I tio års tid har sammanlagt 2121 personer skrivit 4546 berättelser om platser som betyder särskilt mycket för dem. Nu blir historierna en del av Minnen, som en del i ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet.
Några av texterna är skrivna av hembygdsföreningar och museer, andra av skolbarn som skildrat sin närmiljö och ytterligare några är författade av privatpersoner som vill skildra just sina platser. De har skrivit om ämnen så som migration, kriminalvård och kvinnohistoria, men även bidragit med personliga minnen kopplade till platser och adresser.
Alltsammans har sedan 2009 samlats på sajten Platser.se, i Riksantikvarieämbetets regi. Någon fortsättning för webbplatsen blir det inte. Istället har Riksantikvarieämbetet valt att flytta allt material till Minnen och Nordiska museet i syfte att renodla insamlingsarbetet av immateriellt kulturarv inom kulturarvssektorn.
Det ligger i linje med Nordiska museets intention att bli den självklara arenan dit svenskar kan vända sig för att donera sin vardag och utifrån sin egen kunskap berika museets samlingar. Museet arbetar även för att bli en kompetensnod för museisverige inom det digitala insamlingsområdet.
På Minnen blir Platser ett insamlingstema, vilket även framöver modereras av Riksantikvarieämbetet. Den som redan lagt in berättelser kommer att kunna redigera dessa, och den som vill bidra med nya kommer också att kunna göra det även i framtiden.
Det öppna arkivet Minnen innehåller sedan tidigare 690 berättelser om ämnen så som mötesplatser, migrationsberättelser, löftesinsamling, nyårsfirande, #metoo och personliga hemsidor, som samlats ihop genom museer och olika samarbetspartners. I och med tillskottet från Platser ökar alltså mängden avsevärt. Berättelserna går att ta del av genom att klicka mellan ämnena, men även via en kartfunktion.
Och den som vill är alltid välkommen att bidra med just sin historia.
3 av 4546 berättelser
Foto: Judiska museet CC-BY
1. 8-åriga Liv flyr nazisterna och når Koster “Nu gick rykten att även kvinnor och barn skulle hämtas. Mamma sa ’Det är nog inte sant, vad skulle de med oss till?’ Men nästa dag på morgonen stod en stor svart bil utanför huset och de ringde på.” 2. ”Den lesbiska härvan” på Grev Turegatan i Stockholm “När polisen kom till Grev Turegatan 75 visade det sig att den objudna gästen hånglade med värdinnans fästmö. Året var 1943 – ett år innan homosexualitet avkriminaliserades och istället skrevs in i Medicinalstyrelsens (senare Socialstyrelsens) lista på diagnoser. Förhör inleddes och kvinnorna i triangeldramat på Grev Turegatan började ange varandra och andra i sin omgivning.”
Foto: Dick Wåhlin
3. Briggen Hugos förlisning – och min farfars brors tragiska öde “Anledningen till mitt stora intresse för den här tragiska händelsen är att jag första gången redan som femåring 1963 tillsammans med mina föräldrar besökte hans grav på kyrkogården i Morups.”
Nordiska museet vill göra kulturhistoria och kulturarv till en angelägenhet för alla. För att lyckas med detta vill vi skapa förutsättningar för alla att dela med sig av sina berättelser, sina tankar och reflektioner om hur det är att leva i Sverige idag. Vi vill att alla som bor i eller har en relation till Sverige ska känna sig välkomna att bidra.
Berättelserna ska vara fria att använda och tillgängliga via öppna plattformar på nätet. Med stöd av sociala medier är vår förhoppning att vi kan få igång en fruktbar dialog mellan olika grupper och personer, som speglar mångfalden i samhället idag, kring hur vi ska tackla de stora samhällsutmaningarna och bygga ett hållbart och människovärdigt samhälle för framtiden. Historia och kulturarv ska helt enkelt betyda mer för fler genom att många hjälper till att bygga upp framtidens minnesbank.
