#VarjeLampaRäknas

I samband med Earth Hour den 19 mars testade vi på Nordiska museet en enkel mobilanpassad undersökning, #VarjeLampaRäknas. Som ett led i utbildningen Steget mot en digital organisation ville vi prova en ”kommunikativ insamling” – insamling som en social och kommunikativ aktivitet, inte bara ett medel för att utöka museisamlingen. Utmaningen för oss på Nya medier var att på kort tid gå från en lös idé kring ett insamlingstema till att ha en fungerande prototyp på plats. Hur blev resultatet och vad lärde vi oss på vägen?

Vi ville uppnå två saker med undersökningen: dels få reda på vilka sorters lampor som är populära just nu, dels sprida kunskap om att svenskar har jämförelsevis många ljuskällor hemma. I höst öppnar utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet och fram tills dess vill vi prova olika sätt att uppmuntra till dialog kring ljus, lampor och belysning.

Från idé till prototyp

Vi lanserade undersökningen den 19 mars (samma dag som Earth Hour) och uppmärksammade i museets sociala mediekanaler. Några hundra personer var inne på sajten och trettio (inklusive ett par museianställda) valde att delta i undersökningen genom att fylla i formuläret. De uppladdade bidragen fick desto större spridning och nådde ca 45 000 personer. Framför allt på Twitter fick vi betydligt högre engagemangsfrekvens än vad vi brukar uppnå i vanliga fall.

De tekniska lärdomarna vi tar med oss är: ja, det går att koda ihop en (nästan) fullt fungerande, helt skräddarsydd undersökning/insamling på några dagar. Med hjälp av öppna ramverk som jQuery och Bootstrap går det snabbt att sätta ihop en prototyp. Och med APIer till våra lagringsplattformar (några finns, några är under utveckling) kommer vi att kunna spara det insamlade materialet på ett framtidssäkrat sätt – något som dock låg utanför ramarna för just det här projektet.

Avvägningar i teknik och design

Den färdiga appen består av tre vyer: ett formulär, en lista över uppladdade bidrag och en tacksida. Koden är skriven i html, css, javascript och php med hjälp av ramverken jQuery, Bootstrap och Moment.js.

Formuläret

Eftersom museer samlar för evigheten tenderar museers insamlingsformulär att vara långa och krångliga. Vi kunde runda detta hinder genom att acceptera att det insamlade materialet i det här fallet inte ska tas in i museets samlingar utan istället få en begränsad livslängd på webben.

Formuläret består av ett fotofält, ett fält för antal lampor hemma samt demografiska uppgifter (namn, ålder och ort). Om den som laddar upp är minderårig kompletteras formuläret dessutom med ett extra adressfält så att vi kan kontakta målsman vid behov.

För att inte skrämma bort användaren direkt valde vi att ”fälla ut” formuläret med jQuery i två/tre steg (beroende på ålder). Först visas bara bildfältet (formaterat som en knapp) och antal lampor. När antal lampor fyllts i visas övriga fält. Skicka-knappen går att trycka på först när alla andra fält är ifyllda.

Innehållsvalidering är så minimal som möjligt. Med hjälp av html-attributet pattern=”\d*” visar iphone ett numeriskt tangentbord. Värdet i åldersfältet avgör i sin tur om fälten för målsmän behöver visas eller inte. Användaren får visuell återkoppling med hjälp av Bootstraps inbyggda css-klass ”btn-success” som aktiveras när något är ifyllt i ett fält.

Oformaterad uppladdningsknapp
Den formaterade knappen

Det finns flera olika sätt att ändra utseendet på ett filuppladdningsfält. Jag använde en span-variant av Cory LaViska.

När användaren trycker på ”Skicka in svar” skickas formulärinnehållet vidare till ett php-skript som sparar innehållet i jsonformat på servern. Att skriva direkt i en jsonfil är ju inte den vackraste lösningen men duger för en prototyp som denna. Formatet json är valt för att härma en mer ordentlig API-lösning – när innehållet hämtas till listvyn skulle det vara enkelt att byta ut den statiska json-filen mot att hämta från ett API.

