Kajsa Hartig

Med publiken i fokus del 3/3

Förändrade behov, i omvärlden och internt, gör att arbetet med digitalt behöver breddas och integreras än tydligare i museiverksamheten. Det vill vi göra genom fokus på sex strategiska områden:

Publikt engagemang, med fokus på dialog, delaktighet och medskapande:
Med digitala upplevelser, såväl på webben och i sociala medier som i det fysiska rummet, ska Nordiska museet möjliggöra och inbjuda till dialog, delaktighet och medskapande. Såväl kunskapsinnehåll i digitala kanaler, som upplevelser i museet, ska engagera och stärka besökarna, och skapa utrymme för att bidra med egna upplevelser och erfarenheter.
Publika upplevelser: Digitala produkter, upplevelser och tjänster
Strategiskt viktigt är att producera inkluderande multisensoriska upplevelser som bygger på interaktion. Museiupplevelsen måste formas så att den blir en möjlig arena för publiken att vara en aktiv part och medskapare, en museiupplevelse som aktiverar och stärker besökaren, och som talar till känslan. Upplevelserna ska kunna levereras över hela det publika ekosystemet, som består av såväl fysiska rum som digitala kanaler och tjänster.
Publika insikter: Datainsamling och analys
Med löpande datainsamling och analys ska nya insikter skapas, som ska ligga till grund för utvecklingen av nya publika upplevelser. Den datainsamling som redan pågår i digitala kanaler ska på sikt stärkas med ökad kunskap om besökarnas upplevelser i de fysiska miljöerna.
Digitalt på tvärs över hela organisationen
I syfte att utveckla nya, samt – lika viktigt – överbrygga gamla och nya projektmodeller får avdelningens arbete från 2017 en tydligare agenda, som bland annat omfattar löpande utbildningsinsatser och fortsatt stöd till avdelningarna i arbetet med att utveckla och implementera digital teknik, kanaler och arbetsmetoder. Avdelningen ska också vara ett stöd i multidisciplinära team som ska arbeta med upplevelser som inkluderar digital teknik, och kommunikation i digitala kanaler. En konkret insats som inleds inom kort är lanseringen av en redaktion för digitala medier med kompetenser från olika delar av museet.
Kunskapsuppbyggnad, kunskapsförmedling och paketering
Digital teknik och digitala medier ska möjliggöra ny kunskapsinsamling. En stor satsning görs redan nu på vidareutveckling av webbplatsen minnen.se i samarbete med Norsk Folkemuseum och Kultur-IT. I samband med utvecklingsarbetet ses hela processen kring digital insamling över.Kunskapsinnehåll ska paketeras i syfte att engagera publiken i hela det publika ekosystemet. En viktig taktisk insats är att bilda en redaktion, med kompetenser på tvärs i museet, som ska bidra till att skala upp innehållsproduktionen till de digitala kanalerna. Inte minst kommer fokus att ligga på hur innehållet paketeras. Här är, förutom god kännedom om museets publika ekosystem, också produktion av engagemangsskapande innehåll, paketering i form av storytelling och rörlig bild viktiga ingredienser.
Digitala samlingar, infrastrukturer och tillämpningar
Digital teknik och digitala medier ska överbrygga gapet mellan samlingar/kunskapsbank och publik – oavsett var i det publika ekosystemet som besökaren befinner sig, Den digitala tekniken ska hjälpa besökaren att tolka innehållet och förstärka upplevelser, men också uppmuntra besökaren till aktivt deltagande. Ett långsiktigt arbete pågår för att skapa en starkare övergripande infrastruktur genom Kultur-IT:s produkter, som Digitalt Museum, Primus, Kulturnav, Kulturpunkt och Minnen.se. Syftet är att än bättre tillvarata och nyttja de digitala resurserna i den publika museiupplevelsen.

Vidare ska utvecklingen av tillämpningar på de digitala kunskapsresurserna ske i samverkan med andra organisationer. Ett pågående exempel är Skolwiki-projektet, ett samarbete mellan Nordiska museet, gymnasieskolor och Wikimedia Sverige. En viktig förutsättning är att museets samlingar är så öppna, tillgängliga som möjligt och därmed användbara och relevanta för användarna. En fortsatt satsning på att sprida museets samlingar via exempelvis Wikimedia Commons är prioriterad.

De sex strategiska områdena ger en viktig ram för att kunna bygga bättre kunskap om, och planera insatser för, den publika kunskapsupplevelsen. De sätter digitalt i relation till befintliga arbetsmetoder för exempelvis utställningar, förlagspublikationer och programverksamhet. Och de sätter museets publika utbud i relation till digital teknik, digitala tänkesätt och metoder – vilket i sin tur skapar insikt om hur digitala insatser bör formas och levereras för att bättre kunna producera relevanta och engagerande upplevelser.

