Kategori: Tillgängliggörande

Centralmuseerna fasar in Wikipedia i sin linjeverksamhet

Museerna har som ambition att vara ett nav i demokratin. Avgörande för en demokrati är att kunskap och information är tillgänglig och användbar på öppna och fria plattformar. Den icke kommersiella, användardrivna och fria encyklopedin Wikipedia utgör här en viktig nod för kunskapsspridning.

För nästan precis tre år sedan inledde centralmuseerna och Wikimedia Sverige ett gemensamt utvecklingsarbete. Arbetet har sedan dess bedrivits i pilotform med målet att aktivt verka för kompetensutveckling inom sektorn och produktion av sakinnehåll inom museernas ämnesområden på Wikipedia. Under perioden har fokus i verksamheten legat på att utbilda ansvariga chefer, samordnare och skribenter samt arrangera skrivstugor och workshops. Skrivarstugorna har varit framgångsrika och har ett flertal gånger uppmärksammats internationellt. På en museikonferens i Atlanta delades exempelvis 2015 års Media and Technology Muse Awards ut. I öppna kategorin gavs pris till den serie skrivstugor om mode, fashion edit-a-thons som bland andra Nordiska museet arrangerat inom EU-projektet Europeana Fashion.

Foto: Karolina Kristensson Nordiska museet      

I måndags var jag som representant för centralmuseernas digitaliseringsgrupp och Axel Pettersson och Sara Mörtsell från Wikimedia Sverige på centralmuseernas samarbetsråd. Vi presenterade ett förslag till rekommendationer för infasning av den pågående pilotverksamheten in i museernas linjeverksamhet. Glädjande nog togs förslaget väl emot och ett enhälligt beslut togs om att fasa in arbetet med kunskapsproduktion på Wikipedia in i museernas ordinarie verksamhet,  fr.o.m. 2016. 

Här nedan följer de rekommendationer som tagits fram som stöd för arbetet:

  • Avsätta tid och arbeta fram en aktivitetsplan med tydlig målbild! Se det som en av museets prioriterade och ordinarie arbetsuppgifter och lägg in verksamheten i VP.
  • Utse en redaktionell ledare och bilda en intern arbetsgrupp som arbetar med kunskapsproduktionen tillsammans. Ordna en skrivstuga, det är mycket lättare om det är några personer som hjälps åt än att man sitter ensam på sin vrå och skriver. Delta aktivt i de nätverksmöten för samordnare som arrangeras. Löpande kommunicera den kunskap som produceras.
  • Ta hjälp! Ta in wikipedianer från Wikimedia Sverige som hjälp och stöd om man saknar ett internt stöd. Via wikipedianerna kan museet få kunskap om hur Wikimedias ekosystem fungerar, handgriplig hjälp i handhavande av verktygen, stöd med kompetensutvecklande insatser av personalen etc.
  • Arbeta med aktuella kunskapsteman som produceras inom ramen för en utställning, en publikation etc. En stor fördel är att material ändå tas fram i en större produktion som då kan återanvändas. En annan fördel är att personer som är intresserad av ämnet redan söker information via söktjänster på nätet och då oftast hänvisas till artiklar på Wikipedia. Alltså bra för museet att se till att informationen där är kvalitetssäkrad.
  • Sök samarbete med andra kulturarvsinstitutioner, med fördel utifrån gemensamt valda kunskapsteman. Exempelvis arrangera gemensamma skrivarstugor, utbildningar, seminarier etc. Utveckla metoder för effektanalys i samverkan med Wikimedia Sverige.
  • Analysera uppnådda resultat utifrån Wikimedias analysverktyg och utvärdera verksamheten löpande samt utveckla verksamheten utifrån resultaten. Ta hjälp av andra centralmuseer och Wikimedia Sverige. Centralt är också att ta höjd för att kunna kommunicera resultatet gentemot omvärlden.

 

 

Digitala resurser och tillgångar

Inför 2014 års utställningsarbete ser vi över digitala resurser, metoder och teknologier. Här är en första omgång idéer.

