Coronaviruset i Sverige – tusentals berättelser för framtiden

Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen "Coronaviruset i Sverige - berätta för framtiden".
Roxana Tayefeh Mohajer illustrerar tiden i karantän. Ett av 4428 bidrag i insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”.

Nästan 5000 personer har hjälpt eftervärlden att förstå livet under pandemin. Men hur gick det till när Nordiska museet startade Sveriges insamling om coronaviruset? Och vad har vi lärt oss? Låt oss blicka tillbaka.

5 mars 2020. I entrén till UR drabbar insikten oss med full kraft. Vi har ett möte inbokat om insamlingsprojektet Mitt liv och ska diskutera tidsplan. Men plötsligt känns det som att tiden stannat.

Det har blivit allvar.

Vakten ställer en lång rad frågor, bland annat om vi rest från norra Italien. När vi svarat rätt på formuläret släpps vi in. Ingen skakar hand. Handsprit ligger framme. Vi planerar framtiden, samtidigt som inget längre går att planera.

Coronaviruset har nått Sverige. De närmaste dagarna kommer pandemin att på mycket kort tid förändra samhället. Skolor stänger. Folk uppmanas att jobba hemifrån. Restauranger står öde. Det blir tomt i kollektivtrafiken. Smittan sprids. Hur och till vem är oklart. Många blir sjuka och somliga dör.

Samtidigt startar handlingskraftiga museer och andra kulturinstitutioner insamlingar för att dokumentera det samhällsförändrande skeendet. Runt om i landet får människor möjlighet att åtminstone göra något konstruktivt i krisen. (Se här en karta vi tagit fram över samtidsdokumentationer i Sverige och Norge).

Vi på Nordiska museet är inte först med vår insamling, men vi har till skillnad från andra möjlighet att rikta oss nationellt. Och även utanför landets gränser.

Eftermiddagen 10 mars 2020 lägger vi ut Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden på insamlingsplattformen Minnen.se. Det dröjer inte många minuter innan det första bidraget inkommer. Vi uppmanar Norsk folkemuseum att ställa samma frågor, och de agerar snabbt. Först nästa morgon sänds vårt pressmeddelande ut. Då har redan ett hundratal bidrag skickats in från hela Sverige och från svenskar runt om i världen.

In strömmar skildringar av liv och död, om ensamhet, oro, men även hopp om att pandemin ska innebära en ögonöppnare, att vi måste lära oss att leva på ett annat sätt. För oss som tar emot materialet är det som att ta del av hela Sveriges dagbok. Emellanåt är innehållet outhärdligt svårt att ta del av, andra gånger ger de en känsla av gemenskap. Vi sitter onekligen i samma båt.

Mediakontakterna är många. Vi kontaktas av tv, tidningar och radio, från både när och fjärran (länklista längst ned i denna text). Vad vi möjliggjort är att i realtid följa svenskarnas mående och tankar i en historisk tid. Till skillnad från tidigare insamlingar vi gjort lyckas vi här nå ut brett: till alla delar av landet, till alla åldrar och olika etnisk bakgrund. Alla tycks vilja vara med. Varför? När vi frågar folk berättar det att det känns meningsfullt. Det känns konstruktivt. Och skrivandet är terapeutiskt. Dessutom finns vi där redo just när behovet uppstått.

Då gymnasieskolan går över till distansarbete blir insamlingen ett verktyg i undervisningen. Många elever får i uppdrag att beskriva sina upplevelser, och läraren kan genom webben se bidragen under tiden de lämnas in.



Texterna räknas snart i tusental. Det blir nästan omöjligt att sålla bland dem, så vi skapar en karta. Där kan man prick för prick följa vardagen i krisläget och i karantänen. Den kommer att synas i många nyhetsinslag. Vi diskuterar att starta en egen kampanjsajt för insamlingen, men har inget färdigt läs-api från Minnen.se, så det blir inget av det. Vi var inte ordentligt förberedda, men vem var det?

Hur har det gått?

När vi skriver det här har covid-19 slutat klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Det finns åter åskådare på fotbollsmatcher, folk sitter tätt på restauranger och skolorna bjuder in föräldrarna till sommaravslutningen. Det är nästan som att pandemin känns som en ond dröm.

Våra två coronainsamlingar talar ett annat språk. 4428 bidrag sändes in till vår första insamling, som följdes av 257 bidrag året därpå i insamlingen Återföreningen, som berörde vaccinet och mötena efteråt. Dessutom dokumenterades tusentals grundskolebarns berättelser genom Mitt liv, som vi kom att lansera lite försenat (första året med Mitt liv har ett eget blogginlägg, som går att läsa här). Och i Norge inkommer över 750 bidrag till deras första insamling, som sedan följs av fler.

Varje fas i pandemin, så när som den allra första, har dokumenterats av människor i Sverige, med hjälp av oss. Det kom att bli ett stort arbete. Bara ett läsa igenom bidragen krävde en ny organisation (det löpande arbetet sköttes under en period av värdar som blev tillfälligt sysslolösa när museet stängde). Daglig kontakt med journalister krävde också både tid och energi, men ledde förstås till att nå ut till allmänheten. Många var också de privatpersoner, forskare, företag och organisationer som vände sig till museet för att diskutera möjliga samarbeten. Somliga museer använde vår insamling istället för att göra egna. Andra har i efterhand valt att ladda upp material till oss.

Bland höjdpunkterna märks hur talmannen Andreas Norlén uppmanar samtliga riksdagsledamöter att delta i insamlingen, vilket flera nappar på. Här är en Zoom-intervju med en av dem, Elisabeth Björnsdotter Rahm, M.  (denna dokumentationsform var ett resultat av pandemin och kom att bli en metod museet fortsatt arbeta med).

Senare under 2020 tilldelas sajten Minnen.se IDG:s hederspris. Museet blir också nominerat till såväl “Årets pedagogiska initatitiv” för Mitt liv och för “Årets arkiv” där pandemiinsamlingen nämns i motiveringen.

Vad har vi lärt oss?

Två år senare invaderar Ryssland sitt grannland Ukraina. Det blir dags för en ny krisinsamling, men den här gången agerar vi lite annorlunda, tack vare lärdomar vi hämtat från coronainsamlingen. Vi har till exempel bildat en grupp för samtidsdokumentation, bestående av sakkunniga på museet. Häri ingår numera en intendent för samtidsdokumentation, Anna Fredholm, som tillfört välbehövlig expertis. Frågan om en Ukrainainsamling tas upp, diskuteras och vi väljer att använda Minnen.se igen för dokumentationen. Där placerar vi även våra egna insatser i form av foton och Zoom-intervjuer.

Vis av tidigare insamlingar är vi snabba, för det gäller att finnas på plats under de dagar viljan att berätta är som störst. Redan fyra dagar efter invasionen är insamlingen igång. För kontakt med museet har vi numera en specifik mejladress som inte är knuten till en enskild person.

Vi har även kontaktuppgifter till de personer som deltagit i våra insamlingar och visat intresse att vara med igen, genom att ha skrivit upp sig för ett nyhetsbrev. Det rör sig om över 1000 personer vi direkt kan nå. Människor vi ser som ett embryo till en digital meddelarstab.

Vi vet nu även att många deltar i insamlingen av två skäl: att göra nytta i en kris och av terapeutiska skäl. Därför behöver nyttan vara tydlig tidigt (berätta för framtiden + du hamnar i museets arkiv) och frågorna måste vara tillräckligt öppna för att rymma känslor och egna reflektioner. De behöver också gå att besvara på en gång, helt spontant.

Vad händer nu med alla berättelser?