Sociala medier

Sociala medier är särskilt viktiga kanaler för dialog, delaktighet och medskapande. Kanalerna har vid Nordiska museet fem användningsområden, som på olika sätt kopplas till ovanstående sex strategiska områden:

Skapa ökad tillgång till, och kunskap om, museets kunskapsbank och samlingar: Metod- och produktutveckla för att sociala medier ska bidra till ökad användning av och interaktion med museets samlingar och kunskapsbank.
Möjliggöra och uppmuntra dialog, delaktighet och medskapande: Använda kanalerna för att bygga långsiktigt hållbar dialog med publikgrupper.
Kommunikation och marknadsföring
Utgöra en integrerad del av den publika upplevelsen av museet som ett verktyg att göra upplevelsen social
Verktyg för internt digitalt förändringsarbete och kompetenslyft av personalen

Sammanfattning

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet. Upplevelsen ska aktivera och stärka besökarna, och tala till känslan – vi vill skapa en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.). Upplevelsen kan framöver både komma att starta och sluta i de digitala arenorna. För att kunna utveckla besökarens kunskapsbaserade möte med museet görs särskilda satsningar inom sex strategiska områden. Det publika ekosystemet synliggörs och analyseras, och blir grunden i planeringen av nya publika satsningar.

En utmaning för avdelningen Digital interaktion är nu att implementera strategin och göra verkstad av innehållet. Det är ett krävande arbete, som i vissa avseenden kommer att gå snabbt och i andra ta mycket längre tid. En viktig del av arbetet är att skapa utrymme för experimenterande och utforskande för att stegvis utveckla den publika kunskapsbaserade upplevelsen i samarbeten på tvärs över organisationen. En annan viktig del är att alltid se strategin som ett levande dokument, som löpande revideras och utvecklas i takt med organisationen och med omvärlden.

Med publiken i fokus – del 2/3

Kärnan i strategin Med publiken i fokus

Nordiska museet ska, med hjälp av digital teknik, digitala kanaler, tänkesätt och metoder, skapa en attraktiv och inkluderande publik upplevelse av museet, som aktiverar och stärker besökarna, och som talar till känslan – en upplevelse för alla sinnen. Upplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet, dvs. såväl fysiskt i museet som digitalt (webbplats, sociala medier, kiosker, appar osv.).

Digitalt handlar inte bara om hårdvaror och mjukvaror, eller val av kanaler på webben och i sociala medier, det handlar också om att kompetensutveckla så att vi kan skapa förståelse för och nytta av det digitala i museets alla verksamheter.

Vi vill inte bara förmedla, vi vill demokratisera användandet av kulturarvet, möjliggöra för publiken att medverka, påverka och bli stärkta av samlingar och kunskap. Vi pratar i strategin om upplevelsen av museet, inte varumärkesupplevelsen – det ingår inte i vårt uppdrag – utan om den kunskapsbaserade upplevelsen som kommer till uttryck genom utställningar, e-böcker, webbplatser, sociala medier med mera. Formuleringen ovan, kärnan i strategin, är också ett instrument i arbetet att öka den interna förståelsen för digitalt.

Ekosystemet för en sömlös publik upplevelse, kräver samarbete på tvärs

Vi vill att kunskapsupplevelsen ska vara sömlös över hela det publika ekosystemet. Det betyder att den inte bara ska levereras över såväl digitala som analoga kanaler utan att upplevelsen ska formas så att den hänger ihop, är relevant och begriplig. En publik kunskapsupplevelse vid Nordiska museet kan idag mycket väl, eller snarare kanske högst troligen, starta online. En så kallad “digital first”-upplevelse.

Samarbete på tvärs i organisationen

För att kunna skapa en kunskapsupplevelse på tvärs över det publika ekosystemet, krävs mer än någonsin att vi samarbetar på tvärs i organisationen. Digitalt kan inte vara något separat från övrig museiverksamhet. Vi kan inte planera en museiupplevelse i museet utan att involvera digitalt från första början. Det betyder inte att vi automatiskt ska planera in digitala produktioner i museet i varje enskild utställning, men att den fysiska upplevelsen i museet ska hänga samman med, och kommer allt oftare att börja i, digitala kanaler. Inte bara som en annons, eller ett slags substitut för den fysiska upplevelsen, utan som en upplevelse med ett egenvärde, där besökaren aktiveras och lägger en första pusselbit i något större.

Strategiska övergripande mål

Till 2020 ska museet ha kraftigt ökat antalet följare och besökare i digitala kanaler, men framförallt ha ökat engagemang, dialog och delaktighet samt ökat användningen av museets digitala resurser.
Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska integreras i och skapa värde i nyproducerade kunskapsupplevelser – i hela det publika ekosystemet
Digitalt blir centrala verktyg och metoder för att bygga publika relationer, där dialog, delaktighet och medskapande står i centrum, i produktion av nya publika upplevelser
Digitalt ska utgöra en central infrastruktur och resurs för kunskapsinsamling, kunskapsförmedling och laborativt lärande
Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska bidra till förnyelse i alla museets verksamheter
Nordiska museet ska för museisverige vara ett kompetensnod för frågor om digital insamling och dokumentation

Framgångsfaktorer

För att arbetet med digitala kanaler, verktyg och metoder ska kunna tillföra museiupplevelsen och hela museiverksamheten ett mervärde, och bidra till att museets målbild 2020 uppfylls, krävs:
Att avdelningen Digital interaktion är ett kompetenscentrum i museet
Att avdelningens medarbetare upprättahåller spetskompetens, genomför löpande omvärldsbevakning, bygger stark målgruppskännedom
Att avdelningen – med tydligt mandat – såväl leder och deltar i småskalig försöksverksamhet som stora insatser med ett tydligt publikt fokus
Att avdelningen med mandat och resurser kan stödja övriga verksamheter och fungera som en motor i det digitala förändrings- och utvecklingsarbetet på museet.
Att Nordiska museet som helhet avsätter tid och resurser för det digitala förändringsarbetet

Nästa blogginlägg

I nästa blogginlägg presenteras sex strategiska verksamhetsområden där insatser på det digitala området ska bidra till den publika museiupplevelsen.