Eftersom formulärinnehållet lagras publikt tillgängligt i fulltext på servern vill vi inte lagra några e-mailadresser där. De mejlas istället till oss med hjälp av php-biblioteket PHPMailer. Det är en bit kvar till det e-maillösa samhället!

Listan med uppladdade bidrag

Listvyn är utformad för att likna de bild- och innehållsflöden som dominerar i sociala medier idag: en omvänd kronologisk lista med bild och bildtext. Innehållet hämtas ur en json-fil (se ovan) som fyllts på med hjälp av formuläret.

Några tekniska detaljer är värda att utveckla. En bugg fick slinka igenom eftersom vi inte hittade några enkla lösningar på nätet: desktopwebbläsare verkar inte läsa in rotationsinfo från bilder uppladdade från (iOS?-)mobiler. Eftersom det blir rätt i Safari för iOS och hela undersökningen är ”mobil först” (80 % mobila sidvisningar) fick buggfixen låg prio och hanns inte med.

Istället för att ladda in alla uppladdade bilder direkt använder vi en ”infinite scroll”-lösning. Tre nya bilder i taget laddas in när användaren scrollar längst ned på sidan.

Slutligen: med hjälp av javascriptramverket Moment.js formateras datumen automatiskt till relativa datum – precis som vi är vana vid från sociala medier.

Snabbt och enkelt

Vårt fokus genom hela processen var att så snabbt som möjligt sätta ihop en prototyp att testa på publiken den 19 mars. Jämfört med gratislösningar som Polldaddy eller Google Forms erbjöd ett egenbyggt formulär betydligt större möjligheter att skräddarsy såväl utseende som interaktion. Tiden lagd på utveckling och utformning är fortfarande minimal i jämförelse med museets senaste större kodprojekt som Äppelappen och Tidskikaren vilket gör det möjligt för oss att prova fler insatser framöver.

Samla digitalt – nya utmaningar och möjligheter för museer

Insamling av fotografier med fönsterlampor, november 2015.
Under november 2015 genomförde Nordiska museet en insamling av bilder på fönsterlampor, ett initiativ som gav bra respons. Initiativet omfattade insamlingsformulär på museets webbplats samt kommunikation i sociala medier.

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet ”What Finland Eats and Drinks”, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar? 
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

  • Tydlig kommunikation
  • Enkelt språk
  • Visuellt tilltalande/tekniskt smidig
  • Mycket bilder
  • Tävling – de bästa berättelserna belönas med priser
  • Detaljerade frågelistor
  • Uppföljning med intervjuer

Ta del av enkätsvaren här >>

Nordiska museets erfarenheter

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Sammanfattning

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig

 

 

Det delaktiga museet – en grundpelare för demokrati och integration

Nordiska museet vill göra kulturhistoria och kulturarv till en angelägenhet för alla. För att lyckas med detta vill vi skapa förutsättningar för alla att dela med sig av sina berättelser, sina tankar och reflektioner om hur det är att leva i Sverige idag. Vi vill att alla som bor i eller har en relation till Sverige ska känna sig välkomna att bidra.

Berättelserna ska vara fria att använda och tillgängliga via öppna plattformar på nätet. Med stöd av sociala medier är vår förhoppning att vi kan få igång en fruktbar dialog mellan olika grupper och personer, som speglar mångfalden i samhället idag, kring hur vi ska tackla de stora samhällsutmaningarna och bygga ett hållbart och människovärdigt samhälle för framtiden. Historia och kulturarv ska helt enkelt betyda mer för fler genom att många hjälper till att bygga upp framtidens minnesbank.

Under rubriken 1+1=3 Medskapande i praktiken på Riksantikvarieämbetets höstmöte presenterade jag och @kajsahartig Nordiska museets strategiarbete Mot nya medier och vad den har haft för inverkan på möjligheten att nå visionerna och målen. Vi inledde med att lyfta fram Artur Hazelius vision från 1880 där han konstaterade att Nordiska museet ska vara ett hem för minnen. Ett hem där allas berättelser är lika viktiga. Den stora skillnaden mot när Artur levde är att det nya digitala och sociala medielandskapet nu för första gången gjort det möjligt att kunna förverkliga denna vision.

