Med smak av humle

I veckan öppnade Nordiska museets nya utställning Med smak av humle – odla och brygg. Utställningen visar humleodling och ölbryggning förr och nu. Dels med föremål, bilder och recept ur museet samlingar och arkiv, dels med modern utrustning, nytagna bilder samt tips och råd från dagens hemmabryggare och humleforskare.

Avdelningen Nya medier har bidragit med några digitala produktioner till utställningen: en timelapsefilm, en serie intervjufilmer och en digital insamling av öletiketter.

Utskrivna etiketter ipad med etiketter

Digital insamling av öletiketter

Nordiska museet bedriver ett antal olika digitala insamlingsprojekt. För den här insamlingen valde vi att göra ett enkelt webbformulär. Insamlingen påbörjades den 8 maj och hittills har ett hundratal hemmabryggare laddat upp drygt 270 etiketter.

Några av etiketterna finns utskrivna på ölflaskor i utställningen. Betydligt fler (åtminstone en etikett per uppladdare) visas i en väggmonterad ipad. Etiketterna finns också på Nordiska museets pinterestsida.

film i utställning

Intervjufilmer

Tillsammans med åt Skogen Produktion tog vi fram nio filmer à 2–3 minuter. I filmerna bidrar forskare, hemmabryggare och humleodlare med sina kunskaper om humle, humleodling och humlens roll i ölbryggning. Filmerna visas på skärmar i utställningen (med svenskt ljud i hörlur samt textade på svenska och engelska) och kommer även att spridas i museets digitala kanaler.

Timelapsefilm

Timelapsefilm

Som en del i Programmet för odlad mångfald odlas 24 olika svenska humlesorter på Julita gård. Vi ville fånga humlens växtkraft på bild och tog därför ett antal stillbilder dagligen i tre månader. Dessa klipptes sedan samman till en 20-sekundersfilm som visas på två projektorer. Förhoppningsvis kan rörlig bild i stort format vara en bra indragare som lockar besökarna att fortsätta in i utställningen.

Centralmuseerna fasar in Wikipedia i sin linjeverksamhet

Museerna har som ambition att vara ett nav i demokratin. Avgörande för en demokrati är att kunskap och information är tillgänglig och användbar på öppna och fria plattformar. Den icke kommersiella, användardrivna och fria encyklopedin Wikipedia utgör här en viktig nod för kunskapsspridning.

För nästan precis tre år sedan inledde centralmuseerna och Wikimedia Sverige ett gemensamt utvecklingsarbete. Arbetet har sedan dess bedrivits i pilotform med målet att aktivt verka för kompetensutveckling inom sektorn och produktion av sakinnehåll inom museernas ämnesområden på Wikipedia. Under perioden har fokus i verksamheten legat på att utbilda ansvariga chefer, samordnare och skribenter samt arrangera skrivstugor och workshops. Skrivarstugorna har varit framgångsrika och har ett flertal gånger uppmärksammats internationellt. På en museikonferens i Atlanta delades exempelvis 2015 års Media and Technology Muse Awards ut. I öppna kategorin gavs pris till den serie skrivstugor om mode, fashion edit-a-thons som bland andra Nordiska museet arrangerat inom EU-projektet Europeana Fashion.

Foto: Karolina Kristensson Nordiska museet      

I måndags var jag som representant för centralmuseernas digitaliseringsgrupp och Axel Pettersson och Sara Mörtsell från Wikimedia Sverige på centralmuseernas samarbetsråd. Vi presenterade ett förslag till rekommendationer för infasning av den pågående pilotverksamheten in i museernas linjeverksamhet. Glädjande nog togs förslaget väl emot och ett enhälligt beslut togs om att fasa in arbetet med kunskapsproduktion på Wikipedia in i museernas ordinarie verksamhet,  fr.o.m. 2016. 