Från Nya medier till Digital interaktion Nordiska museets digitala strategi Med publiken i fokus, del 1/3

Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet.

Avdelningen Nya medier på Nordiska museet, som bildades 2011, har nu funnits i sex år. I samband med att vi nu smyglanserar en ny digital strategi passar vi på att byta namn till Digital interaktion. En huvudsaklig anledning är att avdelningen nu, än tydligare, sätter publiken i fokus för arbetet med digitala kanaler, medier och verktyg.

Med publiken i fokus

Namnet på den nya digitala strategin Med publiken i fokus, ligger i linje med museets övergripande strategi, att sätta besökaren i centrum för besökarupplevelsen. Den digitala strategin finns ännu inte publicerad i sin helhet, eftersom det pågår ett varumärkesarbete där bland annat alla större styrdokument ses över, och får en gemensam ram. Men arbetet med det digitala pågår och den nya strategin tas nu successivt i bruk, och därför kommer vi att publicera tre blogginlägg som ger strategins huvuddrag.

En digital strategi eller en museistrategi med digitala inslag?

Till att börja med vill vi givetvis ge ett inspel i debatten kring digitala strategier: Ska man alls ha en digital strategi? Ska inte digitalt vid det här laget vara naturligt integrerat i allt vi gör? Faran med att lyfta ut digitalt är att digitala frågor lätt hamnar i en separat silo, och därmed inte kan skapa den eftersträvade effekten. Även vi har sett den tendensen, men trots det valt att skapa en separat strategi även denna gång. Huvudanledningen är att digitalt kräver ett särskilt fokus, och särskilda resurser, på grund av snabb utveckling i omvärlden och omfattande påverkan på museiverksamheten. Lösningen är att än tydligare prioritera insatser som väver samman digitalt med museets övergripande verksamhet. Och vem vet, kanske nästa version blir en innovationsstrategi?

Behoven av en ny digital strategi

Förändringar i omvärlden på tre centrala områden gör att Nordiska museet har sett ett växande behov av att utveckla sin strategi för arbetet med digitala medier. Det handlar om:

1: Förändrade publikbehov

Det digitaliserade samhället är idag i ständig förändring och utveckling. Konkurrensen om publikens uppmärksamhet ökar, vilket i sin tur skapar behovet – för museet – att kunna möta besökaren, som lever sitt liv både i den digitala världen och i det fysiska rummet, med ett relevant utbud. Att publiken ställer nya krav på sina digitala upplevelser är inget nytt, men för att hänga med i utvecklingen krävs större flexibilitet och snabbhet i arbetet med taktiska insatser på det digitala området.

2: En snabbt växande möjlighet att nå ny publik

Med över 24 500 000 visningar av Nordiska museets innehåll på Wikipedia, en räckvidd på drygt 7 300 000 i sociala medier, cirka 900 000 visningar av föremål och fotografier på www.digitaltmuseum.se och 800 000 besök på webbplatsen under 2016, utgör digitala kanaler viktiga arenor för kunskapsförmedling, dialog och delaktighet. I jämförelse omfattar de fysiska besöken till museet 600 000 (inklusive anläggningsbesök) samma år. Den potentiella räckvidden för digitala kanaler är stor. Digitalt är därför samtidigt en av de centrala förutsättningarna för att Nordiska museet ska uppnå sitt publikmål, genom varumärkes- och relationsbyggande och kunskapsförmedlande insatser.

3: Ett internt behov av nya arbetsmetoder, tänkesätt och prioriteringar

Det interna arbetet för att möta publiken med ett större och bättre digitalt utbud kräver nytänkande och omprioriteringar, men även nya arbetsmetoder som på många sätt utmanar befintliga rutiner och arbetssätt i hela organisationen. Här finns också behov av att utveckla nya arbetsmetoder som bättre stödjer en upplevelse av museet i såväl digitala kanaler som fysiska miljöer. En viktig utgångspunkt är att digitalt handlar lika mycket teknik som kultur, attityd och förmåga.

Kulturarvspropositionen

Användningen av digital kommunikationsteknik har skapat stora möjligheter att utveckla nya öppna arbetssätt vid kulturarvsinstitutionerna, vilket också ligger i linje med regeringens prioritering av medskapande och ett kulturarv som är angeläget för alla.

Förutom förändrade behov i omvärlden och internt finns också i regeringens Proposition 2016/17:116 om en ny kulturarvspolitik en mer uttalad riktlinje för arbetet med kulturarvet. Dialog och medskapande står i centrum genom hela texten:

För att kulturarvets värden ska komma hela samhället till del bör det offentliga kulturarvsarbetet vidareutvecklas så att:

– det gemensamma kulturarvet blir en angelägenhet för alla,
– det offentliga samtalet vidgas och fördjupas, och
– medskapande och engagemang främjas.

Museerna ska ”…aktivt samverka med sina intressenter” och utveckla sin kunskapsförmedlande roll för att locka till sig så många användare som möjligt. Det betyder också att museerna ska främja fri åsiktsbildning och understödja ett fritt meningsutbyte i verksamheten.

Särskild vikt läggs vid digitala verktyg, metoder och kanaler:

För att det gemensamma kulturarvet ska bli angeläget för alla och för att medskapande och engagemang ska främjas, bör de statliga kulturarvsinstitutionerna i ännu högre grad än hittills använda sig av digitaliseringens möjligheter.