Många forskare har velat studera coronainsamlingarna. Bland annat i ett internationellt forskningsprojekt som drivs av Carol Tishelman, professor i innovativ vård vid KI. Där analyseras det insamlade materialet i förhållande till sex olika hälso- och sjukvårdsrelevanta forskningsområden. Målet är att förbättra vård och hälsa kopplat till likartade situationer i framtiden.

Vid Lunds universitet driver Lars Crusefalk, doktor i sociologi, ett projekt om social isolering, social distansering och ensamhet under pandemin i Sverige, där insamlingen också kommer till användning. Materialet har också efterfrågats av både doktorander och studenter som skriver uppsats.

För egen del planerar vi att skapa en utställningssajt där materialet ska presenteras lite mer läsvänligt, för den som själv vill undersöka samlingarna mer på djupet. Nästa gång vi behöver agera snabbt hoppas vi kunna ha en sån lösning tillgänglig från dag ett. 

Men mer än något annat har coronainsamlingen genomförts med framtiden i fokus. Syftet är inte att skapa en utställning här och nu utan att ha material för kommande generationer att använda när de vill förstå vår tid, så som det verkligen upplevdes. Det kommer inte minst vara användbart vid nästa pandemi.

Länkar till insamlingarna:
Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden
Återföreningen – berätta om livet efter vaccinet

Röster från våren 2020 (när viruset drar fram genom Sverige):

Anna, född 1972, Stockholm, 22 mars 2020:
“Nu är jag faktiskt väldigt rädd. Det som påverkar mig allra mest just nu är att jag inte får träffa min 84-åriga mamma som bor på ett demensboende. Det är bara hon och jag i livet. Jag har inte skaffat egen familj och har inga andra släktingar. Mamma och jag har ett starkt band och jag är livrädd, dels för att hon ska bli sjuk i covid-19, dels för att hon inte ska klara att vi är ifrån varandra under längre tid än vad vi varit sen hon blev sjuk. Kommer vi någonsin ses igen? Och om vi ses, kommer hon att känna igen mig fortfarande?”

Linda, sjuksköterska, född 1973, 6 april 2020:
”Ena stunden känns allt som vanligt, i nästa stund får jag ont i magen i väntan på vad som komma ska… Jag är rädd att vi som kommer att stå i främsta ledet inte ska få det skydd vi behöver. Att mina kollegor ska offras i den ovisshet som finns kring detta virus. Jag är också rädd för att bli fysiskt sjuk av detta virus men jag är mer rädd för att jag mentalt inte ska orka se så mycket lidande.”

”Jag har nog inte spenderat sådan kvalitetstid med min familj som jag gjort de senaste veckorna sedan barnsben. Istället för att sitta i avskilda rum och stirra blint på skärmar har vi nu haft långa samtal. En kväll satt mamma, pappa och jag i soffan, med tända ljus på bordet och jag insåg att jag nog inte känner mina föräldrar så bra, för där satt vi när pappa berättade om massa historier om sin ungdom, historier jag aldrig hört tidigare. För det är jag tacksam att vi nu har kvalitetstid som jag bara minns vi på riktigt hade när jag va liten. När skärmarna inte fanns.”
Veronica, sjuksköterska, född 1995, 12 april 2020:
”Eftersom jag jobbar som sjuksköterska så är jag orolig över att min arbetsmiljö ska bli ohållbar till slut. Jag är rädd att jag och mina kollegor inte ska räcka till och att människor inte ska kunna få den vård de behöver. Ibland ser jag skräckscenarion framför mig med överbelamrade sjukhuskorridorer fulla med människor som ligger och hostar i långa rader… Att svårt sjuka människor med andnöd och dödsångest ska lämnas ensamma att dö. Jag är också lite extra orolig för mina kollegor på IVA som redan har det väldigt tungt, jag är rädd att det ska bli värre och att de inte kommer ha möjlighet att vårda alla som behöver det.”

Jonas, Försvarsmakten, född 1988, 23 april 2020:
”Soldater ur 26:e Hemvärnsbataljonen (Järvabataljonen) upprättar sjukhussängar i Älvsjömässans hallar. Spridningen av Coranaviruset har tvingat hela samhället att ställa om för att möta de förväntat stora mängderna smittade personer. Järvabataljonens uppgift på Älvsjömässan är bland annat att bereda sängar för 600 sjukvårdsplatser utöver de intensivvårdsplatser som upprättas för att möta pandemins stundande peak.”

Pia, lärare, född 1964, Älta, 26 april 2020:
”När jag kom tillbaka till skolan efter sportlovet så hade jag 16 av 29 elever i min klass 1C. Några var sjuka men resten var hemma pga oron att smittas av Coronaviruset. Under skoltid undervisade jag de elever som var i klassrummet precis som vanligt och på eftermiddagarna satt jag och mailade de föräldrar vars barn var hemma om vad vi gjort under dagen. Ju närmare vi kom påsklovet ju fler av mina elever kom tillbaka, utom två som fortsatte vara hemma och lämnade in ledighetsansökan i princip terminen ut.”

Matilda, elev, född 2001, Karlstad, 26 maj 2020:
”När du vänder dig ser du klockans röda, lysande siffror blänka: 03:57. Det är inte morgon än, men det är heller inte natt. Du befinner dig i limbo. Sakta går du tillbaka till sängen och lägger dig på rygg. Stirrar upp i taket. Väntar på att natten ska försvinna helt och att en ny dag ska börja. En dag indränkt i sirap. En dag i limbo. En dag i karantän.”

Röster från 2021 (nu mer fokus på livet i karantän):

Hanna, journalist, född 1980, Vanhem, 4 april 2021:
“Vi är en stor familj, och normalt sett brukar alla barnkalas, skolaktiviteter och föreningsinsatser vara så många att jag blir rätt trött. Nu är det ingenting, och att slippa Klassfotbollen och liknande känns faktiskt väldigt, väldigt skönt. Haha, jag är en så dålig mor. Men annat är ju väldigt tråkigt – till exempel att man inte kan träffa släkten, inte kan bada i badhus och så vidare. En annan sak som är tråkig är att jag i princip aldrig får vara ensam. Mina två äldsta barn pluggar hemifrån, min man jobbar alltid hemma och dessutom måste ju småbarnen vara hemma så fort de är de minsta snuviga. Ibland känns det som om jag skulle göra vad som helst för att vara ensam hemma i mitt hus.”
Snuffan23, född 1964, Jönköping, 18 april 2021:
“Inte klippt mej på över ett år nu. Funderar fram och tillbaka. Vågar jag chansa? Mår verkligen inte bra på att mitt hår hänger tungt nu. En bagatell, men det är så mycket annat så då blir det plötsligt jätteviktigt. Det gör absolut något med mej att inte kunna röra sej otvunget. Längtar efter att kunna simma i simhallen. det kommer ju dröja ett tag. Julen passerade obemärkt nästan för min familj. Både på gott och ont.”

David, född 2008, Kungälv, 19 maj 2021 (klicka för video):
”När jag fick veta att de hade fått sin första spruta blev jag jätteglad! Jag längtade ännu mer efter att få träffas och krama dem då. Jag frågade mamma varje dag om det hade gått tillräckligt lång tid. Idag fick jag äntligen krama min mormor och morfar! Och fika!”