Här nedan följer de rekommendationer som tagits fram som stöd för arbetet:

  • Avsätta tid och arbeta fram en aktivitetsplan med tydlig målbild! Se det som en av museets prioriterade och ordinarie arbetsuppgifter och lägg in verksamheten i VP.
  • Utse en redaktionell ledare och bilda en intern arbetsgrupp som arbetar med kunskapsproduktionen tillsammans. Ordna en skrivstuga, det är mycket lättare om det är några personer som hjälps åt än att man sitter ensam på sin vrå och skriver. Delta aktivt i de nätverksmöten för samordnare som arrangeras. Löpande kommunicera den kunskap som produceras.
  • Ta hjälp! Ta in wikipedianer från Wikimedia Sverige som hjälp och stöd om man saknar ett internt stöd. Via wikipedianerna kan museet få kunskap om hur Wikimedias ekosystem fungerar, handgriplig hjälp i handhavande av verktygen, stöd med kompetensutvecklande insatser av personalen etc.
  • Arbeta med aktuella kunskapsteman som produceras inom ramen för en utställning, en publikation etc. En stor fördel är att material ändå tas fram i en större produktion som då kan återanvändas. En annan fördel är att personer som är intresserad av ämnet redan söker information via söktjänster på nätet och då oftast hänvisas till artiklar på Wikipedia. Alltså bra för museet att se till att informationen där är kvalitetssäkrad.
  • Sök samarbete med andra kulturarvsinstitutioner, med fördel utifrån gemensamt valda kunskapsteman. Exempelvis arrangera gemensamma skrivarstugor, utbildningar, seminarier etc. Utveckla metoder för effektanalys i samverkan med Wikimedia Sverige.
  • Analysera uppnådda resultat utifrån Wikimedias analysverktyg och utvärdera verksamheten löpande samt utveckla verksamheten utifrån resultaten. Ta hjälp av andra centralmuseer och Wikimedia Sverige. Centralt är också att ta höjd för att kunna kommunicera resultatet gentemot omvärlden.

 

 

Tidskikaren

Tidskikarens startsida.

Under hösten och våren har jag arbetat med en interaktiv karta, Tidskikaren, som visar upp odlingslandskapets förändringar kring Julita gård från 1700-talet till idag.

Tidskikaren bygger på en studie där forskarna Per Larsson och Anna Berg har gått igenom ett historiskt kartmaterial och med hjälp av detta och andra källor skapat historiska översiktskartor över Julitaområdet. Kartorna är en uppskattning av vilka mark- och odlingstyper som funnits var och när. Vi vill att Tidskikaren ska hjälpa besökaren att förstå hur landskapet förändrats av mänsklig påverkan (främst i form av jordbrukets förändrade metoder) och varför (ny teknik, ändrade handelsmönster och ekonomins skiftningar). I det här blogginlägget tänker jag kort berätta om vilka tekniker vi använt för att visualisera forskningsresultaten.

Markslag

För att underlätta presentationen av materialet valde vi att förenkla och slå samman olika marktyper till några breda kategorier: äng, hagmark, åker och skog. Varje markslags förändring kan följas över tid med hjälp av de två knappraderna överst och nederst på sidan.

Ängen, en vanlig marktyp på 1700-talet, är i princip försvunnen idag. År 1750, år 1900 och år 2015.

Forskarna levererade sina kartor i vektorformatet shapefile, som går att exportera från vanliga GIS-program. För att visa upp vektorkartorna använder vi det öppna ramverket Leaflet, ett javascriptbibliotek för att göra och visa interaktivt kartmaterial på webben. Shapefiles går att visa i Leaflet med hjälp av plugins men vi valde istället att konvertera filerna till GeoJSON med hjälp av det fritt tillgängligta verktyget GDAL.

Kartorna fungerar bra för att belysa markslagens utbredning, men fångar inte de mer komplexa förändringarna inom respektive markslag. Därför valde vi att komplettera kartmaterialet med ett antal tematiska fördjupningspunkter.

Fördjupningspunkter

Under ledning av Anna Berg togs det fram ett antal fördjupningspunkter för varje tidslager och markslag. Punkterna består av några stycken text och ett illustrerande fotomaterial, ofta hämtat ur Nordiska museets fotoarkiv.

Arbetskrävande slåtter. Fördjupningspunkt för ängar 1750–1850.

För att enkelt kunna ändra i texterna och bildmaterialet har vi använt oss av ett CMS, nämligen det av Kultur-IT utvecklade Kulturpunkt. Text, bild, ljudfil och koordinater hämtas via ett API (men cachas lokalt på vägen för att få bättre prestanda).

