en så dålig mor. Men annat är ju väldigt tråkigt – till exempel att man inte kan träffa släkten, inte kan bada i badhus och så vidare. En annan sak som är tråkig är att jag i princip aldrig får vara ensam. Mina två äldsta barn pluggar hemifrån, min man jobbar alltid hemma och dessutom måste ju småbarnen vara hemma så fort de är de minsta snuviga. Ibland känns det som om jag skulle göra vad som helst för att vara ensam hemma i mitt hus.”

Snuffan23, född 1964, Jönköping, 18 april 2021:
“Inte klippt mej på över ett år nu. Funderar fram och tillbaka. Vågar jag chansa? Mår verkligen inte bra på att mitt hår hänger tungt nu. En bagatell, men det är så mycket annat så då blir det plötsligt jätteviktigt. Det gör absolut något med mej att inte kunna röra sej otvunget. Längtar efter att kunna simma i simhallen. det kommer ju dröja ett tag. Julen passerade obemärkt nästan för min familj. Både på gott och ont.”

David, född 2008, Kungälv, 19 maj 2021 (klicka för video):
”När jag fick veta att de hade fått sin första spruta blev jag jätteglad! Jag längtade ännu mer efter att få träffas och krama dem då. Jag frågade mamma varje dag om det hade gått tillräckligt lång tid. Idag fick jag äntligen krama min mormor och morfar! Och fika!”

Ett urval av länkar till media, våren 2020:

TT (18 mars) https://www.sydsvenskan.se/2020-03-18/museum-samlar-historier-om-att-leva-i-pandemi
TV4 Nyhetsmorgon (24 mars) https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/nordiska-museets-uppmaning-skicka-in-dina-berättelser-om-corona-12534203
SVT Kulturnyheterna (27 mars) https://www.svt.se/kultur/over-1300-svenskar-delar-med-sig-av-coronavardagen
SVT Stockholm (4 april) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/berattelser-om-allmanhetens-upplevelser-om-corona-samlas-in
P1 Kultur (1 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7442506
DN Kultur (5 april) https://www.dn.se/kultur-noje/sa-ska-minnet-av-coronapandemin-bevaras/
P4 Stockholm (14 april) https://sverigesradio.se/artikel/7472153
P1 Morgon (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7460672
P4 Stockholm (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=7461197
DN Stockholm (7 maj) https://www.dn.se/sthlm/har-far-skolbarnen-beratta-om-hur-de-paverkas-av-coronakrisen/
TT (7 maj) https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/na2bBL/barnen-alla-bara-pratar-om-corona
Radio Sweden (8 maj) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=7469097
Genom AFP bland annat CNN Indonesia (13 maj) https://www.cnnindonesia.com/hiburan/20200511161430-241-
UR Samtiden – Barnens historia på Nordiska museet

Mitt liv i backspegeln: Hur vi samlade 1326 livsberättelser från barn under pandemin

Värsta möjliga timing, eller kanske den allra bästa? Insamlingsprojektet Mitt liv, som syftat till att låta elever i Sverige berätta om en vanlig dag i livet, lanserades mitt under en pandemi.

Allt började under ett möte om något annat. Samarbetet mellan Nordiska museet och UR hade redan pågått under några år i arbetet med museets upplevelserum ”Tidsvalvet”, tv-programmet ”Jakten på den glömda historien” och radioprogrammet ”Hälsning till framtiden”.

Plötsligt kläcktes idén: Skulle inte barnen själva kunna bidra med sina egna livsberättelser? Bli ”Skaffare*”?

Det blev startskottet för det fristånde projektet Mitt liv. Även det ett samarbete mellan museet och UR.

Uppdraget för oss hösten 2019 var alltså relativt öppet. Att berättandet skulle genomföras på insamlingsplattformen Minnen.se bestämdes snabbt, eftersom det är där vi försöker att koncentrera vårt digitala insamlande, men ungefär lika snabbt förstod vi att den plattformen i så fall behövde byggas om för att kunna ta emot tioåringars berättelser. Inte en helt enkel nöt att knäcka.

Konceptet

Själva upplägget behövde också preciseras och moderniseras. Idén var nämligen inte ny.

Redan 1942 gjorde en insamling av barns berättelser av Nordiska museet och UR (dåvarande Skolradion). Den satsningen gick under namnet ”Mitt hem”, där över tusen handskrivna bidrag inkom med ofta detaljerade ritningar av platsen där barnet bodde på. Och i vissa fall – där läraren varit extra ambitiös – även berättelser om en dag i livet som barn mitt under brinnande världskrig.

