Coronaviruset i Sverige – tusentals berättelser för framtiden

Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen "Coronaviruset i Sverige - berätta för framtiden".
Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”.

Nästan 5000 personer har hjälpt eftervärlden att förstå livet under pandemin. Men hur gick det till när Nordiska museet startade Sveriges insamling om coronaviruset? Och vad har vi lärt oss? Låt oss blicka tillbaka.

5 mars 2020. I entrén till UR drabbar insikten oss med full kraft. Vi har ett möte inbokat om insamlingsprojektet Mitt liv och ska diskutera tidsplan. Men plötsligt känns det som att tiden stannat.

Det har blivit allvar.

Vakten ställer en lång rad frågor, bland annat om vi rest från norra Italien. När vi svarat rätt på formuläret släpps vi in. Ingen skakar hand. Handsprit ligger framme. Vi planerar framtiden, samtidigt som inget längre går att planera.

Coronaviruset har nått Sverige. De närmaste dagarna kommer pandemin att på mycket kort tid förändra samhället. Skolor stänger. Folk uppmanas att jobba hemifrån. Restauranger står öde. Det blir tomt i kollektivtrafiken. Smittan sprids. Hur och till vem är oklart. Många blir sjuka och somliga dör.

Samtidigt startar handlingskraftiga museer och andra kulturinstitutioner insamlingar för att dokumentera det samhällsförändrande skeendet. Runt om i landet får människor möjlighet att åtminstone göra något konstruktivt i krisen. (Se här en karta vi tagit fram över samtidsdokumentationer i Sverige och Norge).

Vi på Nordiska museet är inte först med vår insamling, men vi har till skillnad från andra möjlighet att rikta oss nationellt. Och även utanför landets gränser.

Eftermiddagen 10 mars 2020 lägger vi ut Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden på insamlingsplattformen Minnen.se. Det dröjer inte många minuter innan det första bidraget inkommer. Vi uppmanar Norsk folkemuseum att ställa samma frågor, och de agerar snabbt. Först nästa morgon sänds vårt pressmeddelande ut. Då har redan ett hundratal bidrag skickats in från hela Sverige och från svenskar runt om i världen.

In strömmar skildringar av liv och död, om ensamhet, oro, men även hopp om att pandemin ska innebära en ögonöppnare, att vi måste lära oss att leva på ett annat sätt. För oss som tar emot materialet är det som att ta del av hela Sveriges dagbok. Emellanåt är innehållet outhärdligt svårt att ta del av, andra gånger ger de en känsla av gemenskap. Vi sitter onekligen i samma båt.

Mediakontakterna är många. Vi kontaktas av tv, tidningar och radio, från både när och fjärran (länklista längst ned i denna text). Vad vi möjliggjort är att i realtid följa svenskarnas mående och tankar i en historisk tid. Till skillnad från tidigare insamlingar vi gjort lyckas vi här nå ut brett: till alla delar av landet, till alla åldrar och olika etnisk bakgrund. Alla tycks vilja vara med. Varför? När vi frågar folk berättar det att det känns meningsfullt. Det känns konstruktivt. Och skrivandet är terapeutiskt. Dessutom finns vi där redo just när behovet uppstått.

Då gymnasieskolan går över till distansarbete blir insamlingen ett verktyg i undervisningen. Många elever får i uppdrag att beskriva sina upplevelser, och läraren kan genom webben se bidragen under tiden de lämnas in.



Texterna räknas snart i tusental. Det blir nästan omöjligt att sålla bland dem, så vi skapar en karta. Där kan man prick för prick följa vardagen i krisläget och i karantänen. Den kommer att synas i många nyhetsinslag. Vi diskuterar att starta en egen kampanjsajt för insamlingen, men har inget färdigt läs-api från Minnen.se, så det blir inget av det. Vi var inte ordentligt förberedda, men vem var det?

Hur har det gått?

När vi skriver det här har covid-19 slutat klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Det finns åter åskådare på fotbollsmatcher, folk sitter tätt på restauranger och skolorna bjuder in föräldrarna till sommaravslutningen. Det är nästan som att pandemin känns som en ond dröm.