Alla texter finns tillgängliga som inläsningar, gjorda av Julita gårds personal tillsammans med Gröna ljud. Ljudfilerna spelas upp direkt i html5 (vilket ställer till det för den som använder IE8 eller äldre). Bildernas skalas för att fylla hela spaltbredden med en kort snutt javascriptkod.

Prestanda

I Tidskikaren första version, som var klar i mars 2015, ritades varje tidslager upp i vektorformat direkt i webbläsaren. De tyngsta GeoJSON-filerna är en dryg MB och innehåller uppemot tusen ytor som ska hanteras i javascript. Kartan var segladdad och de krävande beräkningarna gjorde det trögt att flytta runt i kartan, framför allt på läsplattor och i mobiltelefoner med långsammare processor och grafikkort.

Laddningstid före och efter optimering, testat med Pingdom Tools.

Vi bedömde helt enkelt att kartan behövde optimeras, och det uppenbara valet var att byta ut vektorlagren mot förrastrerade kartbilder, så kallade raster tiles. Earth People byggde ett skript i PhantomJS som stegar sig igenom de olika tids- och markslagslagren och genererar korrekt namngivna och beskurna skärmdumpar. Sidstorleken gick från 9,5 MB till 2,2 MB och kartan går nu betydligt snabbare att ladda och att flytta sig runt i.

Öppna ramverk, inga plugins

Tidskikaren bygger till stor del på ramverk släppta som öppen källkod. Den använder Leaflet, Bootstrap och Jquery samt tar hjälp av ett antal Leaflet-plugins: Leaflet DVF, Leaflet AJAX och Leaflet Plugins. Genom att använda öppet tillgängliga ramverk har vi kunnat koda större delen av kartan själva, innan vi anlitade Earth People för att hjälpa oss med kodstruktur, de lite mer komplicerade funktionerna och med interaktionsdesign och grafik.

Genom att använda ramverken har vi inte behövt använda några webbläsarplugins. Tidskikaren är ren html, css och javascript vilket förhoppningsvis gör den någorlunda framtidssäker, till skillnad från exempelvis de museisajter i flash som inte går att besöka i iOS-enheter. Det vi vinner i kompatibilitet förlorade vi i prestanda, men förhoppningsvis räcker den optimering vi gjort med hjälp av rastrering tillräckligt långt så att även de med något äldre datorer eller läsplattor ska kunna ta del av innehållet i kartan.

Lean-utveckling

Vi har försökt utveckla Tidskikaren med sikte på det som i webbutvecklingskretsar kallas för lean-utveckling. Genom att använda andras kod (i form av öppna ramverk) snarare än att skriva allt själva har vi kunnat vara mer flexibla kring funktion och interaktionsdesign. Den Tidskikare som det nu går att ta del av är en MVP (minimum viable product) där många potentiella funktioner saknas. Förhoppningsvis kan vi med hjälp av input från användare bestämma en fortsatt väg framåt för hur vi kan visualisera och tillgängliggöra odlingslandskapets historia.

Har du kommentarer och funderingar kring kartan? Kommentera nedan eller hör av dig till mig på aron.ambrosiani[at]nordiskamuseet.se eller på Twitter: @AronAmbrosiani!

New uploads to Wikimedia Commons

On March 26 this year, Nordiska museet arranged a wikipedia edit-a-thon about fashion in collaboration with Wikimedia Sweden, Europeana Fashion and the Army Museum. Before the event, approximately a thousand images were uploaded to Wikimedia Commons. The images were of two kinds: fashion plates and fashion photos. Two months later, it is interesting to see how the images have actually been put to use on Wikipedia.

Men in top hats, 1847. From Stockholms Mode-journal.

Fashion plates

What: 1051 digitized fashion plates from Swedish 19th century fashion magazines, 1818–1891. 11 images are used 27 times on Wikipedia.

Most used image: a plate from Stockholms mode-journal – Tidskrift för den eleganta werlden från 1847 illustrates the article about top hats in twelve languages.

In-depth statistics about the image usage

Inspection of nylon stockings at Malmö Strumpfabrik, 1954. Photo by Erik Liljeroth, CC-BY-SA 4.0.