Ett urval av länkar till media, våren 2020:

TT (18 mars) https://www.sydsvenskan.se/2020-03-18/museum-samlar-historier-om-att-leva-i-pandemi
TV4 Nyhetsmorgon (24 mars) https://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/nordiska-museets-uppmaning-skicka-in-dina-berättelser-om-corona-12534203
SVT Kulturnyheterna (27 mars) https://www.svt.se/kultur/over-1300-svenskar-delar-med-sig-av-coronavardagen
SVT Stockholm (4 april) https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/berattelser-om-allmanhetens-upplevelser-om-corona-samlas-in
P1 Kultur (1 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7442506
DN Kultur (5 april) https://www.dn.se/kultur-noje/sa-ska-minnet-av-coronapandemin-bevaras/
P4 Stockholm (14 april) https://sverigesradio.se/artikel/7472153
P1 Morgon
(27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7460672
P4 Stockholm (27 april) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=7461197
DN Stockholm (7 maj) https://www.dn.se/sthlm/har-far-skolbarnen-beratta-om-hur-de-paverkas-av-coronakrisen/
TT (7 maj) https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/na2bBL/barnen-alla-bara-pratar-om-corona
Radio Sweden (8 maj) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=7469097
Genom AFP bland annat CNN Indonesia (13 maj) https://www.cnnindonesia.com/hiburan/20200511161430-241-
UR Samtiden – Barnens historia på Nordiska museet

 

Mitt liv i backspegeln: Hur vi samlade 1326 livsberättelser från barn under pandemin

Värsta möjliga timing, eller kanske den allra bästa? Insamlingsprojektet Mitt liv, som syftat till att låta elever i Sverige berätta om en vanlig dag i livet, lanserades mitt under en pandemi.

Allt började under ett möte om något annat. Samarbetet mellan Nordiska museet och UR hade redan pågått under några år i arbetet med museets upplevelserum ”Tidsvalvet”, tv-programmet ”Jakten på den glömda historien” och radioprogrammet ”Hälsning till framtiden”.

Plötsligt kläcktes idén: Skulle inte barnen själva kunna bidra med sina egna livsberättelser? Bli ”Skaffare*”?

Det blev startskottet för det fristånde projektet Mitt liv. Även det ett samarbete mellan museet och UR.

Uppdraget för oss hösten 2019 var alltså relativt öppet. Att berättandet skulle genomföras på insamlingsplattformen Minnen.se bestämdes snabbt, eftersom det är där vi försöker att koncentrera vårt digitala insamlande, men ungefär lika snabbt förstod vi att den plattformen i så fall behövde byggas om för att kunna ta emot tioåringars berättelser. Inte en helt enkel nöt att knäcka.

Konceptet

Själva upplägget behövde också preciseras och moderniseras. Idén var nämligen inte ny.

Redan 1942 gjorde en insamling av barns berättelser av Nordiska museet och UR (dåvarande Skolradion). Den satsningen gick under namnet ”Mitt hem”, där över tusen handskrivna bidrag inkom med ofta detaljerade ritningar av platsen där barnet bodde på. Och i vissa fall – där läraren varit extra ambitiös – även berättelser om en dag i livet som barn mitt under brinnande världskrig.

Dessa berättelser tog vi fasta på. Just så ville vi att 2020 års barn skulle skildra sin vardag. Det nya insamlingsprojektet utgick från fyra frågor, frammejslade av museets interna arbetsgrupp:

1. En dag i mitt liv – en uppgift där barnen från början till slut beskriver sin vardag
2. Mitt hem – som påminner om 1942 års läxa, att skildra sin boendemiljö
3. Människorna i mitt liv – där barnen berättar om människorna omkring sig
4. Mitt liv 2050 – en öppen uppgift där barnet kan fantisera om sitt eget liv år 2050

Ett antal berättelser om livet för barnen 1942 togs fram ur arkivet och publicerades digitalt på Minnen.se, att använda i undervisningen för att inspirera både lärare och elever, och ge dem en kanske första aha-upplevelse om hur vardagen är i förändring.

En ytterligare sporre för att delta blev också den nya tävlingen ”Årets skaffare”, där den klass som särskilt väl genomfört uppgiften skulle vinna priset vid en utdelning på Nordiska museet.

Tekniken

Men hur skulle barnen berätta? För att skapa framgångsrika insamlingar behövs alltid en insamlare. I detta fall handlade det om att fokusera på läraren. Parallellt med konceptarbetet tog vi ihop med Kultur IT fram en specialutvecklad lärarplattform till Minnen.se. I den kunde läraren skapa sin klass, lägga in sina elever och ge dem varsitt unikt lösenord. Allt för att minimera lärarens arbetsbörda.

Eleven kunde därefter logga in på mittliv.minnen.se i en för Mitt liv skräddarsydd trygg miljö, klicka upp rätt uppgift och fylla i den. Läraren kunde då se arbetet fortgå i lärarplattformen, och sedan välja om den skulle skickas in för publicering eller för arkivering (efter att ha synat vår tillståndslapp som läraren skickat hem till föräldrarna). Ett enkelt upplägg som krävde hårt arbete att få till, med hänsyn till enkelhet, effektivitet, kvalitet och så klart etiska frågor där vi inte ville att eleven fritt skulle kunna publicera känsliga uppgifter på nätet. Som pedagogiskt bollplank fanns både en manual och en lärarhandledning från UR.

Viktigt var också att bara ha en hemsida att hänvisa till, mittliv.minnen.se, för alla inblandade, det vill säga elever, lärare, föräldrar, media, museifolk och allmänheten. Lösningen blev att överst på sidan införa inloggningsrutan för att under ge läraren all nödvändig information, och avslutningsvis lägga till en fråga-svar-sektion. Också detta en enkelhet som krävde lite tankemöda att pedagogiskt lägga upp.

Lanseringen

4 maj 2020 var satt som datum för lansering av Mitt liv. Arbetet med att ta fram lärarplattformen krävde åtskilliga arbetstimmar och svällde under vintern och våren. Till sist hade vi utvecklat ett helt nytt system för att samla in berättelser från elever, inte bara kopplat till Mitt liv, utan till vilken insamling som helst med läraren som administratör.

Ihop med en testklass i Botkyrka, som vi nådde genom UR, kunde vi dra lärdomar om hur systemet fungerade i praktiken, genom att ha löpande kommunikation med klassföreståndaren om hur eleverna jobbade och ville jobba.

Men just innan vi skulle trycka på startknappen drog coronaviruset in över världen och Sverige. Allt sattes på paus.

Inte minst för att vi blixtlanserat insamlingen ”Coronaviruset i Sverige – berätta för framtiden”, som kommit att samla över 4000 berättelser om livet under pandemin. Fokuset blev plötsligt stort på vår insamlingsverksamhet, både från media, allmänhet, andra institutioner och även internt. Vi beslöt till sist att lansera Mitt liv ändå, med några veckors fördröjning eftersom vi ville ha möjlighet att även få in barnens berättelser. Något som visade sig vara en utmärkt uppgift för elever som i vissa fall arbetade på distans.

Både Nordiska museet och UR marknadsförde Mitt liv i sina kanaler. Lilla Aktuellt gjorde ett långt inslag till lanseringen. Annan media visade också  intresse, både i Sverige genom SR, DN, TT med flera och faktiskt även internationellt, där nyhetsbyrån AFP uppmärksammade insamlingen. Alltsammans gav oss en skjuts.

Resultatet

Prisutdelningen av Årets skaffare kom att äga rum 4 maj 2021, precis som planerat. Men några klasser dök inte upp i samlingssalen när styresmannen Sanne Houby-Nielsen från Nordiska museet och UR:s vd Sofia Wadensjö Karén meddelade vinnarna. De fanns på distans via länk till Bagarmossen respektive Malmö. Under året hade sammanlagt 1326 bidrag kommit in till Mitt liv-insamlingen, även från svenska skolor i Warszawa, Paris, Marbella och på Mallorca. En mängd och spridning vi varit mycket nöjda med, även om vi skulle vilja få fler att bidra med bild och video, helst på sig själva (något som visat sig oväntat svårt att få till).

Lärdomar

Mitt liv, som var tänkt som ett ettårigt projekt, kommer att fortsätta samla in berättelser även 2022 och 2023. Det vi kan se nu är att vi behöver arbeta aktivt för att fortsätta entusiasmera lärare och elever. Konkurrensen om deras uppmärksamhet är stor. Vi har bland annat annonserat på Lektionsbanken.se och på Facebook, men även direktkontaktat rektorer i områden där vi haft sämre spridning (främst norra Sverige, Gotland och i utanförskapsområden, se karta). Ett samarbete har också startats med Nordic Museum i Seattle för att få med oss svenskättade barns berättelser därifrån.

