Platsernas berättelser flyttar till Minnen

I tio års tid har sammanlagt 2121 personer skrivit 4546 berättelser om platser som betyder särskilt mycket för dem. Nu blir historierna en del av Minnen, som en del i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet.

Några av texterna är skrivna av hembygdsföreningar och museer, andra av skolbarn som skildrat sin närmiljö och ytterligare några är författade av privatpersoner som vill skildra just sina platser. De har skrivit om ämnen så som migration, kriminalvård och kvinnohistoria, men även bidragit med personliga minnen kopplade till platser och adresser.

Alltsammans har sedan 2009 samlats på sajten Platser.se, i Riksantikvarieämbetets regi. Någon fortsättning för webbplatsen blir det inte. Istället har Riksantikvarieämbetet valt att flytta allt material till Minnen och Nordiska museet i syfte att renodla insamlingsarbetet av immateriellt kulturarv inom kulturarvssektorn.

Det ligger i linje med Nordiska museets intention att bli den självklara arenan dit svenskar kan vända sig för att donera sin vardag och utifrån sin egen kunskap berika museets samlingar. Museet arbetar även för att bli en kompetensnod för museisverige inom det digitala insamlingsområdet.

På Minnen blir Platser ett insamlingstema, vilket även framöver modereras av Riksantikvarieämbetet. Den som redan lagt in berättelser kommer att kunna redigera dessa, och den som vill bidra med nya kommer också att kunna göra det även i framtiden.

Det öppna arkivet Minnen innehåller sedan tidigare 690 berättelser om ämnen så som mötesplatser, migrationsberättelser, löftesinsamling, nyårsfirande, #metoo och personliga hemsidor, som samlats ihop genom museer och olika samarbetspartners. I och med tillskottet från Platser ökar alltså mängden avsevärt. Berättelserna går att ta del av genom att klicka mellan ämnena, men även via en kartfunktion.

Och den som vill är alltid välkommen att bidra med just sin historia.


3 av 4546 berättelser

Foto: Judiska museet CC-BY

1. 8-åriga Liv flyr nazisterna och når Koster
Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa ’Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till?’ Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på.”

2. ”Den lesbiska härvan” på Grev Turegatan i Stockholm
När polisen kom till Grev Turegatan 75 visade det sig att den objudna gästen hånglade med värdinnans fästmö. Året var 1943 – ett år innan homosexualitet avkriminaliserades och istället skrevs in i Medicinalstyrelsens (senare Socialstyrelsens) lista på diagnoser. Förhör inleddes och kvinnorna i triangeldramat på Grev Turegatan började ange varandra och andra i sin omgivning.”

Foto: Dick Wåhlin

3. Briggen Hugos förlisning – och min farfars brors tragiska öde
“Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups.”

#VarjeLampaRäknas

I samband med Earth Hour den 19 mars testade vi på Nordiska museet en enkel mobilanpassad undersökning, #VarjeLampaRäknas. Som ett led i utbildningen Steget mot en digital organisation ville vi prova en ”kommunikativ insamling” – insamling som en social och kommunikativ aktivitet, inte bara ett medel för att utöka museisamlingen. Utmaningen för oss på Nya medier var att på kort tid gå från en lös idé kring ett insamlingstema till att ha en fungerande prototyp på plats. Hur blev resultatet och vad lärde vi oss på vägen?

Vi ville uppnå två saker med undersökningen: dels få reda på vilka sorters lampor som är populära just nu, dels sprida kunskap om att svenskar har jämförelsevis många ljuskällor hemma. I höst öppnar utställningen Nordiskt ljus på Nordiska museet och fram tills dess vill vi prova olika sätt att uppmuntra till dialog kring ljus, lampor och belysning.

Från idé till prototyp

Vi lanserade undersökningen den 19 mars (samma dag som Earth Hour) och uppmärksammade i museets sociala mediekanaler. Några hundra personer var inne på sajten och trettio (inklusive ett par museianställda) valde att delta i undersökningen genom att fylla i formuläret. De uppladdade bidragen fick desto större spridning och nådde ca 45 000 personer. Framför allt på Twitter fick vi betydligt högre engagemangsfrekvens än vad vi brukar uppnå i vanliga fall.