Minnen är en samnordisk immateriell plattform för insamling av minnesberättelser som är under uppbyggnad.
Minnen är en samnordisk immateriell plattform för insamling av minnesberättelser som är under uppbyggnad.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledningstalade dagen innan vårt seminarium och berättade inlevelsefullt om de flyktingar hon mötte på flykt genom Europa på väg till Sverige. Hon beskrev hur de förlorat allt de ägde och att det ända de hade kvar var de kläder de hade på sig och alla de minnen som de bar med sig. Hon önskade sig inför framtiden att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta del av dessa berättelser som viktiga pusselbitar i att förstå samtiden och varför de utgör en viktig del av svenskt kulturarv.

Fotografier från #refugee på Instagram.
Fotografier från #refugee på Instagram.

I vår fortsatta presentation kunde vi visa att både Alice och Arturs önskan om att kunna skapa ett offentligt rum för ”allas” minnen, snart är möjlig att förverkliga.

Utmaningen inför framtiden är inte längre att nå tillräckligt många och mångfacetterade berättare, utan att få de att känna sig bekväma med och angelägna om att vilja lämna sina berättelser till vår gemensamma minnesbank.

En förutsättning är dock att vi hittar en finansiell investeringspott som hjälper oss att ta oss över krönet för att sedan med egen kraft kunna rulla på mot målet. Så Alice om dina barn och barnbarn ska kunna ta del av de syrianska flyktingarnas berättelser, ge oss en slant ur demokrati- och integrationsbudgeten så kommer det att vara möjligt.

Vi bär alla på berättelser! Berättelser som är viktiga pusselbitar för kommande generationer! Tillsammans kan vi göra skillnad!

 

Med smak av humle

I veckan öppnade Nordiska museets nya utställning Med smak av humle – odla och brygg. Utställningen visar humleodling och ölbryggning förr och nu. Dels med föremål, bilder och recept ur museet samlingar och arkiv, dels med modern utrustning, nytagna bilder samt tips och råd från dagens hemmabryggare och humleforskare.

Avdelningen Nya medier har bidragit med några digitala produktioner till utställningen: en timelapsefilm, en serie intervjufilmer och en digital insamling av öletiketter.

Utskrivna etiketter ipad med etiketter

Digital insamling av öletiketter

Nordiska museet bedriver ett antal olika digitala insamlingsprojekt. För den här insamlingen valde vi att göra ett enkelt webbformulär. Insamlingen påbörjades den 8 maj och hittills har ett hundratal hemmabryggare laddat upp drygt 270 etiketter.

Några av etiketterna finns utskrivna på ölflaskor i utställningen. Betydligt fler (åtminstone en etikett per uppladdare) visas i en väggmonterad ipad. Etiketterna finns också på Nordiska museets pinterestsida.

film i utställning

Intervjufilmer

Tillsammans med åt Skogen Produktion tog vi fram nio filmer à 2–3 minuter. I filmerna bidrar forskare, hemmabryggare och humleodlare med sina kunskaper om humle, humleodling och humlens roll i ölbryggning. Filmerna visas på skärmar i utställningen (med svenskt ljud i hörlur samt textade på svenska och engelska) och kommer även att spridas i museets digitala kanaler.

Timelapsefilm

Timelapsefilm

Som en del i Programmet för odlad mångfald odlas 24 olika svenska humlesorter på Julita gård. Vi ville fånga humlens växtkraft på bild och tog därför ett antal stillbilder dagligen i tre månader. Dessa klipptes sedan samman till en 20-sekundersfilm som visas på två projektorer. Förhoppningsvis kan rörlig bild i stort format vara en bra indragare som lockar besökarna att fortsätta in i utställningen.

Centralmuseerna fasar in Wikipedia i sin linjeverksamhet

Museerna har som ambition att vara ett nav i demokratin. Avgörande för en demokrati är att kunskap och information är tillgänglig och användbar på öppna och fria plattformar. Den icke kommersiella, användardrivna och fria encyklopedin Wikipedia utgör här en viktig nod för kunskapsspridning.