Det pratas mycket just nu om digital asset management, att vi behöver ta ett bredare grepp om alla slags digitala resurser för att kunna arbeta mer effektivt i organisationen. En bra beskrivning av begreppet har Andrew Lewis, Victoria and Albert Museum, nyligen gjort i en presentation.

De flesta museer är medvetna om behovet att arbeta mer strategiskt med sina digitala resurser och tillgångar. Sådana strategier görs både på ett mer övergripande plan, för att möta krav från uppdragsgivare, och på ett mer detaljerat plan för att lösa problem i verksamheterna.

Ett exempel på en mer detaljerad strategisk plan är att inför museiutställningar se över vilka digitala och andra kunskapsresurser vi har, och se hur vi kan mer effektivt nyttja resurser och teknik för att uppnå målet med utställningen.

Det handlar om ett ekosystem av samlingsdatabaser och digitala objekt, sätt att tillgängliggöra, metoder för att skapa dialog och delaktighet, paketering av innehåll, teknisk utrustning, statistik och inte minst placera människor i ekosystemet. Alla som ska bidra med innehåll, underhålla tekniken och förstås besökaren.

Det är en ständig utmaning eftersom elementen i ekosystemet hela tiden byts ut och fylls på. Samtidigt är det nyttigt att sätta alla delar i ett perspektiv och på så sätt få klarhet i problem och möjligheter som annars riskerar att glömmas bort.

Möjligheterna med digitala verktyg och tjänster är enorma, därför är det väldigt spännande att se utvecklingen vid museer de kommande åren, och att samtidigt hitta rätt sätt att matcha det digitala ekosystemet med museiverksamheten.

 Kajsa Hartig
Digital navigatör, Nya medier

Ny webbplats för Nordiska museet

Idag har Nordiska museet lanserat en ny webbplats, en på många sätt efterlängtad förnyelse.

Den nya webbplatsen är byggd i Drupal 7 och är helt responsiv. Det betyder att webbplatsen är tydlig och läsbar oavsett skärmstorlek, som surfplatta och mobiltelefon.

Creuna har formgivit och Happiness har programmerat. Både form och teknisk plattform har blivit ett stort lyft. Formen möjliggör ett mer läsbart innehåll men också mer visuellt innehåll, fotografier och bilder. Sidfoten har blivit tydligare och mer användbar.

Den tekniska plattformen gör att fler nu kan redigera innehåll utan större teknisk kompetens.

Mer om projektet och om hur Nordiska museet arbetar med webbplatsen i ett kommande inlägg.

/Kajsa Hartig

Digitala produktioner i utställningen Smycken

Digitala produktioner i utställningen Smycken - Guldkorn
De digitala produktionerna för surfplattor ger fördjupande information till montrar med smycken.

En ny utställning, Smycken, öppnade i fredags på Nordiska museet. Sedan avdelningen Nya medier startade i januari 2011 är det första gången som digitala produktioner planerats och genomförts i en utställning enligt Nya mediers strategi.

Avdelningen har kunnat ta ett helhetsgrepp om de digitala produktionerna med egen budget och fått vara med från början i planeringen av utställningen.

Resultatet blev:

  • Fyra iPads i utställningen som visar tio smycken i detalj. Webbappen skildrar de smycken som visas parallellt i en monter, Guldkorn, intill surfplattorna. Guldkornen har lyfts ut särskilt för att de berättar en unik historia med stark koppling till svensk historia från 1500-talet och framåt.
  • Två iPads i utställningen som ger extrainformation om de smycken som visas i en monter med kronologiskt tema, en tidslinje. Tidslinjen speglas i den digitala produktionen som ger skarpa och detaljrika bilder vilka är svåra att uppfatta med blotta ögat i montern.
  • Två stationära datorer som ger möjlighet att söka i Nordiska museets smyckessamling. Gränssnittet är helt nyutvecklat av norska Kultur-IT och hämtar information i en mapp i vår föremålsdatabas Primus (som också utvecklas av Kultur-IT).
  • Insatser i sociala medier – vi berättar om utställningen, om utvalda smycken och om de digitala produktionerna.
  • Ett webbgränssnitt där man når de digitala produktionerna på webben, dvs Guldkorns-appen, tidslinjen och sök i samlingarna.
Flera aktörer inom museet har varit inblandade i produktionerna
Flera aktörer inom museet har varit inblandade i produktionerna, digitala producenter, IT, sakkunniga, verkstadstekniker m.m.