De tekniska lärdomarna vi tar med oss är: ja, det går att koda ihop en (nästan) fullt fungerande, helt skräddarsydd undersökning/insamling på några dagar. Med hjälp av öppna ramverk som jQuery och Bootstrap går det snabbt att sätta ihop en prototyp. Och med APIer till våra lagringsplattformar (några finns, några är under utveckling) kommer vi att kunna spara det insamlade materialet på ett framtidssäkrat sätt – något som dock låg utanför ramarna för just det här projektet.

Avvägningar i teknik och design

Den färdiga appen består av tre vyer: ett formulär, en lista över uppladdade bidrag och en tacksida. Koden är skriven i html, css, javascript och php med hjälp av ramverken jQuery, Bootstrap och Moment.js.

Formuläret

Eftersom museer samlar för evigheten tenderar museers insamlingsformulär att vara långa och krångliga. Vi kunde runda detta hinder genom att acceptera att det insamlade materialet i det här fallet inte ska tas in i museets samlingar utan istället få en begränsad livslängd på webben.

Formuläret består av ett fotofält, ett fält för antal lampor hemma samt demografiska uppgifter (namn, ålder och ort). Om den som laddar upp är minderårig kompletteras formuläret dessutom med ett extra adressfält så att vi kan kontakta målsman vid behov.

För att inte skrämma bort användaren direkt valde vi att ”fälla ut” formuläret med jQuery i två/tre steg (beroende på ålder). Först visas bara bildfältet (formaterat som en knapp) och antal lampor. När antal lampor fyllts i visas övriga fält. Skicka-knappen går att trycka på först när alla andra fält är ifyllda.

Innehållsvalidering är så minimal som möjligt. Med hjälp av html-attributet pattern=”\d*” visar iphone ett numeriskt tangentbord. Värdet i åldersfältet avgör i sin tur om fälten för målsmän behöver visas eller inte. Användaren får visuell återkoppling med hjälp av Bootstraps inbyggda css-klass ”btn-success” som aktiveras när något är ifyllt i ett fält.

Oformaterad uppladdningsknapp
Den formaterade knappen

Det finns flera olika sätt att ändra utseendet på ett filuppladdningsfält. Jag använde en span-variant av Cory LaViska.

När användaren trycker på ”Skicka in svar” skickas formulärinnehållet vidare till ett php-skript som sparar innehållet i jsonformat på servern. Att skriva direkt i en jsonfil är ju inte den vackraste lösningen men duger för en prototyp som denna. Formatet json är valt för att härma en mer ordentlig API-lösning – när innehållet hämtas till listvyn skulle det vara enkelt att byta ut den statiska json-filen mot att hämta från ett API.

Eftersom formulärinnehållet lagras publikt tillgängligt i fulltext på servern vill vi inte lagra några e-mailadresser där. De mejlas istället till oss med hjälp av php-biblioteket PHPMailer. Det är en bit kvar till det e-maillösa samhället!

Listan med uppladdade bidrag

Listvyn är utformad för att likna de bild- och innehållsflöden som dominerar i sociala medier idag: en omvänd kronologisk lista med bild och bildtext. Innehållet hämtas ur en json-fil (se ovan) som fyllts på med hjälp av formuläret.

Några tekniska detaljer är värda att utveckla. En bugg fick slinka igenom eftersom vi inte hittade några enkla lösningar på nätet: desktopwebbläsare verkar inte läsa in rotationsinfo från bilder uppladdade från (iOS?-)mobiler. Eftersom det blir rätt i Safari för iOS och hela undersökningen är ”mobil först” (80 % mobila sidvisningar) fick buggfixen låg prio och hanns inte med.

Istället för att ladda in alla uppladdade bilder direkt använder vi en ”infinite scroll”-lösning. Tre nya bilder i taget laddas in när användaren scrollar längst ned på sidan.

Slutligen: med hjälp av javascriptramverket Moment.js formateras datumen automatiskt till relativa datum – precis som vi är vana vid från sociala medier.