Under rubriken 1+1=3 Medskapande i praktiken på Riksantikvarieämbetets höstmöte presenterade jag och @kajsahartig Nordiska museets strategiarbete Mot nya medier och vad den har haft för inverkan på möjligheten att nå visionerna och målen. Vi inledde med att lyfta fram Artur Hazelius vision från 1880 där han konstaterade att Nordiska museet ska vara ett hem för minnen. Ett hem där allas berättelser är lika viktiga. Den stora skillnaden mot när Artur levde är att det nya digitala och sociala medielandskapet nu för första gången gjort det möjligt att kunna förverkliga denna vision.
Minnen är en samnordisk immateriell plattform för insamling av minnesberättelser som är under uppbyggnad.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke inledningstalade dagen innan vårt seminarium och berättade inlevelsefullt om de flyktingar hon mötte på flykt genom Europa på väg till Sverige. Hon beskrev hur de förlorat allt de ägde och att det ända de hade kvar var de kläder de hade på sig och alla de minnen som de bar med sig. Hon önskade sig inför framtiden att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta del av dessa berättelser som viktiga pusselbitar i att förstå samtiden och varför de utgör en viktig del av svenskt kulturarv.
Fotografier från #refugee på Instagram.
I vår fortsatta presentation kunde vi visa att både Alice och Arturs önskan om att kunna skapa ett offentligt rum för ”allas” minnen, snart är möjlig att förverkliga.
Utmaningen inför framtiden är inte längre att nå tillräckligt många och mångfacetterade berättare, utan att få de att känna sig bekväma med och angelägna om att vilja lämna sina berättelser till vår gemensamma minnesbank.
En förutsättning är dock att vi hittar en finansiell investeringspott som hjälper oss att ta oss över krönet för att sedan med egen kraft kunna rulla på mot målet. Så Alice om dina barn och barnbarn ska kunna ta del av de syrianska flyktingarnas berättelser, ge oss en slant ur demokrati- och integrationsbudgeten så kommer det att vara möjligt.
Vi bär alla på berättelser! Berättelser som är viktiga pusselbitar för kommande generationer! Tillsammans kan vi göra skillnad!
” …..Jag använder en hyperkänslig joystick, en så kallad ministick, monterad på permobilen. Jag håller den i klykan mellan tummen och pekfingret och med lätta handrörelser förs pilen över tangentbordet som finns på bildskärmen. När jag pekat på en bokstav i 1.96 sekunder hörs ett klick och bokstaven läggs till texten. När jag pekar på radmatning plingar det som i en gammal skrivmaskin, men det är inte ofta för det går oändligt långsamt….”
Det finns många livsöden som inte är berättade av människor som har växt upp med en funktionsnedsättning och i museernas samlingar saknas idag ofta berättelser från funktionsnedsatta om hur det har varit och är att leva med funktionsnedsättning.
Syftet med livsbild.se är därför att kunna erbjuda en plats där personer med funktionsnedsättning kan skriva in och dela med sig av sina egna livsberättelser oberoende av erfarenheter. Man ska kunna skriva, teckna och läsa in sina berättelser. Berättelserna publiceras sedan så att vem som helst kan läsa och kommentera dem.
Målet är att synliggöra vardagslivet för personer med funktionsnedsättning förr och nu, och att på så sätt ge en så bred bild som möjligt av vad det innebär att leva med funktionsnedsättning. – Beskrivningar av 1900-talets välfärdsbygge är ofullständiga så länge som de här livsberättelserna inte på allvar inkluderats i samhällsberättelsen säger Margareta Persson, projektledare för HAIKU.
Det har varit en utmaning att bygga upp en webbplats som kan hantera de många olika kraven som de vitt skilda funktionsnedsättningarna ställer på tjänsten och mycket möda har lagts på att försöka lösa detta. Budgeten och tiden har dock varit begränsad och det har inte varit möjligt att tillgodose alla de behov och önskemål som framförts.
Livsbild.se har redan smygöppnat, men öppnar officiellt i samband med en lanseringskonferens som hålls på Nordiska museet torsdagen den 22 mars. Christina Mattsson, styresman på Nordiska museet och Bengt Lindqvist, ordförande i Handikapphistoriska föreningen, hälsar välkommen och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inviger och lämnar samtidigt sin egen berättelse.