Nordiska museets nya digitala strategi ligger helt i linje med kulturarvspropositionens fokus på dialog, delaktighet och medskapande, och relaterar till museets publika verksamhet, såväl kunskapskommunikation på webb och i sociala medier, som i den publika fysiska upplevelsen på plats i museets olika miljöer.

Nordiska museets digitala strategi – tre fokusområden

Precis som med den föregående strategin har vi valt att lyfta tre fokusområden:

1. Värdeskapande publika upplevelser

De strategiska målen för avdelningen Digital interaktion 2017–2020 handlar om att digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska integreras i och skapa värde i nyproducerade besökarupplevelser – i hela det publika ekosystemet. Vidare att digitalt blir centrala verktyg och metoder för att bygga publika relationer, med dialog, delaktighet och medskapande i centrum. Digitalt ska också utgöra en central infrastruktur och resurs för kunskapsinsamling, kunskapsförmedling och laborativt lärande.

2. Ett digitalt kompetenscentrum

En förutsättning för framgång är att avdelningen Digital interaktion blir ett kompetenscentrum som stödjer digitalt förändrings- och utvecklingsarbete i hela museet. Museets digitala kunskaps- och upplevelseförmedlande insatser ska vara långsiktigt hållbara, och bygga på dialog, delaktighet och medskapande.
För att kunna skapa en attraktiv helhetsupplevelse av museet, såväl digitalt som i fysiska miljöer, krävs effektiva samarbeten på tvärs i museet, ett mål som avdelningen också ska bidra till. Digitala verktyg, metoder och tänkesätt ska bidra till förnyelse i alla museets verksamheter.

3. Tillgängliga samlingar och målgruppsanpassat innehåll

Museets digitala samlingar ska förmedlas på ett så fritt och öppet, samt tillgängligt sätt som möjligt. Ökade insatser ska göras för att skapa ett relevant, inkluderande och användbart kunskapsinnehåll anpassat till specifika publikgrupper och till att levereras i hela det digitala publika ekosystemet.

Nästa inlägg

I nästa blogginlägg tittar vi närmare på mål och framgångsfaktorer.

Samla digitalt – nya utmaningar och möjligheter för museer

Insamling av fotografier med fönsterlampor, november 2015. — Under november 2015 genomförde Nordiska museet en insamling av bilder på fönsterlampor, ett initiativ som gav bra respons. Initiativet omfattade insamlingsformulär på museets webbplats samt kommunikation i sociala medier.

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet ”What Finland Eats and Drinks”, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar?
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

Tydlig kommunikation
Enkelt språk
Visuellt tilltalande/tekniskt smidig
Mycket bilder
Tävling – de bästa berättelserna belönas med priser
Detaljerade frågelistor
Uppföljning med intervjuer

Ta del av enkätsvaren här >>

Nordiska museets erfarenheter

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Sammanfattning

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig

Nya medier handlar om människan först

Det händer mycket på det digitala området i den svenska museisektorn. Pilotverksamhet och verksamhetsutveckling genomförs på en rad områden. Samtidigt sker den digitala utvecklingen snabbt och utmaningen med växande digitala tjänster och verktyg är stor.

Störst är användningen av digitala infrastrukturer, med samlingsdatabaser, ett arbete som pågått i decennier. Webb och sociala medier är vid det här laget också väl etablerade digitala verktyg för museer. Förståelsen är stor för dialog och delaktighet via exempelvis kiosker i utställningar och på webben där besökaren uppmuntras att bidra med berättelser och bilder. Där det är möjligt släpps samlingar, dvs. utan upphovsrättsliga restriktioner, via exempelvis Flickr Commons eller Wikimedia Commons men också via API:er. Sveriges Centralmuseer har ett pågående samarbete med Wikimedia Sverige. Många museer erbjuder fritt WiFi till besökarna. Appar utvecklas och nya tjänster byggs för att öka tillgängligheten till kulturarvet.

Digitala arbetssätt och strategier är alltså inget nytt i museibranschen. Det finns dessutom ett uppdrag till museerna från Kulturdepartementet från 2009 att ta fram strategier på området. Ett av tre centrala syften med de politiska kraven på museerna, på det digitala området, handlar om att öka tillgången till kulturarvet.

Den digitala världen ser annorlunda ut idag jämfört med för bara tio år sedan, vilket ställer krav på ny kompetens, men också nytänkande, omprioriteringar och framförallt en förmåga till snabb förändring.

Möjligheterna med digitala verktyg och kanaler för att nå ut till publiken är stora. En utmaning är att hitta rätt, prioritera och bygga en digitalt kompetent organisation, den viktigaste grundstenen i en digital strategi. Det är här många museer nu befinner sig, att ta klivet från att anamma tekniken, skaffa kompetens och förståelse för möjligheter och utmaningar, till att strategiskt och effektivt stärka hela organisationen och därmed nyttja digitalt och socialt i alla delar av verksamheterna. Kanske den största utmaningen i steget mot att bli en digital organisation.

I år fördjupar sig Tekniska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Stockholms stadsmuseum och Historiska museet i strategisk kommunikation med hjälp av storytelling i sociala medier, i en ettårig utbildningssatsning. Syftet är att få med hela organisationen på vagnen, öka kompetensen på området storytelling och kampanjer, och därmed också stärka arbetet med socialt och digitalt. Utbildningen, som ges av föreningen IdeK och sker i samarbete med brittiske onlinestrategen Abhay Adhikari, genomfördes under 2014 vid Hampshire museums i England.