Så hur kopplar vi det här till museets strategi för nya medier? Målen i strategin är:

  1. Att ”Nordiska museet 2014 är ett av Nordens främsta museer när det gäller digital förmedling av kulturarvsinformation och kommunikation kring kulturhistoria och kulturarv.”
  2. ”Nordiska museet ska attrahera en ny, större och bredare publik, etablera ett starkare engagemang och fördjupa relationerna med strategiska målgrupper. I målet ingår även att förstärka och fördjupa kontakten med vår nuvarande publik.”
  3. ”Museets relation med besökarna ska ha fördjupats och resulterat i längre och återkommande besök och kontakter. Fler ska veta vad Nordiska museet är och vad det står för.”
  4. Öka antalet faktiska besök i museet

Genom att publicera mer relevant innehåll på webben vill vi öka intresset för och kännedom om Nordiska museet. Genom att prova på nya gränssnitt och tekniska plattformar vill vi öka kontaktytorna mot publiken. Genom digitala produktioner vill vi engagera en yngre publik som vi normalt har svårare att nå, och genom publicering på webben vill vi nå en bredare publik än den som enbart kan komma till museet. Genom de digitala publikationerna vill vi förlänga upplevelsen av museet, både före, under och efter besöket.

Möjlighet att komma nära smyckena.

Hur vet vi att vi har lyckats?

En av de viktigaste uppgifterna för Nya medier är att utvärdera våra insatser. Just nu utvecklar vi metoder för utvärdering av sociala medier, och vi gör detsamma för den nya webbplats vi arbetar med och som ska lanseras under det första kvartalet 2013. När det gäller utvärdering av digitala produktioner i utställningar kommer vi att till att börja med att dra nytta av de erfarenheter vi får i arbetet med sociala medier och med nya webbplatsen.

Vi ska också utvärdera hur väl Nya mediers arbetsmetoder integreras i helheten. Som stödavdelning samarbetar vi med en rad andra verksamheter i museet. Rollfördelningen är ny och nya arbetsuppgifter förs in i produktionsprocessen.

Redan har vi lärt oss mycket och inför nästa stora utställning som öppnar i oktober, Hår, kan vi nu revidera och förbättra vårt arbetssätt och våra rutiner.

Vi kommer ständigt att behöva se över rutiner för utvärdering av digitala produktioner, och i ett kommande blogginlägg berättar vi mer om hur vi resonerar kring just utvärdering av digitala insatser vid Nordiska museet.

Smycken på webben

De digitala produktionerna i Smycken når du här: http://smycken.nordiskamuseet.se

 /Kajsa Hartig, digital navigatör

 

 

Kreativa sätt att förmedla fotografi

Museum of Photographic Arts, San Diego
Museum of Photographic Arts, San Diego. Foto: Kajsa Hartig, CC-BY.

För tillfället befinner jag mig i San Diego, USA, där jag deltar i konferensen Museums and the Web för femte gången. Konferensen är en av de mest kreativa och innovativa mötesplatserna om museer och digitala medier.

I tisdags arrangerades ”behind-the-scenes”-turer till lokala museer här i San Diego, för de deltagare som vill få ut maximalt av konferensen. Jag deltog i en visning av tre museer och en teater i Balboa Park. Balboa Park är ett kluster av museer och kulturinstitutioner i en unik kulturhistorisk miljö.

Det mest intressanta inslaget under dagen var besöket till MOPA, Museum of Photographic Arts. Det är ett relativt litet men mycket ambitiöst fotografiskt museum som nu allt mer använder digitala medier i arbetet med att förmedla de fotografiska samlingarna.