Webbplatsen har utvecklats inom ramen för det handikappshistoriska projektet HAIKU som drivs i samverkan mellan Nordiska museet och Handikappshistoriska föreningen.
Nordiska museer har i alla tider samlat föremål och berättelser, och genom det byggt en unik och omfattande kunskapsbank. Insamlingar varvas med intervjuer med personer som ägt föremålen och som förvaltar kulturarvet genom språk, traditioner och relationer, och som förmedlar det till kommande generationer.
Idag äger våra liv rum såväl på webben som utanför den. Våra målgrupper finns på Facebook, de besöker bloggar och de laddar upp film på Youtube. Det är ett skäl att vidga insamlingsområdet till webben. Ett annat är att vi har behov av att fånga det digitala materialet i dess ursprungliga format. En digital bild måste vi samla in digitalt. En digitalt producerad text måste också samlas och arkiveras digitalt, inte minst för sökbarhetens skull.
I dagarna har Nordiska museet publicerat en webbplats specifikt för insamling av berättelser och bilder om hår, Hårwebben, inför en kommande utställning. Här utforskas olika vägar för insamling av kunskap, berättelser och bilder. Dels genom anonyma enkäter med korta flervalsfrågor, dels genom något längre tematiserade frågor (där informanten också har möjlighet att direkt dela med sig av sitt bidrag till andra besökare till webbplatsen) och dels genom ett mer traditionellt så kallat upprop. Uppropen är mer omfattande och består i det här fallet av tolv längre frågor.
Webbplatsen om hår ska hjälpa museet att samla kunskap om hår inför den kommande utställningen, som ännu inte tagit form. Besökarna till webbplatsen har därför också möjlighet att bidra med önskemål, tips och synpunkter på utställningen, vad den ska innehålla och vad den ska kommunicera.
Utställningen om hår öppnar hösten 2012 och Hårwebben ska samla kunskap åtminstone ända fram till utställningens öppnande. Och förutom att bidra till ett rikare källmaterial om hår är avsikten med hårwebben att prova nya vägar för medskapande, transparens och ökad dialog med målgrupperna. Vi kommer att följa upp arbetet med Hårwebben här på Nya medier-bloggen och återkommer om de metoder som valts, och eventuellt nya vägval under resans gång.
I samband med den kommande norska konferensen Fortiden for tiden –møter mellom museer, arkiv og kunst har jag fått förfrågan att delta i en bloggstafett, där huvudfrågan lyder ”Vari består mötesplatsen mellan arkiv, konst och museum? Och vad händer i dessa möten?”
Jag har med stort intresse läst de tidigare inläggen i bloggstafetten och fastnat för några saker. Dels poängteras att arkiv och museer måste vara aktiva och relevanta sociala institutioner. Dels ställs frågor om konstens roll i t.ex. det historiska eller kulturhistoriska museet.
Två spår blir tydiga för mig. Å ena sidan handlar diskussionerna om museiutställningarnas estetisering, och bruket av konstnärliga grepp och metoder. Å andra sidan finns behov av att se möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museum/arkiv.
Att vi allt för sällan finner konstnärer i det etnografiska/historiska/kulturhistoriska museet eller i arkivet kan delvis bero på det som Åshild Andrea Brekke och Siri Slettevåg skriver, nämligen att man som museum eller arkiv fortfarande har svårt att släppa in andra att fritt tolka och återanvända vårt material. Institutionen vill inte förlora kontrollen.
Samtidigt, som Hege Huseby beskriver, ser vi den historiska utställningen ofta ta sig ett allt tydligare konstnärligt och estetiskt uttryck. Äldre museibesökare kan knappast ha undgått de senaste decenniernas utveckling, förändringen i utställningsmetoder och uttryck från 1970-talets kontextuella, narrativa till det estetiserade under 1990- och 2000-talet. Jag kan förresten rekommendera läsning avA Companion to Museum Studies (2010), av Sharon Macdonald, där detta beskrivs.