Dessa berättelser tog vi fasta på. Just så ville vi att 2020 års barn skulle skildra sin vardag. Det nya insamlingsprojektet utgick från fyra frågor, frammejslade av museets interna arbetsgrupp:

1. En dag i mitt liv – en uppgift där barnen från början till slut beskriver sin vardag
2. Mitt hem – som påminner om 1942 års läxa, att skildra sin boendemiljö
3. Människorna i mitt liv – där barnen berättar om människorna omkring sig
4. Mitt liv 2050 – en öppen uppgift där barnet kan fantisera om sitt eget liv år 2050

Ett antal berättelser om livet för barnen 1942 togs fram ur arkivet och publicerades digitalt på Minnen.se, att använda i undervisningen för att inspirera både lärare och elever, och ge dem en kanske första aha-upplevelse om hur vardagen är i förändring.

En ytterligare sporre för att delta blev också den nya tävlingen ”Årets skaffare”, där den klass som särskilt väl genomfört uppgiften skulle vinna priset vid en utdelning på Nordiska museet.

Tekniken

Men hur skulle barnen berätta? För att skapa framgångsrika insamlingar behövs alltid en insamlare. I detta fall handlade det om att fokusera på läraren. Parallellt med konceptarbetet tog vi ihop med Kultur IT fram en specialutvecklad lärarplattform till Minnen.se. I den kunde läraren skapa sin klass, lägga in sina elever och ge dem varsitt unikt lösenord. Allt för att minimera lärarens arbetsbörda.

Eleven kunde därefter logga in på mittliv.minnen.se i en för Mitt liv skräddarsydd trygg miljö, klicka upp rätt uppgift och fylla i den. Läraren kunde då se arbetet fortgå i lärarplattformen, och sedan välja om den skulle skickas in för publicering eller för arkivering (efter att ha synat vår tillståndslapp som läraren skickat hem till föräldrarna). Ett enkelt upplägg som krävde hårt arbete att få till, med hänsyn till enkelhet, effektivitet, kvalitet och så klart etiska frågor där vi inte ville att eleven fritt skulle kunna publicera känsliga uppgifter på nätet. Som pedagogiskt bollplank fanns både en manual och en lärarhandledning från UR.

Viktigt var också att bara ha en hemsida att hänvisa till, mittliv.minnen.se, för alla inblandade, det vill säga elever, lärare, föräldrar, media, museifolk och allmänheten. Lösningen blev att överst på sidan införa inloggningsrutan för att under ge läraren all nödvändig information, och avslutningsvis lägga till en fråga-svar-sektion. Också detta en enkelhet som krävde lite tankemöda att pedagogiskt lägga upp.

Lanseringen

4 maj 2020 var satt som datum för lansering av Mitt liv. Arbetet med att ta fram lärarplattformen krävde åtskilliga arbetstimmar och svällde under vintern och våren. Till sist hade vi utvecklat ett helt nytt system för att samla in berättelser från elever, inte bara kopplat till Mitt liv, utan till vilken insamling som helst med läraren som administratör.

Ihop med en testklass i Botkyrka, som vi nådde genom UR, kunde vi dra lärdomar om hur systemet fungerade i praktiken, genom att ha löpande kommunikation med klassföreståndaren om hur eleverna jobbade och ville jobba.

Men just innan vi skulle trycka på startknappen drog coronaviruset in över världen och Sverige. Allt sattes på paus.

Inte minst för att vi blixtlanserat insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”, som kommit att samla över 4000 berättelser om livet under pandemin. Fokuset blev plötsligt stort på vår insamlingsverksamhet, både från media, allmänhet, andra institutioner och även internt. Vi beslöt till sist att lansera Mitt liv ändå, med några veckors fördröjning eftersom vi ville ha möjlighet att även få in barnens berättelser. Något som visade sig vara en utmärkt uppgift för elever som i vissa fall arbetade på distans.

Både Nordiska museet och UR marknadsförde Mitt liv i sina kanaler. Lilla Aktuellt gjorde ett långt inslag till lanseringen. Annan media visade också intresse, både i Sverige genom SR, DN, TT med flera och faktiskt även internationellt, där nyhetsbyrån AFP uppmärksammade insamlingen. Alltsammans gav oss en skjuts.