Några exempel på hur de arbetar:

  • Pedagogiska insatser kopplas tydligt samman med samlingarna
  • Sociala medier används för att sprida samlingarna, bland annat Facebook, Flickr, Twitter och Youtube
  • Det fotografiska biblioteket lyfts fram genom bland annat ”book trailers” i videoformat
  • Böcker visas i utställningarna genom enkla applikationer för iPad (se bild ovan)
  • Även om det är ett traditionellt fotografiskt galleri snarare än historiskt museum vill man arbeta allt mer med att lyfta fotografiets kontext, förutom böcker vill man berätta om fotografiets tillkomst, till exempel kunna visa hela filmrullen, de föregående och efterföljande bilderna
  • Man vill erbjuda olika typer av upplevelser eftersom olika målgrupper föredrar olika presentationssätt (alla vill inte ha digital interaktion)

Exempel på spännande digitala produktioner, förutom ”book trailers” och iPads i utställningsarna är en kommande pekskärmsapplikation där besökarna ska kunna rösta på fotografier varav de mest populära sedan ska bli en utställning i en av museets lokaler.

Vidare har museet en egen Youtube-kanal där man blandar podcasts med filmer om utställningsarbetet och inslag om fotografer.

I en av utställningarna byggde man en fotostudio där besökarna kunde fotografera sig själva och varandra, ett populärt inslag.

Man undviker också allt för många QR-koder då erfarenheten är att de inte skannas,  besökarna kanske skannar ett par koder på sin höjd. Andra erfarenheter har visat att många inte är beredda att använda sin egen mobiltelefon, framförallt äldre, och istället föredrar andra typer av interaktion och delaktighet.

Som alla andra museer måste MOPA ta ställning till hur man ska kunna förmedla upphovsrättsligt skyddat material. Här har man valt att ta kontakt med upphovsrättsinnehavarna och tala om att man vill publicera materialet på webben och i utställningarna. I de fall där man inte kunnat nå upphovsrättsinnehavare har man publicerat ändå, och i de undantagsfall någon har hört av sig och protesterat har man haft god beredskap för att plocka bort materialet.

MOPA är en förebild för nya sätt att förmedla fotografi, dvs inte bara visa motivet utan alltid arbeta med att förmedla kontexten. Det handlar både om direkt koppling till fotografiet (visa relaterade bilder) och relaterat material, som exempelvis böcker. Det finns många sätt att integrera digital teknik i förmedling av fotografiska samlingar och exemplen från MOPA både inspirerar och väcker tankar. Finns liknande exempel vid svenska museer? Hör gärna av er och berätta.

 

 

 

Fria bilder till besökare via Nordiska museets första QR-kod

I Nordiska museets nyss öppnade, omarbetade Strindbergsutställning, visas de fotografier museet äger som är tagna av Strindberg själv.

Vi har valt att producera ett digitalt bildspel, i ganska stora skärmar och med åkningar in i bilderna. På så sätt kan våra besökare se bilderna på ett nytt och annorlunda sätt än tidigare. Många förundras över detaljerna: -Aha, Strindberg håller en pipa i handen!?…-Titta på blicken, hans blick…-Vad är det de har på sig?

Vi berättar samtidigt för våra besökare att museet gjort Strindbergs bilder tillgängliga och användbara för alla, genom att publicera dem på Wikimedia Commons. Man kan direkt i utställningen gå till sajten och bokmärka den, genom de QR-koder vi placerat invid respektive bildspels-skärm. Besökare med QR-läsare i sin mobil som scannar koderna kommer till http://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Images_from_Nordiska_museet 

Sven Rentzhog har skrivit om Nordiska museets samarbete med Wikimedia Sverige i tidigare inlägg här i bloggen http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2010/11/nordiska-museet-har-inlett-ett-samarbete-med-wikipedia/

Trots att min kollega Kajsa här på bloggen flera gånger har skrivit om QR-koder och möjligheterna de ger ( http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/04/qr-koder/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/09/wikipedia-och-qr-koder/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/09/atbar-qr-kod/ , http://nyamedier.blogg.nordiskamuseet.se/2011/10/karlekslas-och-qr-kod-mitt-pa-vasterbron/ ), så är detta första gången vi själva använder dem i en utställning.