Det är alltså något av en paradox att museer själva allt mer använder ett estetiserat uttryck, och samtidigt inte släpper in konstnärer, särskilt med tanke på användarnas och besökarnas behov av att vara medskapande, att kunna återanvända och remixa.
Dock ställer Hege Huseby en central fråga om just estetiseringen av utställningar: Hur långt kan kulturhistoriska museer gå i användningen av konstnärliga metoder innan allmänheten förlorar förtroende för vad som kommuniceras?
Det är en balansgång att framställa ett budskap som inte drunknar i den estetiserade framställningen. På ett grundläggande plan kan estetisering till att börja med utgöra ett uppfriskande inslag i museet, så som beskrivs iReshaping museum space: architecture, design, exhibitions(red. Suzanne MacLeod, 2005).
Men självklart kan konstnärer bidra med mer än en frisk fläkt i museerna. En del av den mest innovativa utvecklingen sker just bland konstnärer, som njuter av mer frihet att experimentera än kanske kulturarvsinstitutioner gör. Därför vill jag lyfta fram två intressanta exempel på amerikanska konstnärer som genomfört projekt användbara för museer och arkiv:
Urballoon.
Urballon – ”A digital bonfire”
Det första exemplet,Urballoon av Carlos J. Gómez de Llarena, är från 2009. Urballoon är en stor heliumballong med en videoprojektor och en trådlös bärbar dator som projicerar användargenererat innehåll på offentliga platser. Det flyter omkring ovan parker och torg, och visar video på marken. Den samlar människor kring en ”digital brasa.”
Besökare till platsen där ballongen svävar kan se ett bildspel projiceras på marken. Innehållet kompletteras med instruktioner för publiken att också delta. Genom att besöka webbplatsen urballoon.com från sin mobila enhet, eller medhavd bärbar webbuppkopplad dator, kan publiken alltså i realtid interagera med innehållet som visas från ballongen.
Det andra exemplet är ljudkonstnären Halsey BurgundsOcean Voices. Halsey Burgund innehar just nu ett konstnärsstipendium hos Smithsonian genom ett Smithsonian Artist Research Fellowship.
Halsey Burgund och marinbiolog Wallace J. Nichols har tillsammans skapat en tjänst för att samla röster människor runtom i världen. Människor kan genom den berätta om sina personliga erfarenheter av havet. Kombinerat med musik skriven av Halsey Burgund, har dessa röster blivit en integrerad del av en ny musikalisk komposition. Användarna kan skapa egna ljudcollage utifrån Halsey Burgunds musik, egna och andras röster.
Halsey Burgund har förutom Ocean Voices arbetat med en rad intressanta projekt, bland annat Scapes.
Sammanfattning
Jag tycker att båda dessa exempel är intressanta ur kulturarvsperspektivet. Kommunikationen av kulturarvet går två vägar. Vi behöver hitta nya arenor för våra målgrupper att vara medskapande, dela och remixa vårt innehåll. Mötet med innovativa konstnärer kan för museet och arkivet generera utställningar eller andra kommunikativa plattformar, med ett för användaren mer relevant innehåll. Det kan också hjälpa oss att flytta fram positionerna i vårt eget kommunikationsarbete.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera att det vi på många sätt skalat bort genom estetiseringen, nämligen kontexten och berättelsen, är något som åter igen är grundläggande. För det första har sociala medier höjt användarnas krav på att vara delaktiga, kunna återanvända och sprida innehåll. Berättelser och kontext blir ett sätt att samlas kring innehåll – arkivets och museets såväl som det användargenererade. För det andra tävlar museer idag med allt fler aktörer om människors tid. Storytelling och kontext skapar mening, relevans och underhållning, metoder som gör kulturarvsinstitutionerna mer relevanta och därmed konkurrenskraftiga.
Möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museer/arkiv är oändliga. Diskussionerna som bland annat Hege Huseby lyfter fram, om hur vi kommunicerar kulturarvet, är både högst aktuella och väldigt intressanta, och jag ser fram emot att läsa de kommande inläggen i bloggstafetten.