Fashion photos

Vad: 28 digitized fashion photos also on display in the exhibition Folkhemmets mode (“folkhemmet” was used to describe the Swedish welfare state from the 1930s to 1970s). The exhibition contains an additional ten or so photos that weren’t possible to publish with a CC-BY-SA license. 13 images are used 38 times on Wikipedia.

Most used image: a fashion photo from Malmö strumpfabrik 1954 illustrates the article about nylon stockings in eighteen languages and articles about nylon and textile industry in Swedish and English.

In-depth statistics about the image usage

How often are the images displayed?

Compared to our own channels, the images uploaded to Wikimedia Commons have a much wider reach. Images from Nordiska museet have been displayed approximately 1.5 million times from January to April. April 2015 was also a record for us – for the first time since statistics are available (that is, since April 2013), images from Nordiska museet have been viewed more than 500,000 times in a month.

How many images from Nordiska museet are used in Wikipedia articles?

After the uploads in March, there are now 2801 images from Nordiska museet available on Wikimedia Commons. Most of them have been uploaded by the museum, but there are also images uploaded by individual users, sometimes using our digitized collection at Digitalt museum.

387 images (14 % of the total) are used 805 times on 68 different Wikipedia projects (most of them being different language versions of Wikipedia).

In-depth statistics

Nya uppladdningar på Wikimedia Commons

Den 26 mars i år ordnade Nordiska museet en skrivstuga om mode tillsammans med Wikimedia Sverige, Europeana Fashion och Armémuseum. I samband med detta kunde vi ladda upp ett tusental nya bilder till Wikimedia Commons. Bilderna var av två typer: modeillustrationer och modefotografier. Nu när det gått knappa två månader sedan skrivstugan kan det vara kul att ta en titt på hur bilderna faktiskt används på Wikipedia.

Män i cylinderhattar, 1847

Modeillustrationer

Vad: 1051 inskannade modeillustrationer ur svenska modemagasin från åren 1818–1891. 11 bilder används 27 gånger på Wikipedia.

Mest använda bild: ett blad ur Stockholms mode-journal – Tidskrift för den eleganta werlden från 1847 illustrerar artikeln om cylinderhatt på tolv språk.

Detaljerad statistik om användning av bilderna

Nylonstrumpeinspektion vid Malmö Strumpfabrik, 1954. Foto: Erik Liljeroth, CC-BY-SA 4.0.

Modefotografier

Vad: 28 inskannade fotografier som även visas i utställningen Folkhemmets mode. Utställningen innehåller ytterligare ett tiotal fotografier som inte bedömdes lämpliga att sprida med CC-BY-SA-licens. 13 bilder används 38 gånger på Wikipedia.

Mest använda bild: ett modefotografi från Malmö strumpfabrik 1954 illustrerar artikeln om nylonstrumpor på arton språk samt artiklar om nylon och textilindustri på svenska och engelska.

Detaljerad statistik om användning av bilderna

Hur ofta visas bilderna?

En stor fördel med att dela bilder på Wikimedia Commons jämfört med de egna kanalerna är att bilderna får en helt annan räckvidd. Bilder från Nordiska museet har visats ca 1,5 miljoner gånger under första tertialet 2015, och april 2015 är den månad (sedan statistik finns tillgänglig, dvs april 2013) med flest bildvisningar någonsin. För första gången visades Nordiska museets bilder mer än 500 000 gånger på en månad.

Hur många av Nordiska museets bilder används på Wikipedia?

Efter uppladdningarna i mars finns nu totalt 2801 bilder från Nordiska museet på Wikimedia Commons. De flesta av dessa är uppladdade av museet, men det finns även bilder som enskilda användare har hämtat från exempelvis Digitalt museum.

387 bilder (14 % av antalet uppladdade bilder) används 805 gånger på sammanlagt 68 olika Wikipediaprojekt (varav de flesta är olika språkversioner av Wikipedia).

Detaljerad statistik

Nya medier handlar om människan först

Sweden Digital Identity Programme
Sweden Digital Identity Programme.
Det händer mycket på det digitala området i den svenska museisektorn. Pilotverksamhet och verksamhetsutveckling genomförs på en rad områden. Samtidigt sker den digitala utvecklingen snabbt och utmaningen med växande digitala tjänster och verktyg är stor.