Resultatet

Prisutdelningen av Årets skaffare kom att äga rum 4 maj 2021, precis som planerat. Men några klasser dök inte upp i samlingssalen när styresmannen Sanne Houby-Nielsen från Nordiska museet och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén meddelade vinnarna. De fanns på distans via länk till Bagarmossen respektive Malmö. Under året hade sammanlagt 1326 bidrag kommit in till Mitt liv-insamlingen, även från svenska skolor i Warszawa, Paris, Marbella och på Mallorca. En mängd och spridning vi varit mycket nöjda med, även om vi skulle vilja få fler att bidra med bild och video, helst på sig själva (något som visat sig oväntat svårt att få till).

Lärdomar

Mitt liv, som var tänkt som ett ettårigt projekt, kommer att fortsätta samla in berättelser även 2022 och 2023. Det vi kan se nu är att vi behöver arbeta aktivt för att fortsätta entusiasmera lärare och elever. Konkurrensen om deras uppmärksamhet är stor. Vi har bland annat annonserat på Lektionsbanken.se och på Facebook, men även direktkontaktat rektorer i områden där vi haft sämre spridning (främst norra Sverige, Gotland och i utanförskapsområden, se karta). Ett samarbete har också startats med Nordic Museum i Seattle för att få med oss svenskättade barns berättelser därifrån.

Vi har också (lagom) tät kontakt med de lärare som redan har deltagit i Mitt liv. Ett nyhetsbrev går ut till dessa, som vi betraktar som projektets ambassadörer. Förhoppningen är att de ska vilja göra om Mitt liv med nya klasser, helst varje år. Parallellt med detta har vi också ringt runt till lärare för att samla feedback om hur vi kan förbättra oss.

Intressant där är att få veta mer om drivkrafterna bakom att delta. Visserligen fick vi en skjuts under lanseringen av vår coronainsamling, från vilken vi länkade till Mitt liv ifrån, men enligt lärarna handlade åtminstone elevernas motivation inte så mycket om att dokumentera livet under pandemin utan om tre andra saker:
1) Att vinna tävlingen (och därmed jobba ihop som klass).
2) Att bli publicerad (kort sagt: att bli sedd här och nu).
3) Kopplingen mellan 1942 och 2020. Att förstå att barn var barn även då, och att skillnaden i livsföring skilde sig så åt (slutsats: det kommer att fortsätta förändras, så min vardag är också viktig att dokumentera).

Vi hade nog tänkt att fler skulle välja möjligheten att enbart spara sina berättelser i arkivet, men att faktiskt visa upp sig har varit avgörande har vi märkt, både för barn och för vuxna i andra insamlingar. Det är en lärdom att ta med sig för museisektorn i stort. Ett formulär och ett ”tack för ditt bidrag” räcker inte alltid. Folk drar folk, och folk vill synas (99 av 100 elever väljer publicering framför arkivering, bland vuxna ungefär 7 av 10).

Vi kommer att fortsätta att ringa runt och samla respons. Det är en viktig del i vårt arbete. Vi har ju ett pris att dela ut även 2022 och 2023 och då behöver vi få in fler bidrag. Den här gången skildras ett liv efter att restriktionerna har släppt i samhället, och det är ju minst lika viktigt att ha dokumenterat.

Tipsa gärna närmaste lärare om att vi finns! Allt du behöver veta är samlat på adressen mittliv.minnen.se.

* Skaffare är vad grundaren Artur Hazelius kallade de personer som hjälpte Nordiska museet att samla in föremål och berättelser. Ordet används flitigt i UR:s program och alltså även i Mitt liv-insamlingen, där eleverna blir moderna skaffare.

Bonuslänk: UR Samtiden gjorde ett program om Mitt liv, som finns fritt att titta på.

Röster från insamlingen:

Jag brukar hjälpa till hemma med disken och att städa. Jag brukar också plocka äpplen i typ en timme för att vi har sju äppelträd så man kan nog förstå att jag plockar varje dag. Jag brukar göra mina läxor runt 16:00 till typ 17:30 det tycker jag är väldigt roligt. Sen brukar jag spela Fortnite med en kompis som bor i Sundsvall.

Till Jonatans berättelse

Mitt liv i mitt hem är ganska enkelt. Vi har en diskmaskin en tvättmaskin en robot som dammsuger och tvättar golvet åt oss och en robotgräsklippare. Så vi inte behöver göra något av det. Vi har också fyra tv så vi alla i min familj kan kolla på vilken film vi vill.