Våra två coronainsamlingar talar ett annat språk. 4428 bidrag sändes in till vår första insamling, som följdes av 257 bidrag året därpå i insamlingen Återföreningen, som berörde vaccinet och mötena efteråt. Dessutom dokumenterades tusentals grundskolebarns berättelser genom Mitt liv, som vi kom att lansera lite försenat (första året med Mitt liv har ett eget blogginlägg, som går att läsa här). Och i Norge inkommer över 750 bidrag till deras första insamling, som sedan följs av fler.

Varje fas i pandemin, så när som den allra första, har dokumenterats av människor i Sverige, med hjälp av oss. Det kom att bli ett stort arbete. Bara ett läsa igenom bidragen krävde en ny organisation (det löpande arbetet sköttes under en period av värdar som blev tillfälligt sysslolösa när museet stängde). Daglig kontakt med journalister krävde också både tid och energi, men ledde förstås till att nå ut till allmänheten. Många var också de privatpersoner, forskare, företag och organisationer som vände sig till museet för att diskutera möjliga samarbeten. Somliga museer använde vår insamling istället för att göra egna. Andra har i efterhand valt att ladda upp material till oss.

Bland höjdpunkterna märks hur talmannen Andreas Norlén uppmanar samtliga riksdagsledamöter att delta i insamlingen, vilket flera nappar på. Här är en Zoom-intervju med en av dem, Elisabeth Björnsdotter Rahm, M.  (denna dokumentationsform var ett resultat av pandemin och kom att bli en metod museet fortsatt arbeta med).

Senare under 2020 tilldelas sajten Minnen.se IDG:s hederspris. Museet blir också nominerat till såväl “Årets pedagogiska initatitiv” för Mitt liv och för “Årets arkiv” där pandemiinsamlingen nämns i motiveringen.

Vad har vi lärt oss?

Två år senare invaderar Ryssland sitt grannland Ukraina. Det blir dags för en ny krisinsamling, men den här gången agerar vi lite annorlunda, tack vare lärdomar vi hämtat från coronainsamlingen. Vi har till exempel bildat en grupp för samtidsdokumentation, bestående av sakkunniga på museet. Häri ingår numera en intendent för samtidsdokumentation, Anna Fredholm, som tillfört välbehövlig expertis. Frågan om en Ukrainainsamling tas upp, diskuteras och vi väljer att använda Minnen.se igen för dokumentationen. Där placerar vi även våra egna insatser i form av foton och Zoom-intervjuer.

Vis av tidigare insamlingar är vi snabba, för det gäller att finnas på plats under de dagar viljan att berätta är som störst. Redan fyra dagar efter invasionen är insamlingen igång. För kontakt med museet har vi numera en specifik mejladress som inte är knuten till en enskild person.

Vi har även kontaktuppgifter till de personer som deltagit i våra insamlingar och visat intresse att vara med igen, genom att ha skrivit upp sig för ett nyhetsbrev. Det rör sig om över 1000 personer vi direkt kan nå. Människor vi ser som ett embryo till en digital meddelarstab.

Vi vet nu även att många deltar i insamlingen av två skäl: att göra nytta i en kris och av terapeutiska skäl. Därför behöver nyttan vara tydlig tidigt (berätta för framtiden + du hamnar i museets arkiv) och frågorna måste vara tillräckligt öppna för att rymma känslor och egna reflektioner. De behöver också gå att besvara på en gång, helt spontant.

Vad händer nu med alla berättelser?

Många forskare har velat studera coronainsamlingarna. Bland annat i ett internationellt forskningsprojekt som drivs av Carol Tishelman, professor i innovativ vård vid KI. Där analyseras det insamlade materialet i förhållande till sex olika hälso- och sjukvårdsrelevanta forskningsområden. Målet är att förbättra vård och hälsa kopplat till likartade situationer i framtiden.

Vid Lunds universitet driver Lars Crusefalk, doktor i sociologi, ett projekt om social isolering, social distansering och ensamhet under pandemin i Sverige, där insamlingen också kommer till användning. Materialet har också efterfrågats av både doktorander och studenter som skriver uppsats.