Snabbt och enkelt

Vårt fokus genom hela processen var att så snabbt som möjligt sätta ihop en prototyp att testa på publiken den 19 mars. Jämfört med gratislösningar som Polldaddy eller Google Forms erbjöd ett egenbyggt formulär betydligt större möjligheter att skräddarsy såväl utseende som interaktion. Tiden lagd på utveckling och utformning är fortfarande minimal i jämförelse med museets senaste större kodprojekt som Äppelappen och Tidskikaren vilket gör det möjligt för oss att prova fler insatser framöver.

Samla digitalt – nya utmaningar och möjligheter för museer

Insamling av fotografier med fönsterlampor, november 2015.
Under november 2015 genomförde Nordiska museet en insamling av bilder på fönsterlampor, ett initiativ som gav bra respons. Initiativet omfattade insamlingsformulär på museets webbplats samt kommunikation i sociala medier.

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet ”What Finland Eats and Drinks”, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar? 
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

  • Tydlig kommunikation
  • Enkelt språk
  • Visuellt tilltalande/tekniskt smidig
  • Mycket bilder
  • Tävling – de bästa berättelserna belönas med priser
  • Detaljerade frågelistor
  • Uppföljning med intervjuer

Ta del av enkätsvaren här >>

Nordiska museets erfarenheter

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Sammanfattning

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig

 

 

Med smak av humle

I veckan öppnade Nordiska museets nya utställning Med smak av humle – odla och brygg. Utställningen visar humleodling och ölbryggning förr och nu. Dels med föremål, bilder och recept ur museet samlingar och arkiv, dels med modern utrustning, nytagna bilder samt tips och råd från dagens hemmabryggare och humleforskare.

Avdelningen Nya medier har bidragit med några digitala produktioner till utställningen: en timelapsefilm, en serie intervjufilmer och en digital insamling av öletiketter.

Utskrivna etiketter ipad med etiketter

Digital insamling av öletiketter

Nordiska museet bedriver ett antal olika digitala insamlingsprojekt. För den här insamlingen valde vi att göra ett enkelt webbformulär. Insamlingen påbörjades den 8 maj och hittills har ett hundratal hemmabryggare laddat upp drygt 270 etiketter.

Några av etiketterna finns utskrivna på ölflaskor i utställningen. Betydligt fler (åtminstone en etikett per uppladdare) visas i en väggmonterad ipad. Etiketterna finns också på Nordiska museets pinterestsida.

film i utställning

Intervjufilmer

Tillsammans med åt Skogen Produktion tog vi fram nio filmer à 2–3 minuter. I filmerna bidrar forskare, hemmabryggare och humleodlare med sina kunskaper om humle, humleodling och humlens roll i ölbryggning. Filmerna visas på skärmar i utställningen (med svenskt ljud i hörlur samt textade på svenska och engelska) och kommer även att spridas i museets digitala kanaler.

Timelapsefilm

Timelapsefilm

Som en del i Programmet för odlad mångfald odlas 24 olika svenska humlesorter på Julita gård. Vi ville fånga humlens växtkraft på bild och tog därför ett antal stillbilder dagligen i tre månader. Dessa klipptes sedan samman till en 20-sekundersfilm som visas på två projektorer. Förhoppningsvis kan rörlig bild i stort format vara en bra indragare som lockar besökarna att fortsätta in i utställningen.

Vad gör du den 6 november?

Visst vill du vara med och berätta om vad du gör tisdagen den 6 november?

Nordiska museet samlar in berättelser och fotografier om vad som händer just den här dagen. Vi vänder oss till personer med funktionsnedsättning. Läs mer på http://www.livsbild.se/Beratta/ och tipsa gärna om du känner någon som kan vara intresserad!

Livsbild är en insamlingsplattform där Nordiska museet ger funktionsnedsatta möjligheten att själva, utan mellanhand, skriva, tala eller teckna in sina egna berättelser. Insamlingen har pågått under ca 6 månader och hittills har drygt 100 berättelser publicerats. Berättelserna är ofta mycket starka och personliga och ger unika inblickar i hur olika personer med olika funktionsnedsättning, upplever hur det är och har varit att leva och verka i vårt samhälle.

