Digitala produktioner i utställningen Hår

Hårwebben, http://har.blogg.nordiskamuseet.se
Hårwebben, http://har.blogg.nordiskamuseet.se

Ganska tätt inpå utställningen Smycken öppnade Hår den 19 oktober. Utställningen började planeras redan våren 2011 då en sakkunnig intendent påbörjade sitt research-arbete.

Avdelningen Nya medier kopplades omgående in eftersom man i projektet önskade göra en insamling av berättelser via digitala kanaler. På samma sätt som med Smycken arbetade sedan Nya medier i projektet för att förstärka upplevelsen av utställningen så väl före, som under och efter besöket på museet. Resultatet blev en webbplats för insamlingen, Hårwebben, och i utställningen en digital tidslinje för iPads, två touchskärmar med berättelser från Hårwebben och en s.k. ”twitterfall”, en skärm där vi ”lyssnar” på vad som sägs på Twitter i ämnet hår.

Hårwebben

I November 2011 lanserade vi Hårwebben, en plats för insamling av berättelser om Hår. Det är första gången som Nordiska museet i större skala satsar på att samla in digitalt. Hårwebben är något av ett experiment eftersom vi testar olika nivåer för interaktion. Det finns möjlighet att lämna långa djupgående berättelser, det finns möjlighet att lämna bild och en relativt kortfattad text, man kan bidra med en hårhemlighet (endast text) helt anonymt och man kan svara på snabbfrågor (enkäter).

Under det första året har vi haft ungefär 8 500 besök på webbplatsen, varav 6 800 unika besök och 21 000 sidvisningar. Vi har fått in 86 bidrag med vardagsfrisyrer, skägg, hårhemligheter och längre berättelser och 1 120 svar på våra snabbfrågor/enkäter.

Som vi anade har interaktionen varit störst i snabbfrågorna, de enkla enkäter där man svarar anonymt. Det går snabbt att svara och man får se vad andra svarat.

Det är roligt att konstatera att vi fått in 86 mer fördjupande bidrag, inklusive anonyma hårhemligheter. Samtidigt vill vi givetvis ha in ett större underlag i vår insamling och nästa steg blir nu att se hur vi kan jobba vidare med Hårwebben och kommunicera kring den för att uppmuntra fler att bidra.

Hårwebben är i projektet inte bara ett redskap för att samla berättelser och bilder utan ett verktyg för museet att undersöka möjliga sätt att interagera med målgrupperna. En viktig aspekt är då givetvis att personal kontinuerligt engageras i driften av webbplatsen, analyserar dess effektivitet och reviderar det vidare arbetet allt eftersom.

Tidslinje för iPads i utställningen Hår baserat på verktyget Kulturpunkt.
Tidslinje för iPads i utställningen Hår baserat på verktyget Kulturpunkt.

Digital tidslinje för iPads

Kulturpunkt är ett verktyg som produceras av norska Kultur-IT, vilka också levererar Nordiska museets databassystem för samlingar. Nordiska museet använder just nu Kulturpunkt för att skapa mobilguider i museet. Verktyget har ett enkelt administrationsgränssnitt där innehållet i guiderna byggs upp. Det är ett webbaserat gränssnitt och därmed tillgängligt i alla mobiltelefoner.

För iPads har Kultur-IT valt att skapa gränssnitt i form av en app, med syfte att visas i utställningar. Gränssnittet är uppbyggt i linjärt format och används som en tidslinje.

Eftersom det i utställningen Hår gjordes en tidslinje i utställningslokalen i form av skyltar kunde vi återanvända innehållet till den digitala versionen, dvs. besökarna får två olika gränssnitt till ett och samma innehåll. Utgångspunkten är att besökarna har olika sätt att tillgodogöra sig information i textform.

Frisyrer och skägg i utställningen Hår.
Frisyrer och skägg i utställningen Hår.
Hårhemligheter i utställningen Hår.
Hårhemligheter i utställningen Hår.