Både under utbildningen i England, och nu i Sverige, deltar jag som föreläsare med fokus just på digitala organisationer. Ända sedan Nordiska museets avdelning Nya medier grundades 2011 har en viktig del av arbetet varit att förmedla kunskaper och erfarenheter om museer och digital utveckling, och specifikt från de framsteg som görs vid Nordiska museet. Därför är det särskilt roligt att delta i ett så omfattande digitalt utbildningsprojekt som sätter människan i fokus. Digital verksamhetsutveckling handlar om teknik, men till den allra största delen om människan, såväl medarbetarna som målgrupperna, och det handlar framförallt om att förändra gamla arbetssätt så att de passar i den digitaliserad värld.

Kajsa Hartig

#MuseumSelfie Day och besökarfotografier

Den 21 januari genomfördes en internationell kampanj i sociala medier på tema ”selfies”. Trenden att ta så kallade selfies och sedan publicera i sociala medier har funnit länge. Förra året lanserade londonbaserade museikonsulten Mar Dixon initiativet att sprida hashtaggen #MuseumSelfie. Initiativet blev en stor succé, många museer världen över hakade på – även flera svenska museer, och i år var det alltså dags på nytt.

Som fenomen är besökarfotografier inget nytt, även om museer genom åren haft en tendens att vara försiktiga med att tillåta fotografering i utställningarna, ibland av upphovsrättsliga skäl och ibland för att skydda konstverk och föremål från starka blixtljus. Men idag när de flesta fotograferar med mobilkameror, sällan med blixt, och med syfte att berätta om sitt besök för släkt, vänner och bekanta genom sociala medier, får termen besökarfotografier en helt ny innebörd. Och det blir mer angeläget än någonsin att ställa sig frågan vad fotografering under museibesöket egentligen betyder, både för besökaren och för museet.

Besökarbilder i utställningen Trend 2010.

Just nu undersöker jag vad för slags bilder besökarna tar på Nordiska museet genom att studera bilder på Instagram taggade med #nordiskamuseet och #meandgustavvasa. Den senare hashtaggen finns på en skylt i museet som uppmanar just till selfies med statyn av Gustav Vasa.

Det blir allt mer tydligt hur viktig fotograferandet är för besökaren. Även om antalet fotografier i förhållande till det totala besökarantalet vid museet fortfarande är mycket litet, är det ändå en växande trend att genom hashtags dela sin upplevelse av museet inte bara till sina följare på Instagram eller andra sociala medier, utan även med andra. De allra flesta tar bara en enda bild under sitt besök, men den lilla grupp som faktiskt tar fler bilder, väcker intresse genom att de faktiskt ägnar tid åt att inkludera Nordiska museet i sin personliga berättelse och i sin identitet på webben. Det är också högst personliga berättelser som bilderna utgör, som kan kopplas till individens bildspråk och individuella intressen. Mer om den studien berättar vi längre fram i år.

Så om #MuseumSelfie Day igen. Initiativet har hittills genererat nästan 13 000 fotografier där besökare och museianställda delar med sig av museiupplevelser. Mycket är på skoj, med en stor dos humor, vilket just var avsikten med initiativet. Det ger besökarna en möjlighet att vara mindre högtidligt inställda till de hittills så pompösa och auktoritativa museerna, och det ger anställda en möjlighet att visa en mer personlig och lättsam sida av museet.

Framöver kommer vi kanske att se allt fler och längre bildberättelser från besökarnas upplevelser av museet. Möjligheten finns också för att museerna själva använda samma visuella kommunikation för att förmedla kunskap till besökarna, och inte minst för att skapa delaktighet och föra en dialog.

Kajsa Hartig

Wikipediasatsning

Utbildning för centralmuseernas personal på Nordiska museet.

Sedan 2012 samarbetar Sveriges centralmuseer med Wikimedia Sverige, som vi skrivit om tidigare. Sedan dess har ett längre pilotprojekt under 2013 genomförts, museipersonal har bidragit med kunskap i form av artiklar, bilder har laddats upp ur museisamlingar.

Just nu pågår nya utbildningstillfällen för museipersonal, om redigerings- och statistikverktyg. Respektive museum som medverkar i samarbetet lägger också upp en plan för insatser under resten av året. Om samarbetet och om musernas insatser kan ni läsa här.

Idag har Axel Pettersson från Wikimedia Sverige gästat Nordiska museet och berättat om samarbetet och om hur man kommer igång med redigeringsarbete. Deltar gör personal från centralmuseerna. Nytt utbildningstillfälle ges i november.

På Nordiska museet har förutom pilotprojektet 2013, har en rad andra insatser genomförts. Redan 2010 beslutade museet att bidra med 1 000 bilder ur samlingarna, som vi skrivit om i ett tidigare inlägg. Under 2013 genomfördes två skrivstugor på tema mode i samarbete med projektet Europeana Fashion, då modestudenter inbjöds till museet att skriva om modehistoria. Museets personal har lärt sig skriva och redigera på Wikipedia, och avsikten är att bidra med kunskap på de områden som museet arbetar med för närvarande. Ett annat viktigt område är att knyta museets digitala resurser till Wikipedia, till exempel genom att knyta Wikipediaartiklar till föremål på www.digitaltmuseum.se och tvärtom.