 

Störst är användningen av digitala infrastrukturer, med samlingsdatabaser, ett arbete som pågått i decennier. Webb och sociala medier är vid det här laget också väl etablerade digitala verktyg för museer. Förståelsen är stor för dialog och delaktighet via exempelvis kiosker i utställningar och på webben där besökaren uppmuntras att bidra med berättelser och bilder. Där det är möjligt släpps samlingar, dvs. utan upphovsrättsliga restriktioner, via exempelvis Flickr Commons eller Wikimedia Commons men också via API:er. Sveriges Centralmuseer har ett pågående samarbete med Wikimedia Sverige. Många museer erbjuder fritt WiFi till besökarna. Appar utvecklas och nya tjänster byggs för att öka tillgängligheten till kulturarvet.

Digitala arbetssätt och strategier är alltså inget nytt i museibranschen. Det finns dessutom ett uppdrag till museerna från Kulturdepartementet från 2009 att ta fram strategier på området. Ett av tre centrala syften med de politiska kraven på museerna, på det digitala området, handlar om att öka tillgången till kulturarvet.

Den digitala världen ser annorlunda ut idag jämfört med för bara tio år sedan, vilket ställer krav på ny kompetens, men också nytänkande, omprioriteringar och framförallt en förmåga till snabb förändring.

Möjligheterna med digitala verktyg och kanaler för att nå ut till publiken är stora. En utmaning är att hitta rätt, prioritera och bygga en digitalt kompetent organisation, den viktigaste grundstenen i en digital strategi. Det är här många museer nu befinner sig, att ta klivet från att anamma tekniken, skaffa kompetens och förståelse för möjligheter och utmaningar, till att strategiskt och effektivt stärka hela organisationen och därmed nyttja digitalt och socialt i alla delar av verksamheterna. Kanske den största utmaningen i steget mot att bli en digital organisation.

I år fördjupar sig Tekniska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms stadsmuseum och Historiska museet i strategisk kommunikation med hjälp av storytelling i sociala medier, i en ettårig utbildningssatsning. Syftet är att få med hela organisationen på vagnen, öka kompetensen på området storytelling och kampanjer, och därmed också stärka arbetet med socialt och digitalt. Utbildningen, som ges av föreningen IdeK och sker i samarbete med  brittiske onlinestrategen Abhay Adhikari, genomfördes under 2014 vid Hampshire museums i England.

Både under utbildningen i England, och nu i Sverige, deltar jag som föreläsare med fokus just på digitala organisationer. Ända sedan Nordiska museets avdelning Nya medier grundades 2011 har en viktig del av arbetet varit att förmedla kunskaper och erfarenheter om museer och digital utveckling, och specifikt från de framsteg som görs vid Nordiska museet. Därför är det särskilt roligt att delta i ett så omfattande digitalt utbildningsprojekt som sätter människan i fokus. Digital verksamhetsutveckling handlar om teknik, men till den allra största delen om människan, såväl medarbetarna som målgrupperna, och det handlar framförallt om att förändra gamla arbetssätt så att de passar i den digitaliserad värld.

Kajsa Hartig

#MuseumSelfie Day och besökarfotografier

Selfies från Nordiska museet taggade med #meandgustavvasa

Den 21 januari genomfördes en internationell kampanj i sociala medier på tema ”selfies”. Trenden att ta så kallade selfies och sedan publicera i sociala medier har funnit länge. Förra året lanserade londonbaserade museikonsulten Mar Dixon initiativet att sprida hashtaggen #MuseumSelfie. Initiativet blev en stor succé, många museer världen över hakade på – även flera svenska museer, och i år var det alltså dags på nytt.

Som fenomen är besökarfotografier inget nytt, även om museer genom åren haft en tendens att vara försiktiga med att tillåta fotografering i utställningarna, ibland av upphovsrättsliga skäl och ibland för att skydda konstverk och föremål från starka blixtljus. Men idag när de flesta fotograferar med mobilkameror, sällan med blixt, och med syfte att berätta om sitt besök för släkt, vänner och bekanta genom sociala medier, får termen besökarfotografier en helt ny innebörd. Och det blir mer angeläget än någonsin att ställa sig frågan vad fotografering under museibesöket egentligen betyder, både för besökaren och för museet.

Besökarbilder i utställningen Trend 2010.
Besökarbilder i utställningen Trend 2010.