Touchskärmar

Tidigt insåg vi att innehållet i Hårwebben var så angeläget för projektet att det borde visas i utställningen. Eftersom insamlingen pågår under hela utställningsperioden var det viktigt att hitta en plattform där vi kunde få plats med nya bidrag. En annan aspekt var att skapa känslan av att man som besökare kan bidra till utställningens innehåll, att det inte är statiskt.

Vi valde att på en touchskärm visa det som kallas ”Vardagsfrisyr” och ”Skägg” på Hårwebben, under den nya rubriken Dagens frisyr. Innehållet kommer direkt från Hårwebben och modereras innan det publiceras.

På den andra touchskärmen i utställningen visas Hårhemligheter, det vill säga anonyma ”hemligheter” och berättelser, saker som kan vara för personliga, banala eller pinsamma att berätta inför publik. Även dessa bidrag lämnas via Hårwebben.

Twitterflöde på tema hår.
Twitterflöde på tema hår.

Twitter

I utställningen har vi också en skärm där vi återger ”tweets” som taggats med s.k. hashtags: #hår #hårutställningen #skägg osv. Syftet är att lyssna på hårprat, ett förvånansvärt stort ämne på Twitter. Alla tweets som vi fångar upp på vår skärm är publicerade öppet på internet, fritt för vem som helst att läsa. De är alltså även redan uppmärkta med etiketter. Avsändaren har därmed möjliggjort för sökmotorer och andra tjänster att fånga upp just det inlägget, ett sådant exempel är www.hashtags.org.

Besökarna i Hår uppmuntras att bidra till twitterflödet genom att använda de angivna taggarna.

Flödet modereras, främst på grund av att Twitter inte kan skilja på #hår och #haar, vilket gör att vi får in många tweets från Nederländerna, som måste sållas bort manuellt. Det förekommer även, om än väldigt sällan, olämpliga tweets (till exempel med rasistiskt innehåll), som inte hör hemma i utställningen. Vi ser nu över möjligheterna att koppla samman twitterflödet med Hårwebben så att det även finns tillgängligt för alla som inte besöker utställningen.

Sociala medier

Vi har kontinuerligt kommunicerat Hårwebben och utställningen i sociala medier, ett arbete som kommer att fortgå under utställningsperioden. Vi har provat att samla in till Hårwebben via Twitter vilket visat sig fungera alldeles utmärkt och vi har fått frågor om projektet, främst via Twitter.

Nu när utställningen Hår har öppnat kommer vi att ägna oss åt att utvärdera arbetet med de digitala produktionerna så långt och se hur vi kan arbeta vidare fram till september 2013 då utställningen stängs.

 

 

 

 

 

Wikipedia Academy i Oslo

Wikipedias grundare Jimmy Wales gästade Wikipedia Academy i Oslo 23 april. Foto: Kajsa Hartig, CC-BY.
Wikipedias grundare Jimmy Wales gästade Wikipedia Academy i Oslo 23 april. Foto: Kajsa Hartig, CC-BY.

Den 23 april deltog jag som inbjuden föreläsare vid Wikipedia Academy i Oslo. Jag talade under rubriken Fria licenser – erfarenheter från Nordiska museet. De tjugo minuter som jag hade till förfogande ägnade jag åt dels att berätta om hur och varför Nordiska museet samverkar med Wikimedia Sverige, och vilken roll fria licenser spelar i vår närvaro i sociala medier (varav Wikipedia och Wikimedia Commons är två viktiga kanaler).

Presentation av Kajsa Hartig vid Wikipedia Academy i Oslo 23 april 2012.
Presentation av Kajsa Hartig vid Wikipedia Academy i Oslo 23 april 2012. Länk till Slideshare.

Efter mitt föredrag blev det paneldebatt med en rad intressanta diskussioner kring museers samverkan med Wikipedia, möjligheter och svårigheter med sociala medier och med fria licenser.

Under dagen gästade såväl Wikipedias grundare Jimmy Wales evenemanget som kronprins Haakon som skulle närvara vid firandet av avtalet om Wikipedia Zero mellan norska Telenor och Wikimedia Foundation . Wikipedia Zero syftar till att möjliggöra fritt surfande på Wikipedia från mobiler i hela Asien.