Vi har också (lagom) tät kontakt med de lärare som redan har deltagit i Mitt liv. Ett nyhetsbrev går ut till dessa, som vi betraktar som projektets ambassadörer. Förhoppningen är att de ska vilja göra om Mitt liv med nya klasser, helst varje år. Parallellt med detta har vi också ringt runt till lärare för att samla feedback om hur vi kan förbättra oss.

Intressant där är att få veta mer om drivkrafterna bakom att delta. Visserligen fick vi en skjuts under lanseringen av vår coronainsamling, från vilken vi länkade till Mitt liv ifrån, men enligt lärarna handlade åtminstone elevernas motivation inte så mycket om att dokumentera livet under pandemin utan om tre andra saker:
1) Att vinna tävlingen (och därmed jobba ihop som klass).
2) Att bli publicerad (kort sagt: att bli sedd här och nu).
3) Kopplingen mellan 1942 och 2020. Att förstå att barn var barn även då, och att skillnaden i livsföring skilde sig så åt (slutsats: det kommer att fortsätta förändras, så min vardag är också viktig att dokumentera).

Vi hade nog tänkt att fler skulle välja möjligheten att enbart spara sina berättelser i arkivet, men att faktiskt visa upp sig har varit avgörande har vi märkt, både för barn och för vuxna i andra insamlingar. Det är en lärdom att ta med sig för museisektorn i stort. Ett formulär och ett ”tack för ditt bidrag” räcker inte alltid. Folk drar folk, och folk vill synas (99 av 100 elever väljer publicering framför arkivering, bland vuxna ungefär 7 av 10).

Vi kommer att fortsätta att ringa runt och samla respons. Det är en viktig del i vårt arbete. Vi har ju ett pris att dela ut även 2022 och 2023 och då behöver vi få in fler bidrag. Den här gången skildras ett liv efter att restriktionerna har släppt i samhället, och det är ju minst lika viktigt att ha dokumenterat.

Tipsa gärna närmaste lärare om att vi finns! Allt du behöver veta är samlat på adressen mittliv.minnen.se.

* Skaffare är vad grundaren Artur Hazelius kallade de personer som hjälpte Nordiska museet att samla in föremål och berättelser. Ordet används flitigt i UR:s program och alltså även i Mitt liv-insamlingen, där eleverna blir moderna skaffare.

Bonuslänk: UR Samtiden gjorde ett program om Mitt liv, som finns fritt att titta på.

Röster från insamlingen:

Jag brukar hjälpa till hemma med disken och att städa. Jag brukar också plocka äpplen i typ en timme för att vi har sju äppelträd så man kan nog förstå att jag plockar varje dag. Jag brukar göra mina läxor runt 16:00 till typ 17:30 det tycker jag är väldigt roligt. Sen brukar jag spela Fortnite med en kompis som bor i Sundsvall.

Till Jonatans berättelse

Mitt liv i mitt hem är ganska enkelt. Vi har en diskmaskin en tvättmaskin en robot som dammsuger och tvättar golvet åt oss och en robotgräsklippare. Så vi inte behöver göra något av det. Vi har också fyra tv så vi alla i min familj kan kolla på vilken film vi vill.

Till Emilijas berättelse

Min bästa vän heter Deniz och är född i Turkiet (hela min familj är från Turkiet alltså jag med). Men han bor i Paris och jag bor i Stockholm). Det finns ett virus som heter Coronaviruset. Han får inte gå ut från sitt hus och alla måste vara i sitt land tills viruset är slut.

Till Aras berättelse

På 1940-talet så trodde man att det skulle finnas flygande bilar 2020 men tyvärr så har vi inte det nu men det hade varit coolt! Min idag så har vi istället elbilar som både är bra för vår miljö och dom är coola dom med. Eftersom vår teknologi går snabbt fram 2020 och så tror jag att världen överlag kommer vara mycket utvecklad om 30 år. Jag tror att det kommer finnas hus som bara är gjorda av glas, att det kommer att vara en vanlig sak då att ha glashus. Och sen tror jag att nästan alla hus kommer ha solceller på byggnaderna.

Till Alvas berättelse

Här är några kreativa bidrag:

Intervjuer • I Rörsjöskolan har eleverna i 5A fått intervjua släktingar till uppgiften ”Människorna i mitt liv”. Här är ett exempel där Ava intervjuar farmor, pappa och mormor.

Serierutor • I Enskede skola har eleverna i 6A ritat serier av sina dagar i uppgiften ”En dag i mitt liv”, för att kombinera uppgiften med ämnet Bild. Olivia har tecknat hur det såg ut när hon besökte shoppingcentret Nacka Forum.

Video och tiktok • Malin i Malmsjö skola har filmat sin dag från morgon till kväll med mobilen, och klippt ihop och skickat till museet. Jasna i samma skola har lagt upp sin Tiktokvideo i insamlingen. Bra beslut, tycker vi. Det digitala är ju en del av barnens vardag, men sällan sparas någon dokumentation av hur det faktiskt används. Guldstjärna!

Platsernas berättelser flyttar till Minnen

I tio års tid har sammanlagt 2121 personer skrivit 4546 berättelser om platser som betyder särskilt mycket för dem. Nu blir historierna en del av Minnen, som en del i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet.

Några av texterna är skrivna av hembygdsföreningar och museer, andra av skolbarn som skildrat sin närmiljö och ytterligare några är författade av privatpersoner som vill skildra just sina platser. De har skrivit om ämnen så som migration, kriminalvård och kvinnohistoria, men även bidragit med personliga minnen kopplade till platser och adresser.

Alltsammans har sedan 2009 samlats på sajten Platser.se, i Riksantikvarieämbetets regi. Någon fortsättning för webbplatsen blir det inte. Istället har Riksantikvarieämbetet valt att flytta allt material till Minnen och Nordiska museet i syfte att renodla insamlingsarbetet av immateriellt kulturarv inom kulturarvssektorn.

Det ligger i linje med Nordiska museets intention att bli den självklara arenan dit svenskar kan vända sig för att donera sin vardag och utifrån sin egen kunskap berika museets samlingar. Museet arbetar även för att bli en kompetensnod för museisverige inom det digitala insamlingsområdet.

På Minnen blir Platser ett insamlingstema, vilket även framöver modereras av Riksantikvarieämbetet. Den som redan lagt in berättelser kommer att kunna redigera dessa, och den som vill bidra med nya kommer också att kunna göra det även i framtiden.

Det öppna arkivet Minnen innehåller sedan tidigare 690 berättelser om ämnen så som mötesplatser, migrationsberättelser, löftesinsamling, nyårsfirande, #metoo och personliga hemsidor, som samlats ihop genom museer och olika samarbetspartners. I och med tillskottet från Platser ökar alltså mängden avsevärt. Berättelserna går att ta del av genom att klicka mellan ämnena, men även via en kartfunktion.

Och den som vill är alltid välkommen att bidra med just sin historia.


3 av 4546 berättelser

Foto: Judiska museet CC-BY

1. 8-åriga Liv flyr nazisterna och når Koster
Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa ’Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till?’ Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på.”

2. ”Den lesbiska härvan” på Grev Turegatan i Stockholm
När polisen kom till Grev Turegatan 75 visade det sig att den objudna gästen hånglade med värdinnans fästmö. Året var 1943 – ett år innan homosexualitet avkriminaliserades och istället skrevs in i Medicinalstyrelsens (senare Socialstyrelsens) lista på diagnoser. Förhör inleddes och kvinnorna i triangeldramat på Grev Turegatan började ange varandra och andra i sin omgivning.”