Till Emilijas berättelse

Min bästa vän heter Deniz och är född i Turkiet (hela min familj är från Turkiet alltså jag med). Men han bor i Paris och jag bor i Stockholm). Det finns ett virus som heter Coronaviruset. Han får inte gå ut från sitt hus och alla måste vara i sitt land tills viruset är slut.

Till Aras berättelse

På 1940-talet så trodde man att det skulle finnas flygande bilar 2020 men tyvärr så har vi inte det nu men det hade varit coolt! Min idag så har vi istället elbilar som både är bra för vår miljö och dom är coola dom med. Eftersom vår teknologi går snabbt fram 2020 och så tror jag att världen överlag kommer vara mycket utvecklad om 30 år. Jag tror att det kommer finnas hus som bara är gjorda av glas, att det kommer att vara en vanlig sak då att ha glashus. Och sen tror jag att nästan alla hus kommer ha solceller på byggnaderna.

Till Alvas berättelse

Här är några kreativa bidrag:

Intervjuer • I Rörsjöskolan har eleverna i 5A fått intervjua släktingar till uppgiften ”Människorna i mitt liv”. Här är ett exempel där Ava intervjuar farmor, pappa och mormor.

Serierutor • I Enskede skola har eleverna i 6A ritat serier av sina dagar i uppgiften ”En dag i mitt liv”, för att kombinera uppgiften med ämnet Bild. Olivia har tecknat hur det såg ut när hon besökte shoppingcentret Nacka Forum.

Video och tiktok • Malin i Malmsjö skola har filmat sin dag från morgon till kväll med mobilen, och klippt ihop och skickat till museet. Jasna i samma skola har lagt upp sin Tiktokvideo i insamlingen. Bra beslut, tycker vi. Det digitala är ju en del av barnens vardag, men sällan sparas någon dokumentation av hur det faktiskt används. Guldstjärna!

Platsernas berättelser flyttar till Minnen

I tio års tid har sammanlagt 2121 personer skrivit 4546 berättelser om platser som betyder särskilt mycket för dem. Nu blir historierna en del av Minnen, som en del i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet.

Några av texterna är skrivna av hembygdsföreningar och museer, andra av skolbarn som skildrat sin närmiljö och ytterligare några är författade av privatpersoner som vill skildra just sina platser. De har skrivit om ämnen så som migration, kriminalvård och kvinnohistoria, men även bidragit med personliga minnen kopplade till platser och adresser.

Alltsammans har sedan 2009 samlats på sajten Platser.se, i Riksantikvarieämbetets regi. Någon fortsättning för webbplatsen blir det inte. Istället har Riksantikvarieämbetet valt att flytta allt material till Minnen och Nordiska museet i syfte att renodla insamlingsarbetet av immateriellt kulturarv inom kulturarvssektorn.

Det ligger i linje med Nordiska museets intention att bli den självklara arenan dit svenskar kan vända sig för att donera sin vardag och utifrån sin egen kunskap berika museets samlingar. Museet arbetar även för att bli en kompetensnod för museisverige inom det digitala insamlingsområdet.

På Minnen blir Platser ett insamlingstema, vilket även framöver modereras av Riksantikvarieämbetet. Den som redan lagt in berättelser kommer att kunna redigera dessa, och den som vill bidra med nya kommer också att kunna göra det även i framtiden.

Det öppna arkivet Minnen innehåller sedan tidigare 690 berättelser om ämnen så som mötesplatser, migrationsberättelser, löftesinsamling, nyårsfirande, #metoo och personliga hemsidor, som samlats ihop genom museer och olika samarbetspartners. I och med tillskottet från Platser ökar alltså mängden avsevärt. Berättelserna går att ta del av genom att klicka mellan ämnena, men även via en kartfunktion.

Och den som vill är alltid välkommen att bidra med just sin historia.

3 av 4546 berättelser

1. 8-åriga Liv flyr nazisterna och når Koster
“Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa ’Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till?’ Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på.”

2. ”Den lesbiska härvan” på Grev Turegatan i Stockholm
“När polisen kom till Grev Turegatan 75 visade det sig att den objudna gästen hånglade med värdinnans fästmö. Året var 1943 – ett år innan homosexualitet avkriminaliserades och istället skrevs in i Medicinalstyrelsens (senare Socialstyrelsens) lista på diagnoser. Förhör inleddes och kvinnorna i triangeldramat på Grev Turegatan började ange varandra och andra i sin omgivning.”

3. Briggen Hugos förlisning – och min farfars brors tragiska öde
“Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups.”