Ett nytt område som Nordiska museet nu tittar på är att knyta metadata till resursen WikiData, dvs. inhämta information från Wikipedias auktoritetsregister, och tvärtom med länkad öppen data förse Wikipedia med auktoritetsuppgifter.

För museer, arkiv och bibliotek som är nyfikna på att bidra till Wikipedia rekommenderas att kontakta Wikimedia Sverige för mer information.

Gästinlägg: A story told in 400 images: Social media, storytelling and museum collections

Under 2014 medverkar jag i ett ettårigt utbildningsprogram som föreläsare. Utbildningen ges för museer i Hampshire i England och syftar till att stärka organisationerna i sin kommunikation med publiken, via sociala medier. Här är ett gästinlägg av två av utbildningens deltagare Dominic Ivaldi och Angela Willis vid National Motor Museum, Beaulieu, där de berättar om hur de implementerar sociala medier i sitt arbete. Blogginlägget publicerades ursprungligen här.

/Kajsa Hartig, Nya medier

————————————————————————————-

A story told in 400 images:
Social media, storytelling and museum collections

Authors: Dominic Ivaldi and Angela Willis
Organisation: National Motor Museum, Beaulieu, UK

As Digital Collections Officer my role at the National Motor Museum involves managing our website and providing content for social media channels including Facebook, Twitter and Youtube. I have also been involved in several digital projects where social media has played a significant role. My colleague Angela Willis, who manages The Caravan Club Collection hosted at the National Motor Museum, also uses social media regularly, particularly Twitter.

Our experiences of using social media have mainly focused on providing greater access to our collections and promoting events. We have also used social media to take part in national campaigns such as #MuseumWeek and National Archives/Libraries Day. However what attracted us to the Digital Narratives project was the opportunity to tell a more detailed story about our collections and to engage with our audience on a different level than before.

A First World War commemorative project

Before we got involved in the project we already had a story we wanted to tell. The National Motor Museum in partnership with The Caravan Club, has recently received funding from the HLF for a First World War commemorative project titled ‘Caravans and Charabancs – Leisure Motoring After the First World War‘. This is primarily an outreach project which will focus on developments to leisure motoring in the post-war period. The Digital Narratives project seemed an ideal opportunity to aid us in telling this story and we also hoped it would show us new ways in which this could be done.

Preparing to share a story: What do we want to achieve?

To date we have attended two open workshops and had face-to-face meetings with the lead consultant for the Project, Abhay Adhikari. What has been the most useful learning experience for us are the simple steps and techniques that can be put into place to help tell our story.

The first workshop was useful in giving us a clear process of what it is we want to achieve. What is your idea or activity, what is the desired outcome, what is the context to this activity, who can you use to give voice to your project and help influence?

This was taken further in the second workshop facilitated by Kajsa Hartig who is the Digital Navigator at Nordiska Museet in Stockholm. The session gave clear pointers to developing your storytelling. What story is it you want to tell, what channel is the most appropriate, who you need to get on board, what content do you want to publish? Techniques were used such as ’5 words, 5 sentences’ as a simple but useful method to get straight to the point in deciding what you want to say and creating a quick story to convey this.

These approaches may seem simple but it has given us a new way of looking at what we want to say and also ensures we are telling stories about our collections instead of just putting content out there for the sake of it.

A story told in 400 images

The Digital Narratives project has also allowed us to explore the use of different social media channels and bring to our attention platforms we have not heard of before. It has given us practical experience of setting up different channels beyond the tried and tested. More importantly it has focused our minds on the importance of getting the most out of social media and the best way to use these platforms.

The project has helped formulate these ideas to our own Caravans and Charabancs story. We have identified a collection of 400 charabanc images that we want to use to tell our story, with the final outcome being an exhibition at the Museum.

Our storytelling plan is as outlined:

Setup a Flickr Commons account to share the 400+ images
Create a list of potential partners and influencers on social media
Setup a Storify account as an alternative to a blog and create 4 storify stories between the end of July and September
Develop the Caravan Club Twitter account to promote the exhibition
Identify 10 key partners to help promote the stories through their social media

We also hope to use our new audience to participate in workshops, talks and tours in order to get them involved in the project and lend their voices to our stories.

A new way of working: challenges and solutions

The project has also provided challenges. To large extents these have come from within, such as unforeseen issues with staff availability and logistical challenges, which have delayed our start dates.

We have also met challenges with some of the social media platforms themselves, such as Flickr Commons and then Wiki commons which we had hoped to use to host our images. They proved to be either unsuitable or too restrictive to move the project on quickly, so we have settled with using Flickr to host the images which we can then embed into Storify.

We are now just beginning to put our plan into action and hope that over the summer we will have laid the foundations of our digital story.

This guest blog post has been written by Dominic Ivaldi and Angela Willis. Dominic is the Digital Collections Officer and Angela is the Caravan Club Curator at the National Motor Museum, Beaulieu. Their organisation is part of a 1 year project to explore how museums can use social media for effective digital storytelling.

Digital Narratives is a South East Museum Development Programme project, supported using public funding by Arts Council England. The vision is to enable the region’s museums become strong, healthy and vibrant organisations and to create a self-sustainable museum development framework.

Att använda sociala medier på jobbet

Intendent Lena Kättström Höök arbetar med sociala medier.