Foto: Dick Wåhlin

3. Briggen Hugos förlisning – och min farfars brors tragiska öde
“Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups.”

Att kopiera bilder från Digitalt museum till Wikimedia Commons

Sedan några dagar tillbaka finns knappt 800 blyertsskisser tecknade av arkitekten Ferdinand Boberg fritt tillgängliga på Wikimedia Commons. Bilderna kommer från Nordiska museets arkiv, dit Boberg donerade arbetsmaterialet för sitt planschverk Svenska bilder.

Knappt 3000 bilder från Nordiska museets samlingar fanns sedan tidigare tillgängliga på Wikimedia Commons, men Bobergbilderna är speciella eftersom de kopierats över direkt från Digitalt museum.

Tillsammans med Wikimedia Sverige har Nordiska museet tagit fram ett skript för den som vill kopiera bilder från Digitalt museum till Wikimedia Commons. Skriptet finns tillgängligt som öppen källkod vilket gör det möjligt för andra museer att använda koden för sina egna samlingar.

Hur går en bildflytt till i praktiken? Det mesta handlar om att förbereda metadata så att bilderna blir så användbara som möjligt. Eftersom Bobergteckningarna importerats till Primus (den samlingsförvaltningsdatabas Nordiska museet använder) från en annan databas behöver informationen ses över. De 785 poster som gåtts igenom lades därför i en egen mapp i Digitalt museum. Därefter kördes fyra olika skript:

DiMuHarvester

DiMuHarvester hämtar metadata för samtliga objekt i mappen med hjälp av Digitalt Museums API. I nuläget hanterar skriptet bara fotografier/bildkonst. Stöd för föremålsbilder (som beskrivs annorlunda) tillkommer nästa år.

DiMuMappingUpdater

DiMuMappingUpdater går igenom den metadata som hämtats och skapar listor med de nyckelord, personer och platser som förekommer. Nordiska museets listor ser ut så här: nyckelord, personer och platser.

Dessa begrepp behöver därefter kopplas till kategorier på Wikimedia Commons samt personer och platser i Wikidata. Begrepp som inte matchas kommer fortfarande att synas på Wikimedia Commons men bara som del av ett fritextfält.

make_NordicMuseum_info

make_NordicMuseum_info tar all metadata från de två första stegen och kombinerar till en ny fil med all information som Wikimedia Commons behöver, inklusive filnamn till själva bildfilerna. Det här skriptet är skräddarsytt för Nordiska museet och behöver alltså anpassas för att andra ska kunna använda det.

uploader

uploader, slutligen, loggar in på Wikimedia Commons och laddar upp en bild i taget med kompletta metadata.

För de museer som tillgängliggör sina samlingar på Digitalt museum är det en relativt liten insats att anpassa skriptet till sina egna förutsättningar. Ta gärna kontakt med mig (Aron Ambrosiani, aron.ambrosiani@nordiskamuseet.se) eller André Costa på Wikimedia Sverige  så kan vi reda ut vad som behöver modifieras!

Illustration: Stockholm, Södermalm, Kv. Värmdögatan (Nuvarande Malmgårdsvägen), tecknad av Ferdinand Boberg 1917.

Med publiken i fokus del 3/3

 

Förändrade behov, i omvärlden och internt, gör att arbetet med digitalt behöver breddas och integreras än tydligare i museiverksamheten. Det vill vi göra genom fokus på sex strategiska områden:

  1. Publikt engagemang, med fokus på dialog, delaktighet och medskapande:
    Med digitala upplevelser, såväl på webben och i sociala medier som i det fysiska rummet, ska Nordiska museet möjliggöra och inbjuda till dialog, delaktighet och medskapande. Såväl kunskapsinnehåll i digitala kanaler, som upplevelser i museet, ska engagera och stärka besökarna, och skapa utrymme för att bidra med egna upplevelser och erfarenheter.
  2. Publika upplevelser: Digitala produkter, upplevelser och tjänster
    Strategiskt viktigt är att producera inkluderande multisensoriska upplevelser som bygger på interaktion. Museiupplevelsen måste formas så att den blir en möjlig arena för publiken att vara en aktiv part och medskapare, en museiupplevelse som aktiverar och stärker besökaren, och som talar till känslan. Upplevelserna ska kunna levereras över hela det publika ekosystemet, som består av såväl fysiska rum som digitala kanaler och tjänster.
  3. Publika insikter: Datainsamling och analys
    Med löpande datainsamling och analys ska nya insikter skapas, som ska ligga till grund för utvecklingen av nya publika upplevelser. Den datainsamling som redan pågår i digitala kanaler ska på sikt stärkas med ökad kunskap om besökarnas upplevelser i de fysiska miljöerna.
  4. Digitalt på tvärs över hela organisationen
    I syfte att utveckla nya, samt – lika viktigt – överbrygga gamla och nya projektmodeller får avdelningens arbete från 2017 en tydligare agenda, som bland annat omfattar löpande utbildningsinsatser och fortsatt stöd till avdelningarna i arbetet med att utveckla och implementera digital teknik, kanaler och arbetsmetoder. Avdelningen ska också vara ett stöd i multidisciplinära team som ska arbeta med upplevelser som inkluderar digital teknik, och kommunikation i digitala kanaler. En konkret insats som inleds inom kort är lanseringen av en redaktion för digitala medier med kompetenser från olika delar av museet.
  5. Kunskapsuppbyggnad, kunskapsförmedling och paketering
    Digital teknik och digitala medier ska möjliggöra ny kunskapsinsamling. En stor satsning görs redan nu på vidareutveckling av webbplatsen minnen.se i samarbete med Norsk Folkemuseum och Kultur-IT. I samband med utvecklingsarbetet ses hela processen kring digital insamling över.Kunskapsinnehåll ska paketeras i syfte att engagera publiken i hela det publika ekosystemet. En viktig taktisk insats är att bilda en redaktion, med kompetenser på tvärs i museet, som ska bidra till att skala upp innehållsproduktionen till de digitala kanalerna. Inte minst kommer fokus att ligga på hur innehållet paketeras. Här är, förutom god kännedom om museets publika ekosystem, också produktion av engagemangsskapande innehåll, paketering i form av storytelling och rörlig bild viktiga ingredienser.
  6. Digitala samlingar, infrastrukturer och tillämpningar
    Digital teknik och digitala medier ska överbrygga gapet mellan samlingar/kunskapsbank och publik – oavsett var i det publika ekosystemet som besökaren befinner sig, Den digitala tekniken ska hjälpa besökaren att tolka innehållet och förstärka upplevelser, men också uppmuntra besökaren till aktivt deltagande. Ett långsiktigt arbete pågår för att skapa en starkare övergripande infrastruktur genom Kultur-IT:s produkter, som Digitalt Museum, Primus, Kulturnav, Kulturpunkt och Minnen.se. Syftet är att än bättre tillvarata och nyttja de digitala resurserna i den publika museiupplevelsen.

    Vidare ska utvecklingen av tillämpningar på de digitala kunskapsresurserna ske i samverkan med andra organisationer. Ett pågående exempel är Skolwiki-projektet, ett samarbete mellan Nordiska museet, gymnasieskolor och Wikimedia Sverige. En viktig förutsättning är att museets samlingar är så öppna, tillgängliga som möjligt och därmed användbara och relevanta för användarna. En fortsatt satsning på att sprida museets samlingar via exempelvis Wikimedia Commons är prioriterad.

    De sex strategiska områdena ger en viktig ram för att kunna bygga bättre kunskap om, och planera insatser för, den publika kunskapsupplevelsen. De sätter digitalt i relation till befintliga arbetsmetoder för exempelvis utställningar, förlagspublikationer och programverksamhet. Och de sätter museets publika utbud i relation till digital teknik, digitala tänkesätt och metoder – vilket i sin tur skapar insikt om hur digitala insatser bör formas och levereras för att bättre kunna producera relevanta och engagerande upplevelser.

