Kärlekslås med beskrivande QR-kod på Västerbron. Foto: Mats Landin, 2011. CC-BY-NC
QR-koder fungerar utmärkt för att förmedla fördjupad kunskap i stadsmiljöer.
Nordiska museets fotograf Mats Landin har nyligen dokumenterat kärlekslås på Västerbron i Stockholm. Kärlekslås är ett sätt för par att manifestera evig kärlek, man graverar namn eller initialer på låsen och fäster dem vid en bro, och slänger sedan nyckeln i vattnet.
Just här på broräcket på Västerbron har någon dessutom placerat en QR-kod som leder till Wikipediaartikeln om fenomenet. Enkelt för den som har en smartphone att skanna koden och lära sig mer om den växande mängden hänglås.
Tillägg: Just denna QR-kod är genererad via QR-pedia (se kommentar till detta inlägg).
Jag måste också få dela med mig av denna ätbara QR-kod, tillverkad av mina kollegor inför den kommande Chokladfestivalen, 14-16 oktober, här på Nordiska museet:
Jimmy Wales scans the QRpedia code for the w:Broad Ripple Park Carousel in The Children’s Museum of Indianapolis on September 13, 2011. Foto: Ann Schertz, CC-BY.
Jag har tidigare skrivit här på bloggen om QR-koder och idag blir det ett inlägg om både QR-koder och Wikipedia, en intressant kombination.
Fortfarande är de fyrkantiga ”streckkoderna” en ganska ny företeelse (för allmänheten), samtidigt som många företag och organisationer hunnit långt i användningen av dem. Andra har inte ens hunnit reflektera över hur de kan användas i den egna verksamheten och framförallt är det så att en majoritet av slutanvändarna, konsumenterna, inte känner till hur de fungerar. Det krävs dessutom en smartphone för att skanna koderna, vilket förstås många inte heller har. Meningarna går alltså isär om huruvida de är värda att satsa på.
En av de stora fördelarna med QR-koder är att de möjliggör kommunikation av digitalt innehåll i analoga miljöer. För kulturarvsinstitutioner med uppgift att förmedla kulturarvsdata, finns därför stora möjligheter med att använda koderna.
En mycket stor aktör som också börjat nyttja QR-koder är Wikipedia, som nu lanserar QRpedia.
Nedan följer en text (översatt och förkortad) om QRpedia från engelskspråkiga Wikimedia Foundation.
Introduktion till QRpedia.
QR-koder – streckkoder för internet – har funnits i decennier och tekniken används nu alltmer, i allt från gatureklam till etiketter för utställda museiföremål . QRpedia tar konceptet ett steg längre för att möjliggöra att genom en enda QR-kod skicka dig till den mobila version av en Wikipedia-artikel på ditt eget språk.
När man skannar QR-koden överförs samtidigt språkinställningen för telefonen. QRpedia använder Wikipedias API för att avgöra om det finns en version av den valda Wikipedia-artikeln på det språk telefonen använder, och i så fall visar den rätt språk- och mobil-version. Om det inte finns någon artikel ännu på det valda språket kommer QR-koden att visa den mest relevanta artikeln i stället.
QR-pedia används redan i flera museer runt om i världen, i utställningar på plats i museet, i Riksarkivet i Storbritannien, på permanenta skyltar av viktiga objekt vid The Childrens Museum i Indianapolis och i en större vandringsutställning om konstnären Mirós arbete producerad av bland annat Fundació Joan Miró i Barcelona.
För att generera egna QRpedia koder besök http://qrpedia.org/
och klistra in webbadressen till en Wikipedia-artikel i rutan.
Den fritt licensierade källkoden finns på http://code.google.com/p/qrwp/
Ett sätt att utforska möjligheterna med ny teknik är att experimentera. Igår fick jag möjlighet att provflyga s.k. AR-droner i museets stora hall. Det var Björn Falkevik och Petter Karlsson från socialvideo.se, som kom förbi och lånade ut sina ”leksaker”.
Det är i första hand leksaker, med fyra propellrar ”quadrocopters”, som fjärrstyrs genom appar i iPad. De har två inbyggda kameror av mycket enkelt slag. Den som styr ser alltså hela flygturen i sin iPad.
Se film när Björn och Petter testflyger:
Det finns olika appar för att flyga med AR-droner. Man kan till exempel bara flyga omkring om man vill, man kan filma eller man kan flyga runt och ”skjuta” på andra (kräver förstås minst två droner).
När man skjuter på varandra använder man en app som markerar när motspelaren är i fokus. Genom att skaka iPaden skjuter man (men inte på riktigt förstås). Den dron som blir träffad svajar till i luften. Apparna räknar poäng och den som skjutit ner den andre flest gånger vinner.
Det finns intressanta användningsområden för dronerna. Man kan fästa bättre kameror på dem, och spela in flygturer. Min största behållning var inte att flyga runt i stora hallen, även om det är fantastiskt roligt. Istället var mitt största intryck alla de besökare som stannade, länge, och tittade på AR-dronerna. Barn drogs som magneter till dem. Vuxna kom fram och frågade, och fotograferade. En besökare fick också provflyga. Detta en timme innan stängningsdags en vanlig torsdagkväll.
Kommentar: Ar-dronerna kostar cirka 3 500 kronor styck. De kräver en iPad, och helst några extra batterier (man kan flyga i tio minuter med ett batteri).