Digitala verktyg och tjänster öppnar många möjligheter för museer, möjligheter att nå ut till en bredare publik, att bli mer tillgängliga för publiken och låta besökare aktivt bidra och delta på ett sätt som inte var möjligt tidigare. För att fullt ut nyttja digitala och sociala verktyg och tjänster, som exempelvis sociala medier, behöver museiorganisationen anamma dem i alla delar av verksamheterna.

Det är något vi särskilt uppmärksammat och arbetat med det senaste året vid Avdelningen nya medier. Vi har påbörjat en långsiktig kompetensutveckling på området genom interna träffar och workshops, och genom att uppmuntra enskilda medarbetare att nyttja kanalerna i sitt arbete.

Två yrkesgrupper som särskilt tagit ett kliv framåt på området vid museet är pedagoger och intendenter som nu tittar närmare på användningsområden och möjligheter. Ett konkret exempel på hur sociala medier kan användas i yrkesverksamheten som museiintendent, är genom att kommunicera i realtid med målgrupperna via Twitter.

Vid två tillfällen under våren har intendent Lena Kättström Höök suttit vid sin dator och kommunicerat direkt med målgrupperna kring de ämnesområden som ingår i hennes arbete. Här delar Lena med sig av sina erfarenheter:

Vad har du för erfarenheter av sociala medier tidigare, privat och i yrkeslivet?

– Jag har sedan slutet av 1990-talet deltagit i arbetet med webbsidor för museet, bland annat för utställningen Vargen 1997. Nu senast arbetade vi tillsammans med Avdelningen nya medier med en insamlingswebbplats på tema Hår. Jag gör också regelbundet upprop via museets webbplats, dvs ställer frågor till våra målgrupper om olika ämnen. När det gäller specifikt sociala medier använder jag Facebook privat (mycket) och Instagram (ytterst lite).

Vad gjorde du när du använde Twitter, kan du beskriva vad det hela gick ut på?

– Jag kommunicerade med publiken om påsk- och Valborgsseder. Vi berättade för museets följare på Twitter att jag skulle sitta och svara på frågor en och en halv timme en viss dag.

Vad tyckte du om upplevelsen? Var det svårt, lätt?

– Själva kommunikationen dvs skrivandet var lätt och roligt. Genom att jag fick en norska på tråden när det gällde påskfirandet kunde jag fråga om påskfirandet i grannlandet och fick direkt en artikel om Påskekrim. Det svåra var väl att veta vilka knappar att trycka på vid konversationen.

Tror du Twitter och andra sociala medier kan tillföra något i museiintendenters vardag?

– Som kommunikationskanal är det demokratiskt, folkbildande och ställer människan i centrum – stämmer precis med Nordiska museets grundare Artur Hazelius ideal för verksamheten. Genom kommunikationen kan man inte bara dela med sig av kunskap utan man kan också inhämta kunskap – och på så sätt hålla sig ajour med omvärlden och också samla in uppgifter. Genom att kommunicera med kollegor på framförallt Facebook gäller samma sak.

Vilka svårigheter tror du finns i arbetet med att integrera sociala medier i museiverksamheterna?

– Gränsen mellan personligt – privat kan vara svår. Det är bra med en praktisk lathund som beskriver vilka knappar man ska trycka på, hur mycket man ska skriva och dylikt – väldigt basalt. Sen gäller det att få igång folk – och få alla att återvända material och kunskap som man redan har – för att komma över gränsen att tycka att det är jobbigt och bara ytterligare en uppgift – att se att det är enkelt och kul och att man kan ha nytta av det själv genom att få in uppgifter och göra omvärldsanalys….

Skulle du vilja använda sociala medier igen?

– Visst! Jag prövar till exempel gärna på att blogga om traditioner och där låta publiken ställa frågor.

Takeaways from #MW2014: Part 1

Attending the annual conference Museums and the Web in Baltimore this April was as always a great occasion to find out what’s going on in the area of museums and digital, to connect with colleagues from around the world and to visit museums.

On April 1 I attended a pre-conference tour to five of Baltimore’s museums. The theme of the day was Digital Invasion. The tour was set up by Invasioni Digitali, an Italian museum project that sees itself as a grass root movement disrupting museums:

‘Invasioni Digitali’ (Digital Invasions) are mobs of people who support museums and cultural heritage by ’invading’ them and then documenting the experience on blogs and social media. Each ‘invasion’ is meant to create new forms of conversation about arts and culture, and to transform the cultural heritage into something that is ’open, welcoming and innovative.’ The Digital Invasion’ project is all about co-creating and nurture cultural value through proactive participation of visitors into the museums’ communication life-cycle…

…Social and digital communication are key to the ’invasions’: ’invaders’ are bloggers, archeology amateurs, photographers, Instagrammers, historians, communication experts, but also people with the most varied backgrounds…

…Invasioni Digitali aims now to become a sort of ’territorial lab’ for new social and digital communication products and models, and a tool to enhance both visitor’s experience and the museum/cultural site performance.

As is stated on the project website the ambitions for these digital invasions are quite high. The purpose is to in a grass root style ”invade” museums with smart phones and tablets, take pictures and communicate the experiences. It is about activating the participants, encouraging them to tell stories and to create digital awareness. It is also a way of shifting authority to the invading flash mob, and at the same time including a large online audience that might not have ever visited or even known about the museum. I believe the Manifesto of the Digital Invasion-project is very much challenging current museum practices.