Sociala medier

Sociala medier är särskilt viktiga kanaler för dialog, delaktighet och medskapande. Kanalerna har vid Nordiska museet fem användningsområden, som på olika sätt kopplas till ovanstående sex strategiska områden:

  1. Skapa ökad tillgång till, och kunskap om, museets kunskapsbank och samlingar: Metod- och produktutveckla för att sociala medier ska bidra till ökad användning av och interaktion med museets samlingar och kunskapsbank.
  2. Möjliggöra och uppmuntra dialog, delaktighet och medskapande: Använda kanalerna för att bygga långsiktigt hållbar dialog med publikgrupper.
  3. Kommunikation och marknadsföring
  4. Utgöra en integrerad del av den publika upplevelsen av museet som ett verktyg att göra upplevelsen social
  5. Verktyg för internt digitalt förändringsarbete och kompetenslyft av personalen
Sammanfattning

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet. Upplevelsen ska aktivera och stärka besökarna, och tala till känslan – vi vill skapa en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.). Upplevelsen kan framöver både komma att starta och sluta i de digitala arenorna. För att kunna utveckla besökarens kunskapsbaserade möte med museet görs särskilda satsningar inom sex strategiska områden. Det publika ekosystemet synliggörs och analyseras, och blir grunden i planeringen av nya publika satsningar.

En utmaning för avdelningen Digital interaktion är nu att implementera strategin och göra verkstad av innehållet. Det är ett krävande arbete, som i vissa avseenden kommer att gå snabbt och i andra ta mycket längre tid. En viktig del av arbetet är att skapa utrymme för experimenterande och utforskande för att stegvis utveckla den publika kunskapsbaserade upplevelsen i samarbeten på tvärs över organisationen. En annan viktig del är att alltid se strategin som ett levande dokument, som löpande revideras och utvecklas i takt med organisationen och med omvärlden.

Med publiken i fokus – del 2/3

Kärnan i strategin Med publiken i fokus

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet, som aktiverar och stärker besökarna, och som talar till känslan – en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.).

Digitalt handlar inte bara om hårdvaror och mjukvaror, eller val av kanaler på webben och i sociala medier, det handlar också om att kompetensutveckla så att vi kan skapa förståelse för och nytta av det digitala i museets alla verksamheter.

Vi vill inte bara förmedla, vi vill demokratisera användandet av kulturarvet, möjliggöra för publiken att medverka, påverka och bli stärkta av samlingar och kunskap. Vi pratar i strategin om upplevelsen av museet, inte varumärkesupplevelsen – det ingår inte i vårt uppdrag – utan om den kunskapsbaserade upplevelsen som kommer till uttryck genom utställningar, e-böcker, webbplatser, sociala medier med mera. Formuleringen ovan, kärnan i strategin, är också ett instrument i arbetet att öka den interna förståelsen för digitalt.

Ekosystemet för en sömlös publik upplevelse, kräver samarbete på tvärs

Vi vill att kunskapsupplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet. Det betyder att den inte bara ska levereras över såväl digitala som analoga kanaler utan att upplevelsen ska formas så att den hänger ihop, är relevant och begriplig. En publik kunskapsupplevelse vid Nordiska museet kan idag mycket väl, eller snarare kanske högst troligen, starta online. En så kallad “digital first”-upplevelse.

Samarbete på tvärs i organisationen

För att kunna skapa en kunskapsupplevelse på tvärs över det publika ekosystemet, krävs mer än någonsin att vi samarbetar på tvärs i organisationen. Digitalt kan inte vara något separat från övrig museiverksamhet. Vi kan inte planera en museiupplevelse i museet utan att involvera digitalt från första början. Det betyder inte att vi automatiskt ska planera in digitala produktioner i museet i varje enskild utställning, men att den fysiska upplevelsen i museet ska hänga samman med, och kommer allt oftare att börja i, digitala kanaler. Inte bara som en annons, eller ett slags substitut för den fysiska upplevelsen, utan som en upplevelse med ett egenvärde, där besökaren aktiveras och lägger en första pusselbit i något större.

Strategiska övergripande mål
  • Till 2020 ska museet ha kraftigt ökat antalet följare och besökare i digitala kanaler, men framförallt ha ökat engagemang, dialog och delaktighet samt ökat användningen av museets digitala resurser.
  • Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska integreras i och skapa värde i nyproducerade kunskapsupplevelser – i hela det publika ekosystemet
  • Digitalt blir centrala verktyg och metoder för att bygga publika relationer, där dialog, delaktighet och medskapande står i centrum, i produktion av nya publika upplevelser
  • Digitalt ska utgöra en central infrastruktur och resurs för kunskapsinsamling, kunskapsförmedling och laborativt lärande
  • Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska bidra till förnyelse i alla museets verksamheter
  • Nordiska museet ska för museisverige vara ett kompetensnod för frågor om digital insamling och dokumentation
Framgångsfaktorer
  • För att arbetet med digitala kanaler, verktyg och metoder ska kunna tillföra museiupplevelsen och hela museiverksamheten ett mervärde, och bidra till att museets målbild 2020 uppfylls, krävs:
  • Att avdelningen Digital interaktion är ett kompetenscentrum i museet
  • Att avdelningens medarbetare upprättahåller spetskompetens, genomför löpande omvärldsbevakning, bygger stark målgruppskännedom
  • Att avdelningen – med tydligt mandat – såväl leder och deltar i småskalig försöksverksamhet som stora insatser med ett tydligt publikt fokus
  • Att avdelningen med mandat och resurser kan stödja övriga verksamheter och fungera som en motor i det digitala förändrings- och utvecklingsarbetet på museet.
  • Att Nordiska museet som helhet avsätter tid och resurser för det digitala förändringsarbetet
Nästa blogginlägg

I nästa blogginlägg presenteras sex strategiska verksamhetsområden där insatser på det digitala området ska bidra till den publika museiupplevelsen.

Från Nya medier till Digital interaktion Nordiska museets digitala strategi Med publiken i fokus, del 1/3

Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet.

Avdelningen Nya medier på Nordiska museet, som bildades 2011, har nu funnits i sex år. I samband med att vi nu smyglanserar en ny digital strategi passar vi på att byta namn till Digital interaktion. En huvudsaklig anledning är att avdelningen nu, än tydligare, sätter publiken i fokus för arbetet med digitala kanaler, medier och verktyg.

Med publiken i fokus

Namnet på den nya digitala strategin Med publiken i fokus, ligger i linje med museets övergripande strategi, att sätta besökaren i centrum för besökarupplevelsen. Den digitala strategin finns ännu inte publicerad i sin helhet, eftersom det pågår ett varumärkesarbete där bland annat alla större styrdokument ses över, och får en gemensam ram. Men arbetet med det digitala pågår och den nya strategin tas nu successivt i bruk, och därför kommer vi att publicera tre blogginlägg som ger strategins huvuddrag.

En digital strategi eller en museistrategi med digitala inslag?

Till att börja med vill vi givetvis ge ett inspel i debatten kring digitala strategier: Ska man alls ha en digital strategi? Ska inte digitalt vid det här laget vara naturligt integrerat i allt vi gör? Faran med att lyfta ut digitalt är att digitala frågor lätt hamnar i en separat silo, och därmed inte kan skapa den eftersträvade effekten. Även vi har sett den tendensen, men trots det valt att skapa en separat strategi även denna gång. Huvudanledningen är att digitalt kräver ett särskilt fokus, och särskilda resurser, på grund av snabb utveckling i omvärlden och omfattande påverkan på museiverksamheten. Lösningen är att än tydligare prioritera insatser som väver samman digitalt med museets övergripande verksamhet. Och vem vet, kanske nästa version blir en innovationsstrategi?