Här nedan följer ett utdrag ur en livsberättelse med rubriken bortsorterad;

Det var december 1940. En kall vintermånad och det var krig. Många män låg i giv akt vid gränsen mot Norge. En av dem var min pappa. Alla fruktade Hitler. Min mamma var höggravid, kände sig ensam och fruktansvärt rädd. Iltransport till Uddevalla BB. Jag föddes och blev, med mormor som dirigent, omedelbart nöddöpt. Utan Guds välsignelse kunde jag inte dö. Och det var döden som väntade mig enligt läkarna. Ingen högerarm och defekter på vänsterarmen gjorde barnet livsodugligt. Mamma hade ingen kontroll.

Ett antal dagar senare bar pappa hem sin lilla dotter, som låg väl inlindad i många filtar för att inte nås av kylan. Mamma nåddes av beskedet från dem som tolkade kyrkans budskap att ett icke ”välskapt” barn är ett tecken på Guds straff för att hon (inte pappa) hade syndat. Hon begrundade sin älskade dotter, som i hennes och pappas ögon var det vackraste som fanns, och undrade hur någon kunde se detta lilla söta barn som ett straff……”

Välkommen att bidra med din egen berättelse på Livsbild tisdagen den 6 november. Med din berättelse är du med och bygger upp kunskapen om vardagslivet för funktionsnedsatta människor i Sverige. Genom att offentliggöra din berättelse kan du också vara med och påverka politiker och samhällsbyggare i utformandet av vårt framtida samhälle.

Digitala produktioner i utställningen Hår

Hårwebben, http://har.blogg.nordiskamuseet.se
Hårwebben, http://har.blogg.nordiskamuseet.se

Ganska tätt inpå utställningen Smycken öppnade Hår den 19 oktober. Utställningen började planeras redan våren 2011 då en sakkunnig intendent påbörjade sitt research-arbete.

Avdelningen Nya medier kopplades omgående in eftersom man i projektet önskade göra en insamling av berättelser via digitala kanaler. På samma sätt som med Smycken arbetade sedan Nya medier i projektet för att förstärka upplevelsen av utställningen så väl före, som under och efter besöket på museet. Resultatet blev en webbplats för insamlingen, Hårwebben, och i utställningen en digital tidslinje för iPads, två touchskärmar med berättelser från Hårwebben och en s.k. ”twitterfall”, en skärm där vi ”lyssnar” på vad som sägs på Twitter i ämnet hår.

Hårwebben

I November 2011 lanserade vi Hårwebben, en plats för insamling av berättelser om Hår. Det är första gången som Nordiska museet i större skala satsar på att samla in digitalt. Hårwebben är något av ett experiment eftersom vi testar olika nivåer för interaktion. Det finns möjlighet att lämna långa djupgående berättelser, det finns möjlighet att lämna bild och en relativt kortfattad text, man kan bidra med en hårhemlighet (endast text) helt anonymt och man kan svara på snabbfrågor (enkäter).

Under det första året har vi haft ungefär 8 500 besök på webbplatsen, varav 6 800 unika besök och 21 000 sidvisningar. Vi har fått in 86 bidrag med vardagsfrisyrer, skägg, hårhemligheter och längre berättelser och 1 120 svar på våra snabbfrågor/enkäter.

Som vi anade har interaktionen varit störst i snabbfrågorna, de enkla enkäter där man svarar anonymt. Det går snabbt att svara och man får se vad andra svarat.

Det är roligt att konstatera att vi fått in 86 mer fördjupande bidrag, inklusive anonyma hårhemligheter. Samtidigt vill vi givetvis ha in ett större underlag i vår insamling och nästa steg blir nu att se hur vi kan jobba vidare med Hårwebben och kommunicera kring den för att uppmuntra fler att bidra.

Hårwebben är i projektet inte bara ett redskap för att samla berättelser och bilder utan ett verktyg för museet att undersöka möjliga sätt att interagera med målgrupperna. En viktig aspekt är då givetvis att personal kontinuerligt engageras i driften av webbplatsen, analyserar dess effektivitet och reviderar det vidare arbetet allt eftersom.