För nästan precis tre år sedan inledde centralmuseerna och Wikimedia Sverige ett gemensamt utvecklingsarbete. Arbetet har sedan dess bedrivits i pilotform med målet att aktivt verka för kompetensutveckling inom sektorn och produktion av sakinnehåll inom museernas ämnesområden på Wikipedia. Under perioden har fokus i verksamheten legat på att utbilda ansvariga chefer, samordnare och skribenter samt arrangera skrivstugor och workshops. Skrivarstugorna har varit framgångsrika och har ett flertal gånger uppmärksammats internationellt. På en museikonferens i Atlanta delades exempelvis 2015 års Media and Technology Muse Awards ut. I öppna kategorin gavs pris till den serie skrivstugor om mode, fashion edit-a-thons som bland andra Nordiska museet arrangerat inom EU-projektet Europeana Fashion.

Foto: Karolina Kristensson Nordiska museet      

I måndags var jag som representant för centralmuseernas digitaliseringsgrupp och Axel Pettersson och Sara Mörtsell från Wikimedia Sverige på centralmuseernas samarbetsråd. Vi presenterade ett förslag till rekommendationer för infasning av den pågående pilotverksamheten in i museernas linjeverksamhet. Glädjande nog togs förslaget väl emot och ett enhälligt beslut togs om att fasa in arbetet med kunskapsproduktion på Wikipedia in i museernas ordinarie verksamhet,  fr.o.m. 2016. 

Här nedan följer de rekommendationer som tagits fram som stöd för arbetet:

  • Avsätta tid och arbeta fram en aktivitetsplan med tydlig målbild! Se det som en av museets prioriterade och ordinarie arbetsuppgifter och lägg in verksamheten i VP.
  • Utse en redaktionell ledare och bilda en intern arbetsgrupp som arbetar med kunskapsproduktionen tillsammans. Ordna en skrivstuga, det är mycket lättare om det är några personer som hjälps åt än att man sitter ensam på sin vrå och skriver. Delta aktivt i de nätverksmöten för samordnare som arrangeras. Löpande kommunicera den kunskap som produceras.
  • Ta hjälp! Ta in wikipedianer från Wikimedia Sverige som hjälp och stöd om man saknar ett internt stöd. Via wikipedianerna kan museet få kunskap om hur Wikimedias ekosystem fungerar, handgriplig hjälp i handhavande av verktygen, stöd med kompetensutvecklande insatser av personalen etc.
  • Arbeta med aktuella kunskapsteman som produceras inom ramen för en utställning, en publikation etc. En stor fördel är att material ändå tas fram i en större produktion som då kan återanvändas. En annan fördel är att personer som är intresserad av ämnet redan söker information via söktjänster på nätet och då oftast hänvisas till artiklar på Wikipedia. Alltså bra för museet att se till att informationen där är kvalitetssäkrad.
  • Sök samarbete med andra kulturarvsinstitutioner, med fördel utifrån gemensamt valda kunskapsteman. Exempelvis arrangera gemensamma skrivarstugor, utbildningar, seminarier etc. Utveckla metoder för effektanalys i samverkan med Wikimedia Sverige.
  • Analysera uppnådda resultat utifrån Wikimedias analysverktyg och utvärdera verksamheten löpande samt utveckla verksamheten utifrån resultaten. Ta hjälp av andra centralmuseer och Wikimedia Sverige. Centralt är också att ta höjd för att kunna kommunicera resultatet gentemot omvärlden.

 

 

Tidskikaren

Tidskikarens startsida.

Under hösten och våren har jag arbetat med en interaktiv karta, Tidskikaren, som visar upp odlingslandskapets förändringar kring Julita gård från 1700-talet till idag.

Tidskikaren bygger på en studie där forskarna Per Larsson och Anna Berg har gått igenom ett historiskt kartmaterial och med hjälp av detta och andra källor skapat historiska översiktskartor över Julitaområdet. Kartorna är en uppskattning av vilka mark- och odlingstyper som funnits var och när. Vi vill att Tidskikaren ska hjälpa besökaren att förstå hur landskapet förändrats av mänsklig påverkan (främst i form av jordbrukets förändrade metoder) och varför (ny teknik, ändrade handelsmönster och ekonomins skiftningar). I det här blogginlägget tänker jag kort berätta om vilka tekniker vi använt för att visualisera forskningsresultaten.