Behoven av en ny digital strategi

Förändringar i omvärlden på tre centrala områden gör att Nordiska museet har sett ett växande behov av att utveckla sin strategi för arbetet med digitala medier. Det handlar om:

1: Förändrade publikbehov

Det digitaliserade samhället är idag i ständig förändring och utveckling. Konkurrensen om publikens uppmärksamhet ökar, vilket i sin tur skapar behovet – för museet – att kunna möta besökaren, som lever sitt liv både i den digitala världen och i det fysiska rummet, med ett relevant utbud. Att publiken ställer nya krav på sina digitala upplevelser är inget nytt, men för att hänga med i utvecklingen krävs större flexibilitet och snabbhet i arbetet med taktiska insatser på det digitala området.

2: En snabbt växande möjlighet att nå ny publik

Med över 24 500 000 visningar av Nordiska museets innehåll på Wikipedia, en räckvidd på drygt 7 300 000 i sociala medier, cirka 900 000 visningar av föremål och fotografier på www.digitaltmuseum.se och 800 000 besök på webbplatsen under 2016, utgör digitala kanaler viktiga arenor för kunskapsförmedling, dialog och delaktighet. I jämförelse omfattar de fysiska besöken till museet 600 000 (inklusive anläggningsbesök) samma år. Den potentiella räckvidden för digitala kanaler är stor. Digitalt är därför samtidigt en av de centrala förutsättningarna för att Nordiska museet ska uppnå sitt publikmål, genom varumärkes- och relationsbyggande och kunskapsförmedlande insatser.

3: Ett internt behov av nya arbetsmetoder, tänkesätt och prioriteringar

Det interna arbetet för att möta publiken med ett större och bättre digitalt utbud kräver nytänkande och omprioriteringar, men även nya arbetsmetoder som på många sätt utmanar befintliga rutiner och arbetssätt i hela organisationen. Här finns också behov av att utveckla nya arbetsmetoder som bättre stödjer en upplevelse av museet i såväl digitala kanaler som fysiska miljöer. En viktig utgångspunkt är att digitalt handlar lika mycket teknik som kultur, attityd och förmåga.

Kulturarvspropositionen

Användningen av digital kommunikationsteknik har skapat stora möjligheter att utveckla nya öppna arbetssätt vid kulturarvsinstitutionerna, vilket också ligger i linje med regeringens prioritering av medskapande och ett kulturarv som är angeläget för alla.

Förutom förändrade behov i omvärlden och internt finns också i regeringens Proposition 2016/17:116 om en ny kulturarvspolitik en mer uttalad riktlinje för arbetet med kulturarvet. Dialog och medskapande står i centrum genom hela texten:

För att kulturarvets värden ska komma hela samhället till del bör det offentliga kulturarvsarbetet vidareutvecklas så att:

– det gemensamma kulturarvet blir en angelägenhet för alla,
– det offentliga samtalet vidgas och fördjupas, och
– medskapande och engagemang främjas.

Museerna ska ”…aktivt samverka med sina intressenter” och utveckla sin kunskapsförmedlande roll för att locka till sig så många användare som möjligt. Det betyder också att museerna ska främja fri åsiktsbildning och understödja ett fritt meningsutbyte i verksamheten.

Särskild vikt läggs vid digitala verktyg, metoder och kanaler:

För att det gemensamma kulturarvet ska bli angeläget för alla och för att medskapande och engagemang ska främjas, bör de statliga kulturarvsinstitutionerna i ännu högre grad än hittills använda sig av digitaliseringens möjligheter.

Nordiska museets nya digitala strategi ligger helt i linje med kulturarvspropositionens fokus på dialog, delaktighet och medskapande, och relaterar till museets publika verksamhet, såväl kunskapskommunikation på webb och i sociala medier, som i den publika fysiska upplevelsen på plats i museets olika miljöer.

Nordiska museets digitala strategi – tre fokusområden

Precis som med den föregående strategin har vi valt att lyfta tre fokusområden:

1. Värdeskapande publika upplevelser

De strategiska målen för avdelningen Digital interaktion 2017–2020 handlar om att digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska integreras i och skapa värde i nyproducerade besökarupplevelser – i hela det publika ekosystemet. Vidare att digitalt blir centrala verktyg och metoder för att bygga publika relationer, med dialog, delaktighet och medskapande i centrum. Digitalt ska också utgöra en central infrastruktur och resurs för kunskapsinsamling, kunskapsförmedling och laborativt lärande.

2. Ett digitalt kompetenscentrum

En förutsättning för framgång är att avdelningen Digital interaktion blir ett kompetenscentrum som stödjer digitalt förändrings- och utvecklingsarbete i hela museet. Museets digitala kunskaps- och upplevelseförmedlande insatser ska vara långsiktigt hållbara, och bygga på dialog, delaktighet och medskapande.
För att kunna skapa en attraktiv helhetsupplevelse av museet, såväl digitalt som i fysiska miljöer, krävs effektiva samarbeten på tvärs i museet, ett mål som avdelningen också ska bidra till. Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska bidra till förnyelse i alla museets verksamheter.

3. Tillgängliga samlingar och målgruppsanpassat innehåll

Museets digitala samlingar ska förmedlas på ett så fritt och öppet, samt tillgängligt sätt som möjligt. Ökade insatser ska göras för att skapa ett relevant, inkluderande och användbart kunskapsinnehåll anpassat till specifika publikgrupper och till att levereras i hela det digitala publika ekosystemet.

Nästa inlägg

I nästa blogginlägg tittar vi närmare på mål och framgångsfaktorer.

#VarjeLampaRäknas

I samband med Earth Hour den 19 mars testade vi på Nordiska museet en enkel mobilanpassad undersökning, #VarjeLampaRäknas. Som ett led i utbildningen Steget mot en digital organisation ville vi prova en ”kommunikativ insamling” – insamling som en social och kommunikativ aktivitet, inte bara ett medel för att utöka museisamlingen. Utmaningen för oss på Nya medier var att på kort tid gå från en lös idé kring ett insamlingstema till att ha en fungerande prototyp på plats. Hur blev resultatet och vad lärde vi oss på vägen?

Vi ville uppnå två saker med undersökningen: dels få reda på vilka sorters lampor som är populära just nu, dels sprida kunskap om att svenskar har jämförelsevis många ljuskällor hemma. I höst öppnar utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet och fram tills dess vill vi prova olika sätt att uppmuntra till dialog kring ljus, lampor och belysning.

Från idé till prototyp

Vi lanserade undersökningen den 19 mars (samma dag som Earth Hour) och uppmärksammade i museets sociala mediekanaler. Några hundra personer var inne på sajten och trettio (inklusive ett par museianställda) valde att delta i undersökningen genom att fylla i formuläret. De uppladdade bidragen fick desto större spridning och nådde ca 45 000 personer. Framför allt på Twitter fick vi betydligt högre engagemangsfrekvens än vad vi brukar uppnå i vanliga fall.

De tekniska lärdomarna vi tar med oss är: ja, det går att koda ihop en (nästan) fullt fungerande, helt skräddarsydd undersökning/insamling på några dagar. Med hjälp av öppna ramverk som jQuery och Bootstrap går det snabbt att sätta ihop en prototyp. Och med APIer till våra lagringsplattformar (några finns, några är under utveckling) kommer vi att kunna spara det insamlade materialet på ett framtidssäkrat sätt – något som dock låg utanför ramarna för just det här projektet.

Avvägningar i teknik och design

Den färdiga appen består av tre vyer: ett formulär, en lista över uppladdade bidrag och en tacksida. Koden är skriven i html, css, javascript och php med hjälp av ramverken jQuery, Bootstrap och Moment.js.