En anledning till att det dröjt är att vi börjat diskutera hur bra koderna egentligen är. Under senaste månaderna har nya rön dykt upp där nyttan med QR-koder ifrågasätts, till exempel här http://www.imediaconnection.com/content/30267.asp. Vi vill ändå gärna pröva, för att kunna utvärdera och lära oss själva. Fortfarande ser vi en stor potential för kulturarvsinformation via QR-koder.  Det vi måste lyckas med är att integrera dem på ett tydligt sätt i de presentationer vi gör. Och i den här utställningen tycker vi koderna är helt rätt, för vi är övertygade om att Strindberg själv skulle älskat att använda ny teknik och att finnas distribuerad på webben.

Digitalt museum har fått en rejäl ansiktslyftning

Ett omfattande utvecklingsarbete med målet att vidareutveckla och förbättra museisystemet Primus har bedrivits under 2011. Det är den största satsningen hittills som Kultur IT i Norge genomför tillsammans med museerna i Norge och Sverige.

Detta har bl.a. resulterat i en ny version av Digitalt museum.  Den nya versionen har fått en rejäl ansiktslyftning och förutom snyggare och mer överskådlig presentation av innehållet har stor vikt lagts vid att kunna erbjuda besökarna ökade möjligheter att interagera med samlingarna och bidra med eget innehåll.

Användarna kan nu skapa sina egna samlingar i mappar utifrån innehållet i Primus och komplettera med eget innehåll. De egna samlingarna kan sedan delas med andra via sociala medier och på Digitalt museum. Användarna kan också hjälpa till och geotagga objekt så att de kan presenteras på en karta, vara med och välja sin egen höjdpunkt (favoritföremålet etc.) som sedan visas på Digitalt museums startsida.

En annan intressant nyhet är att när man sökt reda på ett objekt och fått fram presentationen av det, så får man samtidigt automatiskt förslag till relaterade artiklar på Wikipedia. Dessa autogenereras direkt från Wikipedia. Du kan också rekommendera en artikel på Wikipedia som du tycker bäst passar in på sökordet. Se exempel här längst ner på objektssidan.

Dessa funktioner och mycket mer finns att utforska i den nya versionen av Digitalt museum. Välkommen in och botanisera bland ca 650 000 museiobjekt från 15 museers samlingar och pröva de nya funktionerna själv!

Bläddra digitalt i Strindbergs dagbok och i ”Fröken Julie”

I går öppnade vi utställningen STRINDBERG i museibyggnaden på Djurgården, efter en rejäl omarbetning av en tidigare utställning på samma tema. En av höjdpunkterna är  Ockulta Dagboken, Strindbergs privata anteckningar mellan 1896 och 1908 som aldrig givits ut som tryckt text. Dagboken, som ägs av Nordiska museet, är möjligen det närmaste man kan komma denne store kulturpersonlighet.

Originalskriften visas i utställningen bakom glas. För att våra besökare ändå ska kunna komma nära, så har vi producerat en digital kopia av hela dagboken, som också finns i utställningen. Nu kan var och en på egen hand bläddra igenom de omkring 300 sidorna. Det går också att zooma in och ut i bilden, vilket man ju faktiskt inte skulle kunna med originalet. Den digitala tekniken erbjuder alltså både en fullvärdig presentation av originalmaterialet och samtidigt ett skydd av det, eftersom behovet av att bläddra i och slita på originalet minskar kraftigt.

På samma dubbla sätt exponerar vi originalmanuskriptet till teaterpjäsen Fröken Julie, som också ägs av Nordiska museet. Såväl replikerna som Strindbergs berömda företal om den naturalistiska teatern finns med.

De digitala versionerna, som visas i skärmar med touchscreen-teknik, är i grunden ett slags appar. Vi har lagt ner mycket arbete på att fastställa den bästa höjden och den bästa vinkeln för att bläddra på touchskärmarna. Hur mycket böjning av handleden orkar man med och hur länge, om man vill bläddra genom 500 digitaliserade sidor? Efter tester har vi valt att lägga skärmarna helt horisontellt. Många kan uppfatta detta som märkligt, eftersom skärmar ofta är vinklade uppåt eller hängda raka på vägg. Men funktionen här är inte ett bildspel eller en snabb orientering i en galleria, utan här ska användaren kunna stå en lång stund i en bekväm position och både kunna läsa en handskrift och bläddra. Av samma skäl har vi valt höjden 80 cm från golv.