Markslag

För att underlätta presentationen av materialet valde vi att förenkla och slå samman olika marktyper till några breda kategorier: äng, hagmark, åker och skog. Varje markslags förändring kan följas över tid med hjälp av de två knappraderna överst och nederst på sidan.

Ängen, en vanlig marktyp på 1700-talet, är i princip försvunnen idag. År 1750, år 1900 och år 2015.

Forskarna levererade sina kartor i vektorformatet shapefile, som går att exportera från vanliga GIS-program. För att visa upp vektorkartorna använder vi det öppna ramverket Leaflet, ett javascriptbibliotek för att göra och visa interaktivt kartmaterial på webben. Shapefiles går att visa i Leaflet med hjälp av plugins men vi valde istället att konvertera filerna till GeoJSON med hjälp av det fritt tillgängligta verktyget GDAL.

Kartorna fungerar bra för att belysa markslagens utbredning, men fångar inte de mer komplexa förändringarna inom respektive markslag. Därför valde vi att komplettera kartmaterialet med ett antal tematiska fördjupningspunkter.

Fördjupningspunkter

Under ledning av Anna Berg togs det fram ett antal fördjupningspunkter för varje tidslager och markslag. Punkterna består av några stycken text och ett illustrerande fotomaterial, ofta hämtat ur Nordiska museets fotoarkiv.

Arbetskrävande slåtter. Fördjupningspunkt för ängar 1750–1850.

För att enkelt kunna ändra i texterna och bildmaterialet har vi använt oss av ett CMS, nämligen det av Kultur-IT utvecklade Kulturpunkt. Text, bild, ljudfil och koordinater hämtas via ett API (men cachas lokalt på vägen för att få bättre prestanda).

Alla texter finns tillgängliga som inläsningar, gjorda av Julita gårds personal tillsammans med Gröna ljud. Ljudfilerna spelas upp direkt i html5 (vilket ställer till det för den som använder IE8 eller äldre). Bildernas skalas för att fylla hela spaltbredden med en kort snutt javascriptkod.

Prestanda

I Tidskikaren första version, som var klar i mars 2015, ritades varje tidslager upp i vektorformat direkt i webbläsaren. De tyngsta GeoJSON-filerna är en dryg MB och innehåller uppemot tusen ytor som ska hanteras i javascript. Kartan var segladdad och de krävande beräkningarna gjorde det trögt att flytta runt i kartan, framför allt på läsplattor och i mobiltelefoner med långsammare processor och grafikkort.

Laddningstid före och efter optimering, testat med Pingdom Tools.

Vi bedömde helt enkelt att kartan behövde optimeras, och det uppenbara valet var att byta ut vektorlagren mot förrastrerade kartbilder, så kallade raster tiles. Earth People byggde ett skript i PhantomJS som stegar sig igenom de olika tids- och markslagslagren och genererar korrekt namngivna och beskurna skärmdumpar. Sidstorleken gick från 9,5 MB till 2,2 MB och kartan går nu betydligt snabbare att ladda och att flytta sig runt i.

Öppna ramverk, inga plugins

Tidskikaren bygger till stor del på ramverk släppta som öppen källkod. Den använder Leaflet, Bootstrap och Jquery samt tar hjälp av ett antal Leaflet-plugins: Leaflet DVF, Leaflet AJAX och Leaflet Plugins. Genom att använda öppet tillgängliga ramverk har vi kunnat koda större delen av kartan själva, innan vi anlitade Earth People för att hjälpa oss med kodstruktur, de lite mer komplicerade funktionerna och med interaktionsdesign och grafik.

Genom att använda ramverken har vi inte behövt använda några webbläsarplugins. Tidskikaren är ren html, css och javascript vilket förhoppningsvis gör den någorlunda framtidssäker, till skillnad från exempelvis de museisajter i flash som inte går att besöka i iOS-enheter. Det vi vinner i kompatibilitet förlorade vi i prestanda, men förhoppningsvis räcker den optimering vi gjort med hjälp av rastrering tillräckligt långt så att även de med något äldre datorer eller läsplattor ska kunna ta del av innehållet i kartan.