För egen del planerar vi att skapa en utställningssajt där materialet ska presenteras lite mer läsvänligt, för den som själv vill undersöka samlingarna mer på djupet. Nästa gång vi behöver agera snabbt hoppas vi kunna ha en sån lösning tillgänglig från dag ett. 

Men mer än något annat har coronainsamlingen genomförts med framtiden i fokus. Syftet är inte att skapa en utställning här och nu utan att ha material för kommande generationer att använda när de vill förstå vår tid, så som det verkligen upplevdes. Det kommer inte minst vara användbart vid nästa pandemi.

Länkar till insamlingarna:
Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden
Återföreningen – berätta om livet efter vaccinet

Röster från våren 2020 (när viruset drar fram genom Sverige):

Anna, född 1972, Stockholm, 22 mars 2020:
“Nu är jag faktiskt väldigt rädd. Det som påverkar mig allra mest just nu är att jag inte får träffa min 84-åriga mamma som bor på ett demensboende. Det är bara hon och jag i livet. Jag har inte skaffat egen familj och har inga andra släktingar. Mamma och jag har ett starkt band och jag är livrädd, dels för att hon ska bli sjuk i covid-19, dels för att hon inte ska klara att vi är ifrån varandra under längre tid än vad vi varit sen hon blev sjuk. Kommer vi någonsin ses igen? Och om vi ses, kommer hon att känna igen mig fortfarande?”

Linda, sjuksköterska, född 1973, 6 april 2020:
”Ena stunden känns allt som vanligt, i nästa stund får jag ont i magen i väntan på vad som komma ska… Jag är rädd att vi som kommer att stå i främsta ledet inte ska få det skydd vi behöver. Att mina kollegor ska offras i den ovisshet som finns kring detta virus. Jag är också rädd för att bli fysiskt sjuk av detta virus men jag är mer rädd för att jag mentalt inte ska orka se så mycket lidande.”

”Jag har nog inte spenderat sådan kvalitetstid med min familj som jag gjort de senaste veckorna sedan barnsben. Istället för att sitta i avskilda rum och stirra blint på skärmar har vi nu haft långa samtal. En kväll satt mamma, pappa och jag i soffan, med tända ljus på bordet och jag insåg att jag nog inte känner mina föräldrar så bra, för där satt vi när pappa berättade om massa historier om sin ungdom, historier jag aldrig hört tidigare. För det är jag tacksam att vi nu har kvalitetstid som jag bara minns vi på riktigt hade när jag va liten. När skärmarna inte fanns.”
Veronica, sjuksköterska, född 1995, 12 april 2020:
”Eftersom jag jobbar som sjuksköterska så är jag orolig över att min arbetsmiljö ska bli ohållbar till slut. Jag är rädd att jag och mina kollegor inte ska räcka till och att människor inte ska kunna få den vård de behöver. Ibland ser jag skräckscenarion framför mig med överbelamrade sjukhuskorridorer fulla med människor som ligger och hostar i långa rader… Att svårt sjuka människor med andnöd och dödsångest ska lämnas ensamma att dö. Jag är också lite extra orolig för mina kollegor på IVA som redan har det väldigt tungt, jag är rädd att det ska bli värre och att de inte kommer ha möjlighet att vårda alla som behöver det.”

Jonas, Försvarsmakten, född 1988, 23 april 2020:
”Soldater ur 26:e Hemvärnsbataljonen (Järvabataljonen) upprättar sjukhussängar i Älvsjömässans hallar. Spridningen av Coranaviruset har tvingat hela samhället att ställa om för att möta de förväntat stora mängderna smittade personer. Järvabataljonens uppgift på Älvsjömässan är bland annat att bereda sängar för 600 sjukvårdsplatser utöver de intensivvårdsplatser som upprättas för att möta pandemins stundande peak.”