Just nu undersöker jag vad för slags bilder besökarna tar på Nordiska museet genom att studera bilder på Instagram taggade med #nordiskamuseet och #meandgustavvasa. Den senare hashtaggen finns på en skylt i museet som uppmanar just till selfies med statyn av Gustav Vasa.

Det blir allt mer tydligt hur viktig fotograferandet är för besökaren. Även om antalet fotografier i förhållande till det totala besökarantalet vid museet fortfarande är mycket litet, är det ändå en växande trend att genom hashtags dela sin upplevelse av museet inte bara till sina följare på Instagram eller andra sociala medier, utan även med andra. De allra flesta tar bara en enda bild under sitt besök, men den lilla grupp som faktiskt tar fler bilder, väcker intresse genom att de faktiskt ägnar tid åt att inkludera Nordiska museet i sin personliga berättelse och i sin identitet på webben. Det är också högst personliga berättelser som bilderna utgör, som kan kopplas till individens bildspråk och individuella intressen. Mer om den studien berättar vi längre fram i år.

Så om #MuseumSelfie Day igen. Initiativet har hittills genererat nästan 13 000 fotografier där besökare och museianställda delar med sig av museiupplevelser. Mycket är på skoj, med en stor dos humor, vilket just var avsikten med initiativet. Det ger besökarna en möjlighet att vara mindre högtidligt inställda till de hittills så pompösa och auktoritativa museerna, och det ger anställda en möjlighet att visa en mer personlig och lättsam sida av museet.

Framöver kommer vi kanske att se allt fler och längre bildberättelser från besökarnas upplevelser av museet. Möjligheten finns också för att museerna själva använda samma visuella kommunikation för att förmedla kunskap till besökarna, och inte minst för att skapa delaktighet och föra en dialog.

Kajsa Hartig

 

 

 

 

 

 

Wikipediasatsning

Utbildning för centralmuseernas personal på Nordiska museet.
Utbildning för centralmuseernas personal på Nordiska museet.

Sedan 2012 samarbetar Sveriges centralmuseer med Wikimedia Sverige, som vi skrivit om tidigare. Sedan dess har ett längre pilotprojekt under 2013 genomförts, museipersonal har bidragit med kunskap i form av artiklar, bilder har laddats upp ur museisamlingar.

Just nu pågår nya utbildningstillfällen för museipersonal, om redigerings- och statistikverktyg. Respektive museum som medverkar i samarbetet lägger också upp en plan för insatser under resten av året. Om samarbetet och om musernas insatser kan ni läsa här.

Idag har Axel Pettersson från Wikimedia Sverige gästat Nordiska museet och berättat om samarbetet och om hur man kommer igång med redigeringsarbete. Deltar gör personal från centralmuseerna. Nytt utbildningstillfälle ges i november.

På Nordiska museet har förutom pilotprojektet 2013, har en rad andra insatser genomförts. Redan 2010 beslutade museet att bidra med 1 000 bilder ur samlingarna, som vi skrivit om i ett tidigare inlägg. Under 2013 genomfördes två skrivstugor på tema mode i samarbete med projektet Europeana Fashion, då modestudenter inbjöds till museet att skriva om modehistoria. Museets personal har lärt sig skriva och redigera på Wikipedia, och avsikten är att bidra med kunskap på de områden som museet arbetar med för närvarande. Ett annat viktigt område är att knyta museets digitala resurser till Wikipedia, till exempel genom att knyta Wikipediaartiklar till föremål på www.digitaltmuseum.se och tvärtom.

Ett nytt område som Nordiska museet nu tittar på är att knyta metadata till resursen WikiData, dvs. inhämta information från Wikipedias auktoritetsregister, och tvärtom med länkad öppen data förse Wikipedia med auktoritetsuppgifter.

För museer, arkiv och bibliotek som är nyfikna på att bidra till Wikipedia rekommenderas att kontakta Wikimedia Sverige för mer information.

Gästinlägg: A story told in 400 images: Social media, storytelling and museum collections

Under 2014 medverkar jag i ett ettårigt utbildningsprogram som föreläsare. Utbildningen ges för museer i Hampshire i England och syftar till att stärka organisationerna i sin kommunikation med publiken, via sociala medier. Här är ett gästinlägg av två av utbildningens deltagare Dominic Ivaldi och Angela Willis vid National Motor Museum, Beaulieu, där de berättar om hur de implementerar sociala medier i sitt arbete. Blogginlägget publicerades ursprungligen här.