Formuläret

Eftersom museer samlar för evigheten tenderar museers insamlingsformulär att vara långa och krångliga. Vi kunde runda detta hinder genom att acceptera att det insamlade materialet i det här fallet inte ska tas in i museets samlingar utan istället få en begränsad livslängd på webben.

Formuläret består av ett fotofält, ett fält för antal lampor hemma samt demografiska uppgifter (namn, ålder och ort). Om den som laddar upp är minderårig kompletteras formuläret dessutom med ett extra adressfält så att vi kan kontakta målsman vid behov.

För att inte skrämma bort användaren direkt valde vi att ”fälla ut” formuläret med jQuery i två/tre steg (beroende på ålder). Först visas bara bildfältet (formaterat som en knapp) och antal lampor. När antal lampor fyllts i visas övriga fält. Skicka-knappen går att trycka på först när alla andra fält är ifyllda.

Innehållsvalidering är så minimal som möjligt. Med hjälp av html-attributet pattern=”\d*” visar iphone ett numeriskt tangentbord. Värdet i åldersfältet avgör i sin tur om fälten för målsmän behöver visas eller inte. Användaren får visuell återkoppling med hjälp av Bootstraps inbyggda css-klass ”btn-success” som aktiveras när något är ifyllt i ett fält.

Oformaterad uppladdningsknapp
Den formaterade knappen

Det finns flera olika sätt att ändra utseendet på ett filuppladdningsfält. Jag använde en span-variant av Cory LaViska.

När användaren trycker på ”Skicka in svar” skickas formulärinnehållet vidare till ett php-skript som sparar innehållet i jsonformat på servern. Att skriva direkt i en jsonfil är ju inte den vackraste lösningen men duger för en prototyp som denna. Formatet json är valt för att härma en mer ordentlig API-lösning – när innehållet hämtas till listvyn skulle det vara enkelt att byta ut den statiska json-filen mot att hämta från ett API.

Eftersom formulärinnehållet lagras publikt tillgängligt i fulltext på servern vill vi inte lagra några e-mailadresser där. De mejlas istället till oss med hjälp av php-biblioteket PHPMailer. Det är en bit kvar till det e-maillösa samhället!

Listan med uppladdade bidrag

Listvyn är utformad för att likna de bild- och innehållsflöden som dominerar i sociala medier idag: en omvänd kronologisk lista med bild och bildtext. Innehållet hämtas ur en json-fil (se ovan) som fyllts på med hjälp av formuläret.

Några tekniska detaljer är värda att utveckla. En bugg fick slinka igenom eftersom vi inte hittade några enkla lösningar på nätet: desktopwebbläsare verkar inte läsa in rotationsinfo från bilder uppladdade från (iOS?-)mobiler. Eftersom det blir rätt i Safari för iOS och hela undersökningen är ”mobil först” (80 % mobila sidvisningar) fick buggfixen låg prio och hanns inte med.

Istället för att ladda in alla uppladdade bilder direkt använder vi en ”infinite scroll”-lösning. Tre nya bilder i taget laddas in när användaren scrollar längst ned på sidan.

Slutligen: med hjälp av javascriptramverket Moment.js formateras datumen automatiskt till relativa datum – precis som vi är vana vid från sociala medier.

Snabbt och enkelt

Vårt fokus genom hela processen var att så snabbt som möjligt sätta ihop en prototyp att testa på publiken den 19 mars. Jämfört med gratislösningar som Polldaddy eller Google Forms erbjöd ett egenbyggt formulär betydligt större möjligheter att skräddarsy såväl utseende som interaktion. Tiden lagd på utveckling och utformning är fortfarande minimal i jämförelse med museets senaste större kodprojekt som Äppelappen och Tidskikaren vilket gör det möjligt för oss att prova fler insatser framöver.

Samla digitalt – nya utmaningar och möjligheter för museer

Insamling av fotografier med fönsterlampor, november 2015.
Under november 2015 genomförde Nordiska museet en insamling av bilder på fönsterlampor, ett initiativ som gav bra respons. Initiativet omfattade insamlingsformulär på museets webbplats samt kommunikation i sociala medier.

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet ”What Finland Eats and Drinks”, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar? 
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

  • Tydlig kommunikation
  • Enkelt språk
  • Visuellt tilltalande/tekniskt smidig
  • Mycket bilder
  • Tävling – de bästa berättelserna belönas med priser
  • Detaljerade frågelistor
  • Uppföljning med intervjuer

Ta del av enkätsvaren här >>

Nordiska museets erfarenheter

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Sammanfattning

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig

 

 

Det delaktiga museet – en grundpelare för demokrati och integration

Nordiska museet vill göra kulturhistoria och kulturarv till en angelägenhet för alla. För att lyckas med detta vill vi skapa förutsättningar för alla att dela med sig av sina berättelser, sina tankar och reflektioner om hur det är att leva i Sverige idag. Vi vill att alla som bor i eller har en relation till Sverige ska känna sig välkomna att bidra.

Berättelserna ska vara fria att använda och tillgängliga via öppna plattformar på nätet. Med stöd av sociala medier är vår förhoppning att vi kan få igång en fruktbar dialog mellan olika grupper och personer, som speglar mångfalden i samhället idag, kring hur vi ska tackla de stora samhällsutmaningarna och bygga ett hållbart och människovärdigt samhälle för framtiden. Historia och kulturarv ska helt enkelt betyda mer för fler genom att många hjälper till att bygga upp framtidens minnesbank.

Under rubriken 1+1=3 Medskapande i praktiken på Riksantikvarieämbetets höstmöte presenterade jag och @kajsahartig Nordiska museets strategiarbete Mot nya medier och vad den har haft för inverkan på möjligheten att nå visionerna och målen. Vi inledde med att lyfta fram Artur Hazelius vision från 1880 där han konstaterade att Nordiska museet ska vara ett hem för minnen. Ett hem där allas berättelser är lika viktiga. Den stora skillnaden mot när Artur levde är att det nya digitala och sociala medielandskapet nu för första gången gjort det möjligt att kunna förverkliga denna vision.

Minnen är en samnordisk immateriell plattform för insamling av minnesberättelser som är under uppbyggnad.
Minnen är en samnordisk immateriell plattform för insamling av minnesberättelser som är under uppbyggnad.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledningstalade dagen innan vårt seminarium och berättade inlevelsefullt om de flyktingar hon mötte på flykt genom Europa på väg till Sverige. Hon beskrev hur de förlorat allt de ägde och att det ända de hade kvar var de kläder de hade på sig och alla de minnen som de bar med sig. Hon önskade sig inför framtiden att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta del av dessa berättelser som viktiga pusselbitar i att förstå samtiden och varför de utgör en viktig del av svenskt kulturarv.

Fotografier från #refugee på Instagram.
Fotografier från #refugee på Instagram.

I vår fortsatta presentation kunde vi visa att både Alice och Arturs önskan om att kunna skapa ett offentligt rum för ”allas” minnen, snart är möjlig att förverkliga.

Utmaningen inför framtiden är inte längre att nå tillräckligt många och mångfacetterade berättare, utan att få de att känna sig bekväma med och angelägna om att vilja lämna sina berättelser till vår gemensamma minnesbank.

En förutsättning är dock att vi hittar en finansiell investeringspott som hjälper oss att ta oss över krönet för att sedan med egen kraft kunna rulla på mot målet. Så Alice om dina barn och barnbarn ska kunna ta del av de syrianska flyktingarnas berättelser, ge oss en slant ur demokrati- och integrationsbudgeten så kommer det att vara möjligt.

Vi bär alla på berättelser! Berättelser som är viktiga pusselbitar för kommande generationer! Tillsammans kan vi göra skillnad!