Pia, lärare, född 1964, Älta, 26 april 2020:
”När jag kom tillbaka till skolan efter sportlovet så hade jag 16 av 29 elever i min klass 1C. Några var sjuka men resten var hemma pga oron att smittas av Coronaviruset. Under skoltid undervisade jag de elever som var i klassrummet precis som vanligt och på eftermiddagarna satt jag och mailade de föräldrar vars barn var hemma om vad vi gjort under dagen. Ju närmare vi kom påsklovet ju fler av mina elever kom tillbaka, utom två som fortsatte vara hemma och lämnade in ledighetsansökan i princip terminen ut.”

Matilda, elev, född 2001, Karlstad, 26 maj 2020:
”När du vänder dig ser du klockans röda, lysande siffror blänka: 03:57. Det är inte morgon än, men det är heller inte natt. Du befinner dig i limbo. Sakta går du tillbaka till sängen och lägger dig på rygg. Stirrar upp i taket. Väntar på att natten ska försvinna helt och att en ny dag ska börja. En dag indränkt i sirap. En dag i limbo. En dag i karantän.”

Röster från 2021 (nu mer fokus på livet i karantän):

Hanna, journalist, född 1980, Vanhem, 4 april 2021:
“Vi är en stor familj, och normalt sett brukar alla barnkalas, skolaktiviteter och föreningsinsatser vara så många att jag blir rätt trött. Nu är det ingenting, och att slippa Klassfotbollen och liknande känns faktiskt väldigt, väldigt skönt. Haha, jag är en så dålig mor. Men annat är ju väldigt tråkigt – till exempel att man inte kan träffa släkten, inte kan bada i badhus och så vidare. En annan sak som är tråkig är att jag i princip aldrig får vara ensam. Mina två äldsta barn pluggar hemifrån, min man jobbar alltid hemma och dessutom måste ju småbarnen vara hemma så fort de är de minsta snuviga. Ibland känns det som om jag skulle göra vad som helst för att vara ensam hemma i mitt hus.”
Snuffan23, född 1964, Jönköping, 18 april 2021:
“Inte klippt mej på över ett år nu. Funderar fram och tillbaka. Vågar jag chansa? Mår verkligen inte bra på att mitt hår hänger tungt nu. En bagatell, men det är så mycket annat så då blir det plötsligt jätteviktigt. Det gör absolut något med mej att inte kunna röra sej otvunget. Längtar efter att kunna simma i simhallen. det kommer ju dröja ett tag. Julen passerade obemärkt nästan för min familj. Både på gott och ont.”

David, född 2008, Kungälv, 19 maj 2021 (klicka för video):
”När jag fick veta att de hade fått sin första spruta blev jag jätteglad! Jag längtade ännu mer efter att få träffas och krama dem då. Jag frågade mamma varje dag om det hade gått tillräckligt lång tid. Idag fick jag äntligen krama min mormor och morfar! Och fika!”

Ett urval av länkar till media, våren 2020:

TT (18 mars) https://www.sydsvenskan.se/2020-03-18/museum-samlar-historier-om-att-leva-i-pandemi
TV4 Nyhetsmorgon (24 mars) https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/nordiska-museets-uppmaning-skicka-in-dina-berättelser-om-corona-12534203
SVT Kulturnyheterna (27 mars) https://www.svt.se/kultur/over-1300-svenskar-delar-med-sig-av-coronavardagen
SVT Stockholm (4 april) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/berattelser-om-allmanhetens-upplevelser-om-corona-samlas-in
P1 Kultur (1 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7442506
DN Kultur (5 april) https://www.dn.se/kultur-noje/sa-ska-minnet-av-coronapandemin-bevaras/
P4 Stockholm (14 april) https://sverigesradio.se/artikel/7472153
P1 Morgon
(27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7460672
P4 Stockholm (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=7461197
DN Stockholm (7 maj) https://www.dn.se/sthlm/har-far-skolbarnen-beratta-om-hur-de-paverkas-av-coronakrisen/
TT (7 maj) https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/na2bBL/barnen-alla-bara-pratar-om-corona
Radio Sweden (8 maj) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=7469097
Genom AFP bland annat CNN Indonesia (13 maj) https://www.cnnindonesia.com/hiburan/20200511161430-241-
UR Samtiden – Barnens historia på Nordiska museet

 

Författare: Jörgen Löwenfeldt

Projektledare på avdelningen för digital interaktion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *