Samla digitalt – nya utmaningar och möjligheter för museer

Den 18–19 november arrangerade DOSS-nätverket (Dokumentation av samtida Sverige), tillsammans med Nordiska museet, konferensen Digital insamling. Programmet omfattade goda exempel på arbete som just nu pågår i museisverige med att samla in via digitala kanaler. Från Finland presenterades även insamlingsprojektet ”What Finland Eats and Drinks”, en dokumentation med sociala medier som verktyg.

Grundläggande frågor som konferensen tog upp var: Hur arbetar vi med digital insamling och dokumentation och hur bör vi arbeta? Vilka särskilda krav ställs på kulturarvsorganisationer till exempel vad gäller nya kompetenser, rutiner och etiska avvägningar? Hur arbetar man med dokumentationer på Internet eller kring datorspel? Vad händer just nu av betydelse för hur vi arbetar med samtidsdokumentationer och digitalt material? Vilka tekniska infrastrukturer finns eller är under utveckling?

Från Nordiska museet presenterade Karin Dern och jag själv det arbete som våren 2015 genomförts i form av en intern utredning och enkät för att kartlägga hur museer arbetar idag med digital insamling. Den interna utredningen initierades eftersom det uppmärksammats från flera håll behovet att möta utmaningarna att samla via digitala kanaler och att samla digitala objekt (text/bilder/ljud/rörlig bild osv.).

Hur gör andra museer?
Den enkät som skickades till ett antal svenska museer besvarades av 25 st och omfattade 8 frågor. Resultatet visade att drygt hälften av museerna, 16 av 25, har använt bloggar, sociala medier, egna sajter och/kommentarsfältet på Digitalt museum för att efterlysa föremål och fotografier, informera om upprop eller projekt, samla in berättelser och skapa kontakt eller inleda samarbete med publiken.

Fördelar med att använda digitala kanaler och verktyg för insamling är att man kan nå nya målgrupper (ålder, kön, klass, mångfald), man kan nå många samtidigt och föra en dialog. Det kan vara såväl snabbt som spontant som billigt. Man kan också samla mycket material på kort tid från skilda ämnesområden. Och att ha det insamlade materialet i digital form underlättar sortering, sökning och analys.

Nackdelar som upplevdes av de museer som besvarade enkäten var att det kan vara svårt kontrollera källsäkerhet, de inkomna svaren kan vara torftiga eller helt enkelt vara påhittade. Man upplevde mindre personlig kontakt. Ytterligare en aspekt är givetvis att det finns en risk för digitalt utanförskap. Alla har inte tillgång till digital teknik. Här är särskilt en äldre publik svårare att nå. Vissa uttryckte oro för låg bildkvalitet. En stor utmaning är dessutom, för alla museer, problem med långsiktigt bevarande och att få tillgång till relevanta och fungerande tekniska lösningar. Nackdelen med att samla större mängder material är också att bearbetning och analys tidskrävande.

Hur kan vi engagera fler att bidra till digitala insamlingar? 
Enkätsvaren gav en bra bild av vad som krävs för att väcka engagemang kring en digital insamling:

• Tydlig kommunikation
• Enkelt språk
• Visuellt tilltalande/tekniskt smidig
• Mycket bilder
• Tävling – de bästa berättelserna belönas med priser
• Detaljerade frågelistor
• Uppföljning med intervjuer

Ta del av enkätsvaren här >>

Nordiska museets erfarenheter

Den interna utredning som genomfördes vid Nordiska museet våren 2015 redovisade liknande slutsatser. Övergripande behov konstaterades av ökat internt samarbete och koordinering av olika insamlingsinitiativ. Ett löpande arbete måste pågå med att se över insamlingsvillkor, dvs. tekniska, upphovsrättsliga, etiska och forskningsrelaterade frågor, samt givetvis museets uppdrag, vilka sätter ramarna för de villkor som gäller för respektive insamling.

Vidare pågår ett arbete vid Nordiska museet att utveckla webbplatsen www.minnen.se, som ett verktyg för insamling, ett arbete som även omfattar uppdraget att se över hur webbplatsen kan anpassas till nya sätt att samla in, till exempel via sociala medier.

Vidareutveckling av befintliga rutiner är också viktigt, att se över det arbete som pågår och har pågått i decennier vid museet inom området insamling och dokumentation. Övergången mellan analog och digital insamling måste ske på ett sätt som inte bryter arbetsrutiner eller skapar glapp i det insamlade materialet. Vidare slår rapporten fast behovet av att lägga mer tid på uppföljning, bearbetning och analys.

Sammanfattning

Digitala kanaler och verktyg är nödvändiga redskap för museerna i arbetet med att samla in och dokumentera. Konferensen Digital insamling visar att det finns en stor medvetenhet hos museerna om möjligheter och utmaningar med digitalt. En av de största utmaningarna, som jag ser det, är att skapa full förståelse för vad det är vi samlar och dokumenterar. I den digitala världen flyttar vi oss allt längre från de traditionella museisamlingarna, med fysiska objekt, och rör oss istället mot ett immateriellt kulturarv.

Ett fotografi är idag inte längre ett tvådimensionellt fysiskt objekt, som kan bevaras inom museets väggar. Det är något som per automatik existerar i flera versioner, och som används i kommunikativa syften och dessutom kanske inte ens sparas för eftervärlden utan är menat att existera endast i ögonblicket. Kan vi ens bevara brev och brevväxling i form av e-post, när dialogen kanske går över flera tekniska plattformat och format, som chatt, sms och direktmeddelanden på Facebook.

Utmaningarna är som sagt stora, och det är hög tid att museerna tar sig an frågorna för att kunna bevara och förmedla samtidens kulturarv.

Kajsa Hartig