 

Digitalt museum har fått en rejäl ansiktslyftning

Ett omfattande utvecklingsarbete med målet att vidareutveckla och förbättra museisystemet Primus har bedrivits under 2011. Det är den största satsningen hittills som Kultur IT i Norge genomför tillsammans med museerna i Norge och Sverige.

Detta har bl.a. resulterat i en ny version av Digitalt museum.  Den nya versionen har fått en rejäl ansiktslyftning och förutom snyggare och mer överskådlig presentation av innehållet har stor vikt lagts vid att kunna erbjuda besökarna ökade möjligheter att interagera med samlingarna och bidra med eget innehåll.

Användarna kan nu skapa sina egna samlingar i mappar utifrån innehållet i Primus och komplettera med eget innehåll. De egna samlingarna kan sedan delas med andra via sociala medier och på Digitalt museum. Användarna kan också hjälpa till och geotagga objekt så att de kan presenteras på en karta, vara med och välja sin egen höjdpunkt (favoritföremålet etc.) som sedan visas på Digitalt museums startsida.

En annan intressant nyhet är att när man sökt reda på ett objekt och fått fram presentationen av det, så får man samtidigt automatiskt förslag till relaterade artiklar på Wikipedia. Dessa autogenereras direkt från Wikipedia. Du kan också rekommendera en artikel på Wikipedia som du tycker bäst passar in på sökordet. Se exempel här längst ner på objektssidan.

Dessa funktioner och mycket mer finns att utforska i den nya versionen av Digitalt museum. Välkommen in och botanisera bland ca 650 000 museiobjekt från 15 museers samlingar och pröva de nya funktionerna själv!

Att bygga kunskap vid museer

Hög frisyr. Broderad tavla, Nordiska museet.
Hög frisyr. Broderad tavla, Nordiska museet.

Nordiska museer har i alla tider samlat föremål och berättelser, och genom det byggt en unik och omfattande kunskapsbank. Insamlingar varvas med intervjuer med personer som ägt föremålen och som förvaltar kulturarvet genom språk, traditioner och relationer, och som förmedlar det till kommande generationer.

Idag äger våra liv rum såväl på webben som utanför den. Våra målgrupper finns på Facebook, de besöker bloggar och de laddar upp film på Youtube. Det är ett skäl att vidga insamlingsområdet till webben. Ett annat är att vi har behov av att fånga det digitala materialet i dess ursprungliga format. En digital bild måste vi samla in digitalt. En digitalt producerad text måste också samlas och arkiveras digitalt, inte minst för sökbarhetens skull.

I dagarna har Nordiska museet publicerat en webbplats specifikt för insamling av berättelser och bilder om hår, Hårwebben, inför en kommande utställning. Här utforskas olika vägar för insamling av kunskap, berättelser och bilder. Dels genom anonyma enkäter med korta flervalsfrågor, dels genom något längre tematiserade frågor (där informanten också har möjlighet att direkt dela med sig av sitt bidrag till andra besökare till webbplatsen) och dels genom ett mer traditionellt så kallat upprop. Uppropen är mer omfattande och består i det här fallet av tolv längre frågor.

Webbplatsen om hår ska hjälpa museet att samla kunskap om hår inför den kommande utställningen, som ännu inte tagit form. Besökarna till webbplatsen har därför också möjlighet att bidra med önskemål, tips och synpunkter på utställningen, vad den ska innehålla och vad den ska kommunicera.

Utställningen om hår öppnar hösten 2012 och Hårwebben ska samla kunskap åtminstone ända fram till utställningens öppnande. Och förutom att bidra till ett rikare källmaterial om hår är avsikten med hårwebben att prova nya vägar för medskapande, transparens och ökad dialog med målgrupperna. Vi kommer att följa upp arbetet med Hårwebben här på Nya medier-bloggen och återkommer om de metoder som valts, och eventuellt nya vägval under resans gång.

Riktlinjer för sociala medier

I våras beslutades Nordiska museets riktlinjer för sociala medier 2011. Vi vill vi givetvis dela med oss av dem här på bloggen.