/Kajsa Hartig, Nya medier

————————————————————————————-

A story told in 400 images:
Social media, storytelling and museum collections

Authors: Dominic Ivaldi and Angela Willis
Organisation: National Motor Museum, Beaulieu, UK

As Digital Collections Officer my role at the National Motor Museum involves managing our website and providing content for social media channels including Facebook, Twitter and Youtube. I have also been involved in several digital projects where social media has played a significant role. My colleague Angela Willis, who manages The Caravan Club Collection hosted at the National Motor Museum, also uses social media regularly, particularly Twitter.

Our experiences of using social media have mainly focused on providing greater access to our collections and promoting events. We have also used social media to take part in national campaigns such as #MuseumWeek and National Archives/Libraries Day. However what attracted us to the Digital Narratives project was the opportunity to tell a more detailed story about our collections and to engage with our audience on a different level than before.

A First World War commemorative project

Before we got involved in the project we already had a story we wanted to tell. The National Motor Museum in partnership with The Caravan Club, has recently received funding from the HLF for a First World War commemorative project titled ‘Caravans and Charabancs – Leisure Motoring After the First World War‘. This is primarily an outreach project which will focus on developments to leisure motoring in the post-war period. The Digital Narratives project seemed an ideal opportunity to aid us in telling this story and we also hoped it would show us new ways in which this could be done.

Preparing to share a story: What do we want to achieve?

To date we have attended two open workshops and had face-to-face meetings with the lead consultant for the Project, Abhay Adhikari. What has been the most useful learning experience for us are the simple steps and techniques that can be put into place to help tell our story.

The first workshop was useful in giving us a clear process of what it is we want to achieve. What is your idea or activity, what is the desired outcome, what is the context to this activity, who can you use to give voice to your project and help influence?

This was taken further in the second workshop facilitated by Kajsa Hartig who is the Digital Navigator at Nordiska Museet in Stockholm. The session gave clear pointers to developing your storytelling. What story is it you want to tell, what channel is the most appropriate, who you need to get on board, what content do you want to publish? Techniques were used such as ’5 words, 5 sentences’ as a simple but useful method to get straight to the point in deciding what you want to say and creating a quick story to convey this.

These approaches may seem simple but it has given us a new way of looking at what we want to say and also ensures we are telling stories about our collections instead of just putting content out there for the sake of it.

A story told in 400 images

The Digital Narratives project has also allowed us to explore the use of different social media channels and bring to our attention platforms we have not heard of before. It has given us practical experience of setting up different channels beyond the tried and tested. More importantly it has focused our minds on the importance of getting the most out of social media and the best way to use these platforms.

The project has helped formulate these ideas to our own Caravans and Charabancs story. We have identified a collection of 400 charabanc images that we want to use to tell our story, with the final outcome being an exhibition at the Museum.

Our storytelling plan is as outlined:

  1. Setup a Flickr Commons account to share the 400+ images
  2. Create a list of potential partners and influencers on social media
  3. Setup a Storify account as an alternative to a blog and create 4 storify stories between the end of July and September
  4. Develop the Caravan Club Twitter account to promote the exhibition
  5. Identify 10 key partners to help promote the stories through their social media

We also hope to use our new audience to participate in workshops, talks and tours in order to get them involved in the project and lend their voices to our stories.

A new way of working: challenges and solutions

The project has also provided challenges. To large extents these have come from within, such as unforeseen issues with staff availability and logistical challenges, which have delayed our start dates.

We have also met challenges with some of the social media platforms themselves, such as Flickr Commons and then Wiki commons which we had hoped to use to host our images. They proved to be either unsuitable or too restrictive to move the project on quickly, so we have settled with using Flickr to host the images which we can then embed into Storify.

We are now just beginning to put our plan into action and hope that over the summer we will have laid the foundations of our digital story.

This guest blog post has been written by Dominic Ivaldi and Angela Willis. Dominic is the Digital Collections Officer and Angela is the Caravan Club Curator at the National Motor Museum, Beaulieu. Their organisation is part of a 1 year project to explore how museums can use social media for effective digital storytelling.