Tidslinje för iPads i utställningen Hår baserat på verktyget Kulturpunkt.
Tidslinje för iPads i utställningen Hår baserat på verktyget Kulturpunkt.

Digital tidslinje för iPads

Kulturpunkt är ett verktyg som produceras av norska Kultur-IT, vilka också levererar Nordiska museets databassystem för samlingar. Nordiska museet använder just nu Kulturpunkt för att skapa mobilguider i museet. Verktyget har ett enkelt administrationsgränssnitt där innehållet i guiderna byggs upp. Det är ett webbaserat gränssnitt och därmed tillgängligt i alla mobiltelefoner.

För iPads har Kultur-IT valt att skapa gränssnitt i form av en app, med syfte att visas i utställningar. Gränssnittet är uppbyggt i linjärt format och används som en tidslinje.

Eftersom det i utställningen Hår gjordes en tidslinje i utställningslokalen i form av skyltar kunde vi återanvända innehållet till den digitala versionen, dvs. besökarna får två olika gränssnitt till ett och samma innehåll. Utgångspunkten är att besökarna har olika sätt att tillgodogöra sig information i textform.

Frisyrer och skägg i utställningen Hår.
Frisyrer och skägg i utställningen Hår.
Hårhemligheter i utställningen Hår.
Hårhemligheter i utställningen Hår.

Touchskärmar

Tidigt insåg vi att innehållet i Hårwebben var så angeläget för projektet att det borde visas i utställningen. Eftersom insamlingen pågår under hela utställningsperioden var det viktigt att hitta en plattform där vi kunde få plats med nya bidrag. En annan aspekt var att skapa känslan av att man som besökare kan bidra till utställningens innehåll, att det inte är statiskt.

Vi valde att på en touchskärm visa det som kallas ”Vardagsfrisyr” och ”Skägg” på Hårwebben, under den nya rubriken Dagens frisyr. Innehållet kommer direkt från Hårwebben och modereras innan det publiceras.

På den andra touchskärmen i utställningen visas Hårhemligheter, det vill säga anonyma ”hemligheter” och berättelser, saker som kan vara för personliga, banala eller pinsamma att berätta inför publik. Även dessa bidrag lämnas via Hårwebben.

Twitterflöde på tema hår.
Twitterflöde på tema hår.

Twitter

I utställningen har vi också en skärm där vi återger ”tweets” som taggats med s.k. hashtags: #hår #hårutställningen #skägg osv. Syftet är att lyssna på hårprat, ett förvånansvärt stort ämne på Twitter. Alla tweets som vi fångar upp på vår skärm är publicerade öppet på internet, fritt för vem som helst att läsa. De är alltså även redan uppmärkta med etiketter. Avsändaren har därmed möjliggjort för sökmotorer och andra tjänster att fånga upp just det inlägget, ett sådant exempel är www.hashtags.org.

Besökarna i Hår uppmuntras att bidra till twitterflödet genom att använda de angivna taggarna.

Flödet modereras, främst på grund av att Twitter inte kan skilja på #hår och #haar, vilket gör att vi får in många tweets från Nederländerna, som måste sållas bort manuellt. Det förekommer även, om än väldigt sällan, olämpliga tweets (till exempel med rasistiskt innehåll), som inte hör hemma i utställningen. Vi ser nu över möjligheterna att koppla samman twitterflödet med Hårwebben så att det även finns tillgängligt för alla som inte besöker utställningen.

Sociala medier

Vi har kontinuerligt kommunicerat Hårwebben och utställningen i sociala medier, ett arbete som kommer att fortgå under utställningsperioden. Vi har provat att samla in till Hårwebben via Twitter vilket visat sig fungera alldeles utmärkt och vi har fått frågor om projektet, främst via Twitter.

Nu när utställningen Hår har öppnat kommer vi att ägna oss åt att utvärdera arbetet med de digitala produktionerna så långt och se hur vi kan arbeta vidare fram till september 2013 då utställningen stängs.