Finns det några nackdelar? Ja, vi kan redan nu se att besökarna inte alltid på en gång förstår vad man kan göra vid touchskärmarna. Trots att vi satt upp kortfattad och tydlig instruktionstext alldeles intill. Den it-vana delen av vår publik tycks tänka att det rör sig om någon slags ipad, och försöker inledningsvis använda skärmen från den utgångspunkten. Den it-ovana delen ställer sig i stället inledningsvis endast och betraktar skärmen, tanken att det kan finnas möjlighet till interaktion tycks långt borta. En sådan besökare blev igår närmast chockad – men även djupt lycklig – över att det var möjligt att bläddra i en handskrift på en skärm. Detta var första gången hon såg något liknande.

Bloggstafett: Om estetisering och innovation i förmedling av kulturarvet

I samband med den kommande norska konferensen Fortiden for tiden –møter mellom museer, arkiv og kunst har jag fått förfrågan att delta i en bloggstafett, där huvudfrågan lyder ”Vari består mötesplatsen mellan arkiv, konst och museum? Och vad händer i dessa möten?”

Jag har med stort intresse läst de tidigare inläggen i bloggstafetten och fastnat för några saker. Dels poängteras att arkiv och museer måste vara aktiva och relevanta sociala institutioner. Dels ställs frågor om konstens roll i t.ex. det historiska eller kulturhistoriska museet.

Två spår blir tydiga för mig. Å ena sidan handlar diskussionerna om museiutställningarnas estetisering, och bruket av konstnärliga grepp och metoder. Å andra sidan finns behov av att se möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museum/arkiv.

Att vi allt för sällan finner konstnärer i det etnografiska/historiska/kulturhistoriska museet eller i arkivet kan delvis bero på det som Åshild Andrea Brekke och Siri Slettevåg skriver, nämligen att man som museum eller arkiv fortfarande har svårt att släppa in andra att fritt tolka och återanvända vårt material. Institutionen vill inte förlora kontrollen.

Samtidigt, som Hege Huseby beskriver, ser vi den historiska utställningen ofta ta sig ett allt tydligare konstnärligt och estetiskt uttryck. Äldre museibesökare kan knappast ha undgått de senaste decenniernas utveckling, förändringen i utställningsmetoder och uttryck från 1970-talets kontextuella, narrativa till det estetiserade under 1990- och 2000-talet. Jag kan förresten rekommendera läsning av A Companion to Museum Studies (2010), av Sharon Macdonald, där detta beskrivs.

Det är alltså något av en paradox att museer själva allt mer använder ett estetiserat uttryck, och samtidigt inte släpper in konstnärer, särskilt med tanke på användarnas och besökarnas behov av att vara medskapande, att kunna återanvända och remixa.

Dock ställer Hege Huseby en central fråga om just estetiseringen av utställningar: Hur långt kan kulturhistoriska museer gå i användningen av konstnärliga metoder innan allmänheten förlorar förtroende för vad som kommuniceras?

Det är en balansgång att framställa ett budskap som inte drunknar i den estetiserade framställningen. På ett grundläggande plan kan estetisering  till att börja med utgöra ett uppfriskande inslag i museet, så som beskrivs i Reshaping museum space: architecture, design, exhibitions (red. Suzanne MacLeod, 2005).

Men självklart kan konstnärer bidra med mer än en frisk fläkt i museerna. En del av den mest innovativa utvecklingen sker just bland konstnärer, som njuter av mer frihet att experimentera än kanske kulturarvsinstitutioner gör. Därför vill jag lyfta fram två intressanta exempel på amerikanska konstnärer som genomfört projekt användbara för museer och arkiv:

Urballoon.
Urballoon.

Urballon – ”A digital bonfire”

Det första exemplet,Urballoon av Carlos J. Gómez de Llarena, är från 2009. Urballoon är en stor heliumballong med en videoprojektor och en trådlös bärbar dator som projicerar användargenererat innehåll på offentliga platser. Det flyter omkring ovan parker och torg, och visar video på marken. Den samlar människor kring en ”digital brasa.”