Lean-utveckling

Vi har försökt utveckla Tidskikaren med sikte på det som i webbutvecklingskretsar kallas för lean-utveckling. Genom att använda andras kod (i form av öppna ramverk) snarare än att skriva allt själva har vi kunnat vara mer flexibla kring funktion och interaktionsdesign. Den Tidskikare som det nu går att ta del av är en MVP (minimum viable product) där många potentiella funktioner saknas. Förhoppningsvis kan vi med hjälp av input från användare bestämma en fortsatt väg framåt för hur vi kan visualisera och tillgängliggöra odlingslandskapets historia.

Har du kommentarer och funderingar kring kartan? Kommentera nedan eller hör av dig till mig på aron.ambrosiani[at]nordiskamuseet.se eller på Twitter: @AronAmbrosiani!

New uploads to Wikimedia Commons

On March 26 this year, Nordiska museet arranged a wikipedia edit-a-thon about fashion in collaboration with Wikimedia Sweden, Europeana Fashion and the Army Museum. Before the event, approximately a thousand images were uploaded to Wikimedia Commons. The images were of two kinds: fashion plates and fashion photos. Two months later, it is interesting to see how the images have actually been put to use on Wikipedia.

Men in top hats, 1847. From Stockholms Mode-journal.

Fashion plates

What: 1051 digitized fashion plates from Swedish 19th century fashion magazines, 1818–1891. 11 images are used 27 times on Wikipedia.

Most used image: a plate from Stockholms mode-journal – Tidskrift för den eleganta werlden från 1847 illustrates the article about top hats in twelve languages.

In-depth statistics about the image usage

Inspection of nylon stockings at Malmö Strumpfabrik, 1954. Photo by Erik Liljeroth, CC-BY-SA 4.0.

Fashion photos

Vad: 28 digitized fashion photos also on display in the exhibition Folkhemmets mode (“folkhemmet” was used to describe the Swedish welfare state from the 1930s to 1970s). The exhibition contains an additional ten or so photos that weren’t possible to publish with a CC-BY-SA license. 13 images are used 38 times on Wikipedia.

Most used image: a fashion photo from Malmö strumpfabrik 1954 illustrates the article about nylon stockings in eighteen languages and articles about nylon and textile industry in Swedish and English.

In-depth statistics about the image usage

How often are the images displayed?

Compared to our own channels, the images uploaded to Wikimedia Commons have a much wider reach. Images from Nordiska museet have been displayed approximately 1.5 million times from January to April. April 2015 was also a record for us – for the first time since statistics are available (that is, since April 2013), images from Nordiska museet have been viewed more than 500,000 times in a month.

How many images from Nordiska museet are used in Wikipedia articles?

After the uploads in March, there are now 2801 images from Nordiska museet available on Wikimedia Commons. Most of them have been uploaded by the museum, but there are also images uploaded by individual users, sometimes using our digitized collection at Digitalt museum.

387 images (14 % of the total) are used 805 times on 68 different Wikipedia projects (most of them being different language versions of Wikipedia).

In-depth statistics

Nya uppladdningar på Wikimedia Commons

Den 26 mars i år ordnade Nordiska museet en skrivstuga om mode tillsammans med Wikimedia Sverige, Europeana Fashion och Armémuseum. I samband med detta kunde vi ladda upp ett tusental nya bilder till Wikimedia Commons. Bilderna var av två typer: modeillustrationer och modefotografier. Nu när det gått knappa två månader sedan skrivstugan kan det vara kul att ta en titt på hur bilderna faktiskt används på Wikipedia.

Män i cylinderhattar, 1847

Modeillustrationer

Vad: 1051 inskannade modeillustrationer ur svenska modemagasin från åren 1818–1891. 11 bilder används 27 gånger på Wikipedia.

Mest använda bild: ett blad ur Stockholms mode-journal – Tidskrift för den eleganta werlden från 1847 illustrerar artikeln om cylinderhatt på tolv språk.