Digital Narratives is a South East Museum Development Programme project, supported using public funding by Arts Council England. The vision is to enable the region’s museums become strong, healthy and vibrant organisations and to create a self-sustainable museum development framework.

 

 

Att använda sociala medier på jobbet

Intendent Lena Kättström Höök arbetar med sociala medier.
Intendent Lena Kättström Höök arbetar med sociala medier.

Digitala verktyg och tjänster öppnar många möjligheter för museer, möjligheter att nå ut till en bredare publik, att bli mer tillgängliga för publiken och låta besökare aktivt bidra och delta på ett sätt som inte var möjligt tidigare. För att fullt ut nyttja digitala och sociala verktyg och tjänster, som exempelvis sociala medier, behöver museiorganisationen anamma dem i alla delar av verksamheterna.

Det är något vi särskilt uppmärksammat och arbetat med det senaste året vid Avdelningen nya medier. Vi har påbörjat en långsiktig kompetensutveckling på området genom interna träffar och workshops, och genom att uppmuntra enskilda medarbetare att nyttja kanalerna i sitt arbete.

Två yrkesgrupper som särskilt tagit ett kliv framåt på området vid museet är pedagoger och intendenter som nu tittar närmare på användningsområden och möjligheter. Ett konkret exempel på hur sociala medier kan användas i yrkesverksamheten som museiintendent, är genom att kommunicera i realtid med målgrupperna via Twitter.

Vid två tillfällen under våren har intendent Lena Kättström Höök suttit vid sin dator och kommunicerat direkt med målgrupperna kring de ämnesområden som ingår i hennes arbete. Här delar Lena med sig av sina erfarenheter:

Vad har du för erfarenheter av sociala medier tidigare, privat och i yrkeslivet?

– Jag har sedan slutet av 1990-talet deltagit i arbetet med webbsidor för museet, bland annat för utställningen Vargen 1997. Nu senast arbetade vi tillsammans med Avdelningen nya medier med en insamlingswebbplats på tema Hår. Jag gör också regelbundet upprop via museets webbplats, dvs ställer frågor till våra målgrupper om olika ämnen. När det gäller specifikt sociala medier använder jag Facebook privat (mycket) och Instagram (ytterst lite).

Vad gjorde du när du använde Twitter, kan du beskriva vad det hela gick ut på?

– Jag kommunicerade med publiken om påsk- och Valborgsseder. Vi berättade för museets följare på Twitter att jag skulle sitta och svara på frågor en och en halv timme en viss dag.

Vad tyckte du om upplevelsen? Var det svårt, lätt?

– Själva kommunikationen dvs skrivandet var lätt och roligt. Genom att jag fick en norska på tråden när det gällde påskfirandet kunde jag fråga om påskfirandet i grannlandet och fick direkt en artikel om Påskekrim. Det svåra var väl att veta vilka knappar att trycka på vid konversationen.

Tror du Twitter och andra sociala medier kan tillföra något i museiintendenters vardag?

– Som kommunikationskanal är det demokratiskt, folkbildande och ställer människan i centrum – stämmer precis med Nordiska museets grundare Artur Hazelius ideal för verksamheten. Genom kommunikationen kan man inte bara dela med sig av kunskap utan man kan också inhämta kunskap – och på så sätt hålla sig ajour med omvärlden och också samla in uppgifter. Genom att kommunicera med kollegor på framförallt Facebook gäller samma sak.

Vilka svårigheter tror du finns i arbetet med att integrera sociala medier i museiverksamheterna?

– Gränsen mellan personligt – privat kan vara svår. Det är bra med en praktisk lathund som beskriver vilka knappar man ska trycka på, hur mycket man ska skriva och dylikt – väldigt basalt. Sen gäller det att få igång folk – och få alla att återvända material och kunskap som man redan har – för att komma över gränsen att tycka att det är jobbigt och bara ytterligare en uppgift – att se att det är enkelt och kul och att man kan ha nytta av det själv genom att få in uppgifter och göra omvärldsanalys….

Skulle du vilja använda sociala medier igen?

– Visst! Jag prövar till exempel gärna på att blogga om traditioner och där låta publiken ställa frågor.