Besökare till platsen där ballongen svävar kan se ett bildspel projiceras på marken. Innehållet kompletteras med instruktioner för publiken att också delta. Genom att besöka webbplatsen urballoon.com från sin mobila enhet, eller medhavd bärbar webbuppkopplad dator, kan publiken alltså i realtid interagera med innehållet som visas från ballongen.

Ett annat aktuellt projekt av konstnären är en AR-app för Freshkills Park, Staten Island.
http://www.med44.com/pages/freshkills.html

Ocean voices.
Ocean voices, Android App.

Ocean Voices

Det andra exemplet är ljudkonstnären Halsey Burgunds Ocean Voices. Halsey Burgund innehar just nu ett konstnärsstipendium hos Smithsonian genom ett Smithsonian Artist Research Fellowship.

Halsey Burgund och marinbiolog Wallace J. Nichols har tillsammans skapat en tjänst för att samla röster människor runtom i världen. Människor kan genom den berätta om sina personliga erfarenheter av havet. Kombinerat med musik skriven av Halsey Burgund, har dessa röster blivit en integrerad del av en ny musikalisk komposition. Användarna kan skapa egna ljudcollage utifrån Halsey Burgunds musik, egna och andras röster.

Halsey Burgund har förutom Ocean Voices arbetat med en rad intressanta projekt, bland annat Scapes.

Sammanfattning

Jag tycker att båda dessa exempel är intressanta ur kulturarvsperspektivet. Kommunikationen av kulturarvet går två vägar. Vi behöver hitta nya arenor för våra målgrupper att vara medskapande, dela och remixa vårt innehåll. Mötet med innovativa konstnärer kan för museet och arkivet generera utställningar eller andra kommunikativa plattformar, med ett för användaren mer relevant innehåll. Det kan också hjälpa oss att flytta fram positionerna i vårt eget kommunikationsarbete.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera att det vi på många sätt skalat bort genom estetiseringen, nämligen kontexten och berättelsen, är något som åter igen är grundläggande. För det första har sociala medier höjt användarnas krav på att vara delaktiga, kunna återanvända och sprida innehåll. Berättelser och kontext blir ett sätt att samlas kring innehåll – arkivets och museets såväl som det användargenererade.  För det andra tävlar museer idag med allt fler aktörer om människors tid. Storytelling och kontext skapar mening, relevans och underhållning, metoder som gör kulturarvsinstitutionerna mer relevanta och därmed konkurrenskraftiga.

Möjligheterna i mötet mellan konst/konstnär och museer/arkiv är oändliga. Diskussionerna som bland annat Hege Huseby lyfter fram, om hur vi kommunicerar kulturarvet, är både högst aktuella och väldigt intressanta, och jag ser fram emot att läsa de kommande inläggen i bloggstafetten.

Dette innlegget er en del av en bloggstafett i anledning Kulturrådets årskonferanse Fortiden for tiden –møter mellom museer, arkiv og kunst. Oversikt over alle deltakere og publiserte innlegg finner du i innlegget Stafett – lagoppsettet på http://museumsandmedia.blogspot.com.

Forrige innlegg, ”Minner, metaforer og metaverse” , ble skrevet av Heidi Dahlsveen, forteller og høgskolelektor i Fortellerkunst HioA, neste innlegg, Kan formidlingen stille seg i veien for objektet, vil bli skrevet av Gunhild Varvin, kommunikasjonsansvarlig ved Henie Onstad Kunstsenter.

Digitala medier i skolans historieundervisning

I helgen pågick De Svenska Historiedagarna www.dsh.se , den årliga mötesplatsen om utvecklingen inom ämnet, för historieforskare, historielärare, kulturarvsarbetare och intresserad allmänhet. Jag var där och besökte flera seminarier med stor relevans för hur museerna kan öka kontakten med skolor via digitala medier. Ett seminarium hade rubriken Den digitala historieläraren.

Vi som deltog fick en bred presentation av olika slags digitala resurser som står till buds för IT i historieundervisningen, och att forskning om inlärning ger starkt positivt stöd till digitala läromedel, samt att digitala lösningar inte kan ersätta det mänskliga mötet eller läraren – snarare tvärtom. Unga elever är snabbare och mer självklara än vuxna i sitt användande av webben och datorer, men de är också mer oerfarna och behöver vägledning i att tänka källkritiskt samt att inte nöja sig med den första google-träffen.