Detaljerad statistik om användning av bilderna

Nylonstrumpeinspektion vid Malmö Strumpfabrik, 1954. Foto: Erik Liljeroth, CC-BY-SA 4.0.

Modefotografier

Vad: 28 inskannade fotografier som även visas i utställningen Folkhemmets mode. Utställningen innehåller ytterligare ett tiotal fotografier som inte bedömdes lämpliga att sprida med CC-BY-SA-licens. 13 bilder används 38 gånger på Wikipedia.

Mest använda bild: ett modefotografi från Malmö strumpfabrik 1954 illustrerar artikeln om nylonstrumpor på arton språk samt artiklar om nylon och textilindustri på svenska och engelska.

Detaljerad statistik om användning av bilderna

Hur ofta visas bilderna?

En stor fördel med att dela bilder på Wikimedia Commons jämfört med de egna kanalerna är att bilderna får en helt annan räckvidd. Bilder från Nordiska museet har visats ca 1,5 miljoner gånger under första tertialet 2015, och april 2015 är den månad (sedan statistik finns tillgänglig, dvs april 2013) med flest bildvisningar någonsin. För första gången visades Nordiska museets bilder mer än 500 000 gånger på en månad.

Hur många av Nordiska museets bilder används på Wikipedia?

Efter uppladdningarna i mars finns nu totalt 2801 bilder från Nordiska museet på Wikimedia Commons. De flesta av dessa är uppladdade av museet, men det finns även bilder som enskilda användare har hämtat från exempelvis Digitalt museum.

387 bilder (14 % av antalet uppladdade bilder) används 805 gånger på sammanlagt 68 olika Wikipediaprojekt (varav de flesta är olika språkversioner av Wikipedia).

Detaljerad statistik

Nya medier handlar om människan först

Sweden Digital Identity Programme
Sweden Digital Identity Programme.
Det händer mycket på det digitala området i den svenska museisektorn. Pilotverksamhet och verksamhetsutveckling genomförs på en rad områden. Samtidigt sker den digitala utvecklingen snabbt och utmaningen med växande digitala tjänster och verktyg är stor.

 

Störst är användningen av digitala infrastrukturer, med samlingsdatabaser, ett arbete som pågått i decennier. Webb och sociala medier är vid det här laget också väl etablerade digitala verktyg för museer. Förståelsen är stor för dialog och delaktighet via exempelvis kiosker i utställningar och på webben där besökaren uppmuntras att bidra med berättelser och bilder. Där det är möjligt släpps samlingar, dvs. utan upphovsrättsliga restriktioner, via exempelvis Flickr Commons eller Wikimedia Commons men också via API:er. Sveriges Centralmuseer har ett pågående samarbete med Wikimedia Sverige. Många museer erbjuder fritt WiFi till besökarna. Appar utvecklas och nya tjänster byggs för att öka tillgängligheten till kulturarvet.

Digitala arbetssätt och strategier är alltså inget nytt i museibranschen. Det finns dessutom ett uppdrag till museerna från Kulturdepartementet från 2009 att ta fram strategier på området. Ett av tre centrala syften med de politiska kraven på museerna, på det digitala området, handlar om att öka tillgången till kulturarvet.

Den digitala världen ser annorlunda ut idag jämfört med för bara tio år sedan, vilket ställer krav på ny kompetens, men också nytänkande, omprioriteringar och framförallt en förmåga till snabb förändring.

Möjligheterna med digitala verktyg och kanaler för att nå ut till publiken är stora. En utmaning är att hitta rätt, prioritera och bygga en digitalt kompetent organisation, den viktigaste grundstenen i en digital strategi. Det är här många museer nu befinner sig, att ta klivet från att anamma tekniken, skaffa kompetens och förståelse för möjligheter och utmaningar, till att strategiskt och effektivt stärka hela organisationen och därmed nyttja digitalt och socialt i alla delar av verksamheterna. Kanske den största utmaningen i steget mot att bli en digital organisation.

