För tillfället befinner jag mig i San Diego, USA, där jag deltar i konferensen Museums and the Web för femte gången. Konferensen är en av de mest kreativa och innovativa mötesplatserna om museer och digitala medier.
I tisdags arrangerades ”behind-the-scenes”-turer till lokala museer här i San Diego, för de deltagare som vill få ut maximalt av konferensen. Jag deltog i en visning av tre museer och en teater i Balboa Park. Balboa Park är ett kluster av museer och kulturinstitutioner i en unik kulturhistorisk miljö.
Det mest intressanta inslaget under dagen var besöket till MOPA, Museum of Photographic Arts. Det är ett relativt litet men mycket ambitiöst fotografiskt museum som nu allt mer använder digitala medier i arbetet med att förmedla de fotografiska samlingarna.
Några exempel på hur de arbetar:
- Pedagogiska insatser kopplas tydligt samman med samlingarna
- Sociala medier används för att sprida samlingarna, bland annat Facebook, Flickr, Twitter och Youtube
- Det fotografiska biblioteket lyfts fram genom bland annat ”book trailers” i videoformat
- Böcker visas i utställningarna genom enkla applikationer för iPad (se bild ovan)
- Även om det är ett traditionellt fotografiskt galleri snarare än historiskt museum vill man arbeta allt mer med att lyfta fotografiets kontext, förutom böcker vill man berätta om fotografiets tillkomst, till exempel kunna visa hela filmrullen, de föregående och efterföljande bilderna
- Man vill erbjuda olika typer av upplevelser eftersom olika målgrupper föredrar olika presentationssätt (alla vill inte ha digital interaktion)
Exempel på spännande digitala produktioner, förutom ”book trailers” och iPads i utställningsarna är en kommande pekskärmsapplikation där besökarna ska kunna rösta på fotografier varav de mest populära sedan ska bli en utställning i en av museets lokaler.
Vidare har museet en egen Youtube-kanal där man blandar podcasts med filmer om utställningsarbetet och inslag om fotografer.
I en av utställningarna byggde man en fotostudio där besökarna kunde fotografera sig själva och varandra, ett populärt inslag.
Man undviker också allt för många QR-koder då erfarenheten är att de inte skannas, besökarna kanske skannar ett par koder på sin höjd. Andra erfarenheter har visat att många inte är beredda att använda sin egen mobiltelefon, framförallt äldre, och istället föredrar andra typer av interaktion och delaktighet.
Som alla andra museer måste MOPA ta ställning till hur man ska kunna förmedla upphovsrättsligt skyddat material. Här har man valt att ta kontakt med upphovsrättsinnehavarna och tala om att man vill publicera materialet på webben och i utställningarna. I de fall där man inte kunnat nå upphovsrättsinnehavare har man publicerat ändå, och i de undantagsfall någon har hört av sig och protesterat har man haft god beredskap för att plocka bort materialet.
MOPA är en förebild för nya sätt att förmedla fotografi, dvs inte bara visa motivet utan alltid arbeta med att förmedla kontexten. Det handlar både om direkt koppling till fotografiet (visa relaterade bilder) och relaterat material, som exempelvis böcker. Det finns många sätt att integrera digital teknik i förmedling av fotografiska samlingar och exemplen från MOPA både inspirerar och väcker tankar. Finns liknande exempel vid svenska museer? Hör gärna av er och berätta.
Låter spännande. Intressant att höra om deras erfarenheter angående QR-koder. Jag brukar själv bara orka skanna in en-två stycken.
Ja eller hur, det är viktigt att använda QR-koder rätt, få koder, riktigt bra innehåll (gärna video) och en tydlig skylt som säger vad man får för att man faktiskt anstränger sig att skanna dem.