IT i historieundervisningen kan användas på flera sätt, eller kanske snarare med flera olika utgångspunkter. Under seminariet fokuserades på IT som verktyg för att genomföra lärarledd undervisning, IT som verktyg för elevernas lärande enskilt och i grupp, samt IT som utgångspunkt för reflekterande samtal.

Det framhölls att det är helt upp till läraren att välja bland de digitala möjligheter som finns, beroende på vilka syften man har med undervisningen. Precis som lärare alltid gjort med analoga läromedel. Den som vill öka kunskapen hos skolelever via digitala medier, måste först definiera målet för sin pedagogiska verksamhet och vad elevernas behov är. Det finns givetvis även problem att förhålla sig till, såsom historiebruk och datortillgång.

Seminariet inleddes med en retorisk och relevant fråga: ”Varför måste historielärare hålla på med IT i undervisningen? Räcker det inte att dataläraren eller samhällskunskapsläraren gör det?”

Föreläsare under seminariet var Ulf Jämterud, som är historielärare, lärarutbildare och författare till boken Digital kompetens i undervisningen http://digitalkompetens.nu/ . Han besvarade frågorna med två tunga skäl. Det första skälet är tvingande, det andra är motiverande genom de möjligheter som det öppnar:

  1. Det är fastslaget som det offentliga samhällets och hela skolans uppdrag att ge medborgarna digital kompetens, enligt en rad styrdokument från EU-nivå ända till den svenska skolans nya mål för historieämnet.
  2. IT i historieundervisningen kan berika undervisningen och förbättra den. Detta sker genom att IT bevisligen kan höja elevernas motivation och öka känslan av relevans, öka elevernas kreativitet och förståelse, samt ge möjlighet till såväl samarbetsinlärning som individanpassning.

Följande länkar är ett axplock från de många exempel som gavs på digitala resurser att användas i historieundervisningen:

Webbsökning efter fakta

http://www.svenskhistoria.se/

http://www.lankskafferiet.org/v2/cgi-bin/subjects.cgi?node=7

http://kollakallan.skolverket.se/

 Jämförelse av kartor

http://www.mapsofwar.com/ind/history-of-religion.html

http://stockholmskallan.se/Jamfor-kartor/

http://www.davidrumsey.com/luna/servlet/detail/RUMSEY~8~1~216394~5502659:Mappa-Generalis-Totius-Imperii-Russ?trs=47&sort=Pub_List_No_InitialSort%2CPub_Date%2CPub_List_No%2CSeries_No&qvq=q%3A5825.000%3Bsort%3APub_List_No_InitialSort%2CPub_Date%2CPub_List_No%2CSeries_No%3Blc%3ARUMSEY%7E8%7E1&mi=6

Tidsaxlar

http://www.dipity.com/

http://www.youtube.com/watch?v=BPt8ElTQMIg

Strömmande video

http://urplay.se/keywords/Historia

www.havefunwithhistory.com

http://topdocumentary.tv/category/history/

Mobilt lärande

http://www.walkingthroughtime.co.uk/ Detta exempel från Storbritannien, ännu i sin linda i Sverige, testas på några svenska skolor i samarbete med utvecklare och universitet.

Datorspel

http://www.globalconflicts.se/

http://www.civilization.com/

http://www.youtube.com/watch?v=Mk5EZ7w_vQ4&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=XG_yeeCILsw

Omfattande forskning, bland annat flera svenska avhandlingar, visar att datorspel kan främja lärande. Detta eftersom de erbjuder konkreta upplevelser och erfarenheter, spelen kan simulera verkligheten och därmed ge eleverna större inblick i det förflutna, de kan visualisera abstrakta processer, och de kan uppmuntra inlevelse.

Jag tyckte det sista om datorspel lät särskilt intressant, eftersom detta ju är samma lärandefrämjande fördelar som ett museum kan erbjuda om det har pedagogiskt genomtänkta presentationer.