I år fördjupar sig Tekniska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms stadsmuseum och Historiska museet i strategisk kommunikation med hjälp av storytelling i sociala medier, i en ettårig utbildningssatsning. Syftet är att få med hela organisationen på vagnen, öka kompetensen på området storytelling och kampanjer, och därmed också stärka arbetet med socialt och digitalt. Utbildningen, som ges av föreningen IdeK och sker i samarbete med  brittiske onlinestrategen Abhay Adhikari, genomfördes under 2014 vid Hampshire museums i England.

Både under utbildningen i England, och nu i Sverige, deltar jag som föreläsare med fokus just på digitala organisationer. Ända sedan Nordiska museets avdelning Nya medier grundades 2011 har en viktig del av arbetet varit att förmedla kunskaper och erfarenheter om museer och digital utveckling, och specifikt från de framsteg som görs vid Nordiska museet. Därför är det särskilt roligt att delta i ett så omfattande digitalt utbildningsprojekt som sätter människan i fokus. Digital verksamhetsutveckling handlar om teknik, men till den allra största delen om människan, såväl medarbetarna som målgrupperna, och det handlar framförallt om att förändra gamla arbetssätt så att de passar i den digitaliserad värld.

Kajsa Hartig

#MuseumSelfie Day och besökarfotografier

Selfies från Nordiska museet taggade med #meandgustavvasa

Den 21 januari genomfördes en internationell kampanj i sociala medier på tema ”selfies”. Trenden att ta så kallade selfies och sedan publicera i sociala medier har funnit länge. Förra året lanserade londonbaserade museikonsulten Mar Dixon initiativet att sprida hashtaggen #MuseumSelfie. Initiativet blev en stor succé, många museer världen över hakade på – även flera svenska museer, och i år var det alltså dags på nytt.

Som fenomen är besökarfotografier inget nytt, även om museer genom åren haft en tendens att vara försiktiga med att tillåta fotografering i utställningarna, ibland av upphovsrättsliga skäl och ibland för att skydda konstverk och föremål från starka blixtljus. Men idag när de flesta fotograferar med mobilkameror, sällan med blixt, och med syfte att berätta om sitt besök för släkt, vänner och bekanta genom sociala medier, får termen besökarfotografier en helt ny innebörd. Och det blir mer angeläget än någonsin att ställa sig frågan vad fotografering under museibesöket egentligen betyder, både för besökaren och för museet.

Besökarbilder i utställningen Trend 2010.
Besökarbilder i utställningen Trend 2010.

Just nu undersöker jag vad för slags bilder besökarna tar på Nordiska museet genom att studera bilder på Instagram taggade med #nordiskamuseet och #meandgustavvasa. Den senare hashtaggen finns på en skylt i museet som uppmanar just till selfies med statyn av Gustav Vasa.

Det blir allt mer tydligt hur viktig fotograferandet är för besökaren. Även om antalet fotografier i förhållande till det totala besökarantalet vid museet fortfarande är mycket litet, är det ändå en växande trend att genom hashtags dela sin upplevelse av museet inte bara till sina följare på Instagram eller andra sociala medier, utan även med andra. De allra flesta tar bara en enda bild under sitt besök, men den lilla grupp som faktiskt tar fler bilder, väcker intresse genom att de faktiskt ägnar tid åt att inkludera Nordiska museet i sin personliga berättelse och i sin identitet på webben. Det är också högst personliga berättelser som bilderna utgör, som kan kopplas till individens bildspråk och individuella intressen. Mer om den studien berättar vi längre fram i år.

Så om #MuseumSelfie Day igen. Initiativet har hittills genererat nästan 13 000 fotografier där besökare och museianställda delar med sig av museiupplevelser. Mycket är på skoj, med en stor dos humor, vilket just var avsikten med initiativet. Det ger besökarna en möjlighet att vara mindre högtidligt inställda till de hittills så pompösa och auktoritativa museerna, och det ger anställda en möjlighet att visa en mer personlig och lättsam sida av museet.

Framöver kommer vi kanske att se allt fler och längre bildberättelser från besökarnas upplevelser av museet. Möjligheten finns också för att museerna själva använda samma visuella kommunikation för att förmedla kunskap till besökarna, och inte minst för att skapa delaktighet och föra en dialog.

Kajsa Hartig