Nordiska museet har ökat sin närvaro på sociala medier under 2011, bland annat genom Biblioteksbloggen och en stadig närvaro på Twitter och Facebook. Fler insatser är på gång och vi återkommer om detta i ett kommande blogginlägg.

Bloggstafett: Om estetisering och innovation i förmedling av kulturarvet

I samband med den kommande norska konferensen Fortiden for tiden –møter mellom museer, arkiv og kunst har jag fått förfrågan att delta i en bloggstafett, där huvudfrågan lyder ”Vari består mötesplatsen mellan arkiv, konst och museum? Och vad händer i dessa möten?”

Jag har med stort intresse läst de tidigare inläggen i bloggstafetten och fastnat för några saker. Dels poängteras att arkiv och museer måste vara aktiva och relevanta sociala institutioner. Dels ställs frågor om konstens roll i t.ex. det historiska eller kulturhistoriska museet.

Två spår blir tydiga för mig. Å ena sidan handlar diskussionerna om museiutställningarnas estetisering, och bruket av konstnärliga grepp och metoder. Å andra sidan finns behov av att se möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museum/arkiv.

Att vi allt för sällan finner konstnärer i det etnografiska/historiska/kulturhistoriska museet eller i arkivet kan delvis bero på det som Åshild Andrea Brekke och Siri Slettevåg skriver, nämligen att man som museum eller arkiv fortfarande har svårt att släppa in andra att fritt tolka och återanvända vårt material. Institutionen vill inte förlora kontrollen.

Samtidigt, som Hege Huseby beskriver, ser vi den historiska utställningen ofta ta sig ett allt tydligare konstnärligt och estetiskt uttryck. Äldre museibesökare kan knappast ha undgått de senaste decenniernas utveckling, förändringen i utställningsmetoder och uttryck från 1970-talets kontextuella, narrativa till det estetiserade under 1990- och 2000-talet. Jag kan förresten rekommendera läsning av A Companion to Museum Studies (2010), av Sharon Macdonald, där detta beskrivs.

Det är alltså något av en paradox att museer själva allt mer använder ett estetiserat uttryck, och samtidigt inte släpper in konstnärer, särskilt med tanke på användarnas och besökarnas behov av att vara medskapande, att kunna återanvända och remixa.

Dock ställer Hege Huseby en central fråga om just estetiseringen av utställningar: Hur långt kan kulturhistoriska museer gå i användningen av konstnärliga metoder innan allmänheten förlorar förtroende för vad som kommuniceras?

Det är en balansgång att framställa ett budskap som inte drunknar i den estetiserade framställningen. På ett grundläggande plan kan estetisering  till att börja med utgöra ett uppfriskande inslag i museet, så som beskrivs i Reshaping museum space: architecture, design, exhibitions (red. Suzanne MacLeod, 2005).

Men självklart kan konstnärer bidra med mer än en frisk fläkt i museerna. En del av den mest innovativa utvecklingen sker just bland konstnärer, som njuter av mer frihet att experimentera än kanske kulturarvsinstitutioner gör. Därför vill jag lyfta fram två intressanta exempel på amerikanska konstnärer som genomfört projekt användbara för museer och arkiv:

Urballoon.
Urballoon.

Urballon – ”A digital bonfire”

Det första exemplet,Urballoon av Carlos J. Gómez de Llarena, är från 2009. Urballoon är en stor heliumballong med en videoprojektor och en trådlös bärbar dator som projicerar användargenererat innehåll på offentliga platser. Det flyter omkring ovan parker och torg, och visar video på marken. Den samlar människor kring en ”digital brasa.”

Besökare till platsen där ballongen svävar kan se ett bildspel projiceras på marken. Innehållet kompletteras med instruktioner för publiken att också delta. Genom att besöka webbplatsen urballoon.com från sin mobila enhet, eller medhavd bärbar webbuppkopplad dator, kan publiken alltså i realtid interagera med innehållet som visas från ballongen.

Ett annat aktuellt projekt av konstnären är en AR-app för Freshkills Park, Staten Island.
http://www.med44.com/pages/freshkills.html

Ocean voices.
Ocean voices, Android App.