The tour

USS Constellation

The day started with an introduction to the Digital Invasion-project and then we set off on a day-long trip around five of the Baltimore museums. The entire tour was documented in a Storify.

Our first stop, across the street from the conference hotel, was the ship USS Constellation in the Baltimore Harbor. With a professional guide we had an excellent tour getting the full picture of the ship in an hour. Climbing up and down stairs, crouching down avoiding hitting the head in the low ceiling, getting the feeling of the far from comfortable life on board.

The beautiful ship with its intriguing stories encouraged all of us to take pictures. The museum however did not have a WiFi which made it difficult (read: expensive) for overseas visitors to share the experience online while onsite, which was the purpose of the tour.

The National Great Blacks in Waxs Museum, Baltimore. — The National Great Blacks in Wax Museum, Baltimore.

The National Great Blacks in Wax Museum

The second museum was The National Great Blacks in Wax Museum, a wax museum committed solely to the study and preservation of African American history. The museum has around 300 000 visitors per year.

The museum was established in 1983 with several objectives in mind, stated on the museum website:

To stimulate an interest in African American history by revealing the little-known, often-neglected facts of history
To use great leaders as role models to motivate youth to achieve
To improve race relations by dispelling myths of racial inferiority and superiority
To support and work in conjunction with other nonprofit, charitable organizations seeking to improve the social and economic status of African Americans

The museum has wax figures in historical settings portraying the history of African Americans in the US, from the slavery to current individual success stories, though not avoiding more serious issues of today like drug problems within the African American community.

This museum, filled with important and engaging stories, was completely lacking any digital interfaces in gallery. Neither was WiFi provided.

The Walters Art Museum – behind the scenes

The third museum was The Walters Art Museum, where we instead of getting a tour of the museum were invited for a behind the scenes session. The Walters Art Museum is internationally renowned for its collections that presents an overview of world art from pre-dynastic Egypt to 20th-century Europe. There we learned about the museum’s work with hackathons and API:s as well as their work with mobile guides. This was the only museum with free admission as well as a wifi.

The Baltimore Museum of Industry

The fourth museum was The Baltimore Museum of Industry, my personal favorite. The museum consists of environments from historical industries and crafts companies in Baltimore. Our tour guide for the visit was, as at all the previous museums, a wonderful storyteller very efficiently bringing the settings alive. The museum did not have WiFi.

The American Visionary Art Museum

The last stop for the day was at the American Visionary Art Museum, that had WiFi at the entrance, but very disappointingly did not allow photography, ”only outside”. Which quickly brought an end to the Digital Invasion tour. Though there was an opportunity to tweet about the experience, only one tweet made it out from the museum’s exhibitions.

This was the very last museum on the tour and many of the participants were by then somewhat exhausted and jetlagged. Still it is relevant to ask if taking pictures is more important than ”just” telling about the experience (I would definitely say yes).

Takeaways

The tour did set off with the best of intentions that I very much agree with and believe in. This raised expectations, on my part, that we might achieve something, or create something in line with the ambitious manifesto of Invasioni Digitali, at least make a tangible imprint on the museums that we visited.

However the greatest takeaway this day was simply meeting five very different museums in very different situations, with different models of funding and also different ambitions. All with varying digital awareness, most of them probably quite low (which is of course not at all unique but a reality in most museums).

Digital awareness is about something totally different than a museum website, a Facebook page, or a collections database online. The Walters Art Museum’s work with hackathons and the museum API, and experimenting with pilot projects, is a role model. Though how well digital is implemented into the organization is something we didn’t learn about.

Digital awareness is one of the main visions with the Digital Invasion project, and one can certainly ask how much of an impact we made during the day with our mobile phones and tablets on the three museums that had no digital in gallery and no wifi. Perhaps at least we reminded the tour guide that visitors nowadays often come with their own devices expecting new and more inclusive experiences.

The main tangible result of the pre-conference tour is the Storify, created by the Digital Invasion co-founder Marianna Marcucci. It shows the possibilities of showcasing a museum to an audience that might not otherwise be visiting. Or showcasing an exhibition, together with museum staff. At the same time it’s been displayed circa 130 times, which makes me wonder if it has primarily been read by museum folks, particpants of the MW2014 and the community around the Digital Invasion project.

The ideas of the Digital Invasion project are challenging in a very good way for museums, it could be an engine speeding up and preparing for, in a more controlled way, a process that will eventually take place. But it is relevant to ask about the value and true impact of such initiatives, as always with digital efforts.

To me the primary benefit so far would be raising digital awareness within the organization among management, curators and other museum staff. It could also certainly be beneficial when working with outreach, but to what extent we will have to find out. If included in a communications or outreach strategy, well prepared and evaluated, I think it can be a powerful tool.

The value of digital

For me the Digital Invasion-tour at MW2014 also raised another question. The very current issue of defining the general social and cultural value of digital heritage, or digital tools as filters or amplifiers when encountering or consuming heritage. In what ways could for example The National Great Blacks in Wax Museum and their audiences benefit from using digital tools to fulfill their mission, as is stated on their website? Or the Baltimore Museum of Industry?

The questions raised on the value of digital efforts, such as digital invasions, is something I have brought back from MW2014, as well as the actual experience of participating. Together with new ideas about engaging staff though digital invasions, organizing participatory events for visitors and building strategies around these experiences are all valuable takeaways from this year’s Museums and the Web conference in Baltimore.