Ocean Voices

Det andra exemplet är ljudkonstnären Halsey Burgunds Ocean Voices. Halsey Burgund innehar just nu ett konstnärsstipendium hos Smithsonian genom ett Smithsonian Artist Research Fellowship.

Halsey Burgund och marinbiolog Wallace J. Nichols har tillsammans skapat en tjänst för att samla röster människor runtom i världen. Människor kan genom den berätta om sina personliga erfarenheter av havet. Kombinerat med musik skriven av Halsey Burgund, har dessa röster blivit en integrerad del av en ny musikalisk komposition. Användarna kan skapa egna ljudcollage utifrån Halsey Burgunds musik, egna och andras röster.

Halsey Burgund har förutom Ocean Voices arbetat med en rad intressanta projekt, bland annat Scapes.

Sammanfattning

Jag tycker att båda dessa exempel är intressanta ur kulturarvsperspektivet. Kommunikationen av kulturarvet går två vägar. Vi behöver hitta nya arenor för våra målgrupper att vara medskapande, dela och remixa vårt innehåll. Mötet med innovativa konstnärer kan för museet och arkivet generera utställningar eller andra kommunikativa plattformar, med ett för användaren mer relevant innehåll. Det kan också hjälpa oss att flytta fram positionerna i vårt eget kommunikationsarbete.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera att det vi på många sätt skalat bort genom estetiseringen, nämligen kontexten och berättelsen, är något som åter igen är grundläggande. För det första har sociala medier höjt användarnas krav på att vara delaktiga, kunna återanvända och sprida innehåll. Berättelser och kontext blir ett sätt att samlas kring innehåll – arkivets och museets såväl som det användargenererade.  För det andra tävlar museer idag med allt fler aktörer om människors tid. Storytelling och kontext skapar mening, relevans och underhållning, metoder som gör kulturarvsinstitutionerna mer relevanta och därmed konkurrenskraftiga.

Möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museer/arkiv är oändliga. Diskussionerna som bland annat Hege Huseby lyfter fram, om hur vi kommunicerar kulturarvet, är både högst aktuella och väldigt intressanta, och jag ser fram emot att läsa de kommande inläggen i bloggstafetten.

Dette innlegget er en del av en bloggstafett i anledning Kulturrådets årskonferanse Fortiden for tiden –møter mellom museer, arkiv og kunst. Oversikt over alle deltakere og publiserte innlegg finner du i innlegget Stafett – lagoppsettet på http://museumsandmedia.blogspot.com.

Forrige innlegg, ”Minner, metaforer og metaverse” , ble skrevet av Heidi Dahlsveen, forteller og høgskolelektor i Fortellerkunst HioA, neste innlegg, Kan formidlingen stille seg i veien for objektet, vil bli skrevet av Gunhild Varvin, kommunikasjonsansvarlig ved Henie Onstad Kunstsenter.

Samverkan med Wikimedia Sverige: Utvärdering av pilotprojekt

Hösten 2010 bestämde sig Nordiska museet för att samverka med Wikimedia Sverige genom att publicera drygt 1 000 bilder ur samlingarna på webbplatsen Wikimedia Commons. Wikimedia Commons är systersajt till Wikipedia, och förser Wikipedias artiklar med media (bilder, film osv).

Att samverka med ideella föreningar, som Wikimedia Sverige är, är en viktig och nyttig erfarenhet för en kulturarvsinstitution. Vi har båda haft utbyte av samarbetet, och från museets sida finns nu en kortare rapport: Utvärdering pilotprojektet Wikimedia.

Resultatet är att vi gärna vill fortsätta samarbeta med Wikimedia Sverige. Det finns en mängd olika samverkansformer som vi nu tittar närmare på. Under tiden håller vi kontakten, härom veckan ägde till exempel en Wiki-träff rum på museet, en öppen träff där man kan träffa medlemmar i Wikimedia Sverige och diskutera frågor som rör Wikipedia och Wikimedia Commons.

Vad som händer inom det så kallade GLAM-Wiki-området, Wikimedias samverkan med gallerier, bibliotek, arkiv och museer, såväl nationellt som internationellt, är av intresse för den svenska kulturarvssektorn, och därför också något vi bevakar från Nya medier här på Nordiska museet.

Här kan du ta del av Nordiska museets bilder på Wikimedia Commons >>

Kom träffa Wikimedia Sverige på Nordiska museet

Den 19 oktober finns möjlighet att träffa Wikimedia Sverige. De arrangerar en av sina månatliga informella träffar i Fatburen, kl. 18.00 till 19.45.

Wikiträffarna syftar till att Wikimedia Sverige träffar sina medlemmar och andra intresserade för att diskutera Wikimedia Commons och Wikipedia i Sverige.  Träffarna är öppna för vem som helst att delta i.

Nu finns chansen att särskilt prata museifrågor och Wikipedia. Till exempel hur museer kan bidra till Wikipedias innehåll, vad det innebär att leverera bildmaterial till Wikimedia Commons, hur vi kan använda den nya tjänsten QR-pedia (automatiskt genererade QR-koder som leder till en för användaren rätt språkversion av artikel i Wikipedia).

Du kan förstås också ställa frågor om hur du själv skriver i eller ändrar i artiklar på Wikipedia, eller hur man laddar upp en bild. Arrangemanget är kostnadsfritt (Nordiska museet har alltid gratis inträde efter 17.00 på onsdagar).

Välkommen!

För mer information om träffen, kontakta: kajsa.hartig@nordiskamuseet.se

Test av tävling och sociala medier som kommunikationsmetod

 

Tavla i Nordiska museets samling, av okänd 1770. Foto Mats Landin, Nordiska museet.
Vad kallas drycken? Tavla i Nordiska museets samling, av okänd 1770. Foto Mats Landin, Nordiska museet.

Nordiska museet genomför en tävling för historieintresserade på webben och via sociala medier (främst Facebook) 10 oktober – 30 november 2011, Tävla om tavla  http://nordiskamuseet.polldaddy.com/s/taveltävling-på-nordiska-museet-3 . Tävlingen är baserad på bildfrågor. Nordiska museet äger cirka 10 000 tavlor av olika slag. Vi har valt ut 10 av dem till en visuell och förhoppningsvis lagom klurig tävling.

Att utforma en tävling och sprida den via sociala medier är för museet ett nytt sätt att skapa interaktion med besökare, samt nå besökare med information om Nordiska museet och om en specifik samling hos Nordiska museet. Därför är urvalet av tavlor gjort för att spegla bredden i såväl Nordiska museets tavelsamling som i Nordiska museets ämnesområden. Tävlingsfrågorna är utformade för att ge associationer till kulturhistoria brett sett, snarare än konsthistoria, eftersom Nordiska museet är ett kulturhistoriskt museum. Vi vill testa vad resultatet blir av denna metod.

Nordiska museet tillgängliggör sedan några år allt fler samlingar på http://digitaltmuseum.se/ , i samarbete med en rad andra institutioner. Ett ytterligare syfte med Tävla om tavla är att få fler historieintresserade att upptäcka DigitaltMuseum och pröva att göra sökningar på sajten. I tävlingen finns länkning till DigitaltMuseum, och tips om att svaren på flera frågor går att hitta där.

Kärlekslås och QR-kod mitt på Västerbron

Kärlekslås på Västerbron. Foto: Mats Landin, 2011.
Kärlekslås med beskrivande QR-kod på Västerbron. Foto: Mats Landin, 2011. CC-BY-NC

QR-koder fungerar utmärkt för att förmedla fördjupad kunskap i stadsmiljöer.

Nordiska museets fotograf Mats Landin har nyligen dokumenterat kärlekslås på Västerbron i Stockholm. Kärlekslås är ett sätt för par att manifestera evig kärlek, man graverar namn eller initialer på låsen och fäster dem vid en bro, och slänger sedan nyckeln i vattnet.

Just här på broräcket på Västerbron har någon dessutom placerat en QR-kod  som leder till Wikipediaartikeln om fenomenet. Enkelt för den som har en smartphone att skanna koden och lära sig mer om den växande mängden hänglås.

Tillägg: Just denna QR-kod är genererad via QR-pedia (se kommentar till detta inlägg).